I dag är det dagen D. Dagen då jag ska till doktorn. Efter att inte kunnat få läkartid på 8 veckor så surnade min sambo till. Tydligen krävs det en man för att skaka om. Eller som Jonas sa "jag bad inte om ursäkt för att jag ringde". Han fixade en tid inom 2 dagar, till rätt läkare också. Hur faan är det möjligt? Hur som helst så följer min vapendragare med i eftermiddag. Vad är då syftet med besöket?

Jag vill inte ha tyngre smärtlindring. Jag vill ha en diagnos och en behandling. Det funkar inte att jag trycker i mig morfin för att kunna jobba. Visst, jag fixar mina uppgifter ok, men med en viss röra. Det händer mer än en gång att jag står och funderar över vilken klass jag skulle undervisa, var mina papper är eller om jag nyss haft genomgången eller om jag var på väg att genomföra den. Eller som i går... "Hur böjer man det engelska verbet would?" Ja, ni fattar. Att sen med nöd och näppe hålla ögonen öppna på vägen hem för att sen krascha på soffan en timma innan jag tvångskommenderar mig själv att fixa mat. Sista tiden har jag inte ens orkat vara vaken genom mina favoritprogram på tv. När jag ligger i sängen, trött som bara den kan jag inte sova. Jag vrider och vänder på mig, sparkar med benen och lyssnar till den som sover som en stock. Frustrerande!

I går fick jag avstå från Tyras musikcafé. Det gjorde ont, både i henne och i mig. Fina sambon åkte in till stan efteråt och hämtade henne, för att sitta i en bil var bortom min förmåga just då. Rent mentalt försöker jag nu förbereda mig för AW med jobbet i morron. Kanske kan jag ta mig en liten vila i soffan på jobbet innan det är dags. Men undra då hur lördagen blir.... Alltid detta förhandlande för och emot. Så jäkla bottenlöst trist.

Det är lätt att bli helt svart i sinnet. Periodvis kan jag hålla humöret någorlunda uppe men sista veckorna har det varit tungt. Det beror nog på att jag känner att det onda blir värre och värre. Jag ser mig själv som en belastning för de jag har omkring mig. Och avskyr framförallt att jag inte kan vara den mamma som jag vill och som mina barn förtjänar. Inte heller min sambo får umgås med den flickvän han en gång valde. Hon är liksom borta. Hur länge orkar mina nära? Ja, barnen har väl inget val men alla andra? Att ständigt tampas med den känslan slaskar till det inuti mig. Jag är ingen person jag själv skulle välja att vara vän, kollega, sambo eller barn till just nu. Förtärande tanke och känsla.

Så i dag, när det är dagen D måste jag bli lyssnad på. På riktigt. Och framförallt, jag måste säga hur det verkligen är. Jag kan inte stå ut. Jag orkar inte kämpa på. Det är skittungt. Speciellt när jag inte ser nån ändå på mitt tillstånd. Tänker jag tanken att det här ska fortgå resten av mitt liv, ja då hoppas jag verkligen inte att jag bär min mormors gener. Hon levde tills hon blev 100. Nej, i dag måste det bli en början på nåt nytt. Jag måste få något som kan tända hoppet. För det här kan väl inte vara det som är meningen med mitt liv?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...