Jag är knasigt trött, hela tiden och dygnet runt. Eftersom det är helg kan jag släpa mig runt i huset och falla i hop lite varom helst för en liten lur. Det är inte bara sömnbriststrött jag är utan trött i allt som jag befinner mig i. Det är mattande bara att andas. Du som varit gravid kanske minns den brutala trötthet som hormonerna försätter kroppen i. Just så känns det. Och nej, jag är inte gravid. När jag sover så kommer drömmarna. På förmiddagarna är det ständigt återkommande temat att jag plötsligt blir blind. Eftersom jag för ett och ett halvt år sedan vaknade upp och var näst intill blind på ena ögat antar jag att det är rädslan över att det ska hända igen och då på båda ögonen som skrämmer mig.

På nätterna är det andra drömmar som kommer till mig. Ofta är mamma och pappa med i drömmarna. Jag är stressad, har lovat fixa saker och är på väg att misslyckas med det. Misslyckanden är en stor del i min drömvärld. Så stor att känslan bor kvar i mig när jag väl vaknat. Fortsätter det så här vill jag inte sova mer. Varför kan jag inte få ha vackra drömmar som ger mig en skön skjuts in i dagen jag vaknar till? Säkerligen finns det förklaringar till varför jag drömmer som jag gör, förmodligen finns det ett antal drömtydare som har en hel del att säga om det här och det är de välkomna att göra.

I den vakna delen av mitt liv finns det däremot ingen plats för drömmar. Jag är skapligt cynisk och har insett att jag aldrig kommer att kunna nå några drömmar. Jag har väldigt liten förmåga att påverka det liv jag lever. Givetvis är jag totalt införstådd med att jag aldrig, aldrig kan förlita mig på att någon annan kan uppfylla mina drömmar. Sådan krav kan jag inte ställa på min omgivning, precis som att ingen (utom mina barn) kan ställa såna krav på mig. Min inställning tasslar tyvärr till det för mig i vissa situationer. Eller snarare i relationer med människorna som finns runt omkring mig.

När andra pratar om sina drömmar kan det handla om allt ifrån att de vill ta flygcert till att de vill ha en andelslägenheter i Spanien. Själv drömmer jag inte men kan känna längtan (och rent krasst) ett behov av tex en ny spis eller en kudde som jag inte får ont i nacken av. Visst befinner jag mig på gränsen mellan patetisk och totalt löjlig? Jag blir inte avundsjuk när vännerna åker till fjällen eller Öland, inte heller när de bygger pool eller bastu istället suktar jag efter induktionshäll och varmluftsugn. För att inte tala om de som köper in fönstertvätt eller har helkyl/helfrys. Jag har på nåt galet sätt sen lång tid tillbaka lärt mig att inte ställa krav, ta plats eller kanske handlar det mer om att jag inte ska säga vad jag vill och önskar för ingen, aldrig någonsin, skulle komma på idén att uppfylla det.

Oj, vad jag svamlar... Trasslar liksom in mig i tankar och funderingar. Saken är nog den att jag inte anser mig vara värd att ha/få och nå några drömmar whatsoever. Det gäller alltifrån att ha en födelsedagsfest till att åka på semester. Men...jag är ju vuxen så jag hanterar det, oftast i allafall. Det som gör mest ont är när det drabbar barnen. När jag inte kan erbjuda dem det som de faktiskt förtjänar.

Kanske är det det som är den berömda skon som klämmer.... Jag känner mig misslyckad och hár ständigt dåligt samvete inför de människor som finns runt mig.

Ny dag. Ny möjlighet. Nya sysslor.
Funderar på i vilken ände jag ska börja. Eller om jag ens ska börja.
Nej, jag tror jag låter bli att börja. I dag får det bli fokus på att lägga bomull runt hjärtat.

Det är ändainimärgenkallt ute. Termometern visar +4 men det grå molntäcket och snålblåsten drar ner känslan av vår mot en närmast höstlik nivå. Turligt, eller bara smart, nog så tog jag tjockisjackan i dag. Det är direkt oskönt att frysa när man är rastvärd. Härliga kollegan frös däremot inte alls. Istället pratar hon på om att isen har gått upp och att det är dags för morgondopp igen. Snacka om hurtigt. Men så är hon frisk som en nötkärna och pigg något så alldeles.

Stolt kan jag summera att jag har lyckats ta mig genom 4 av den här veckans arbetsdagar. Utan att trivas så här knastra på jobbet hade det aldrig gott. Det finns nog ingen sämre kombo än en dålig fysisk hälsa, mental utmattning och ett jobb man vantrivs på. Jo, om man lägger till en havererad relation så är det nog verkligen ett bottennapp. Glatt kan jag dock konstatera att jag bara har lite rygg och knäont så livet är nog ändå ganska bra. Det gäller att vrida på problemen och belysa det som är bra.

I dag slutar jag dessutom vid tre vilket innebär att jag kanske, kanske kan ta en liten stunds vila innan jag börjar med matlagning och tvätt. Jag brukar se till att det är tomt i tvättkorgarna jämna veckors torsdagar. På så vis har mina barn garderoben fulla av rena kläder och de kan packa med sig det som de behöver när de åker till sin far dagen efter.

Tyvärr vet jag att morgondagen dessvärre är den avskyvärda lämnmaifrånmigbarnendagen. För att hantera det på bästa sätt väljer jag att parera upp med måbrasaker. Så i morron ska jag åka hem till älskade Karro för en stunds fika, skvaller, skitsnack och skratt. Härligt!!!

Sådärja, nu är rasten slut och det är dags för problemlösning med ett par härliga 10-åringar. Japp, bästa jobbet har jag.

Ibland genomtar man sig arbetsdagen som genom ett under. Timma för timma, minut för minut. Så just i dag är det ännu en dag då jag borde jubla av lycka för att jag rott hem ännu en dag utan karens.

Väl hemma går luften ur. Lite matlagning, broccolisoppa alá storkok med pannkakor. Då blir både barn och vuxna nöjda och förhoppningsvis mätta.

Alldeles straxt sätter vi oss till bords och efter det kommer jag totaldäcka. Men i morron kommer en ny dag som jag tänker ta mig igenom.

Jag har hittat en funktion på bloggen. Jag kan se vem som kollar bloggen. Via FB eller via IP. Intressant!

Och jag sov till 12:40!!!! Kanske inte så konstigt när jag somnade halv åtta på morgonen! Och nej, jag var inte på någon rolig fest utan bara smärtfylld inifrån och ut och totalt sömnlös. Älskade barn hade klarat sin egen förmiddag och inte ett ord av förebrående. Nåt i mitt trassliga liv måste jag gjort bra eftersom mina fina har blivit som de blivit.

Som lärare möter jag många barn. Det finns massor av sorter och varianter. En del blir som en i mängden andra borrar sig in och gör avtryck. Jag har elever som jag undervisade för tolv -femton år sen och jag minns dem än. Jag minns vem som fyller år 16 februari... flickan M.O 28 november är det dags att fira J.G Det finns så många som slingrar sig in och fast och bland alla dessa fina ungar är mina de allra bästa!

Jag vet att det nästan faller inom ramen för högfall men då får det väl vara så. Jag är stolt över mina barn och den relation jag har med dem. De visar respekt och trots lite tjat så gör de det jag kräver. Och aldrig på världskartan att de skulle ifrågasätta en vuxen som talar om för dem att det är läggdags eller att man ska äta upp maten.

Den här dagen har varit en seg historia fylld av tvätt, plock, pyssel, lite jobb, 3 km promenad och givetvis mello. Ryggen är allt annat än min vän just nu. Men att känna efter eller prata om det ger ju noll. Antingen så säger jag nåt men står kvar på samma ruta eller så är jag tyst och står på samma ställe. Moment 22.

Visst är det skönt att bli lyssnad på!? När man lättar sitt hjärta, låter tårarna strömma och sedan få krypa i hop, bli hållen om, få känslan av "jag är inte ensam, jag kommer aldrig mer behöva vara ensam, jag är beskyddad och känner mig trygg". Men jag har insett en sak, och det gjorde jag väl redan för mer än tre år sen, att den enda jag säkert har är mig själv. Det är tungt och lätt på samma gång.

Man kan aldrig lita på en annan människa. Aldrig, aldrig. Alla ser bara om sitt eget hus, först och främst. I mitt hus kommer mina barn främst. Och i det läget har jag bara en person att lita på. En person som verkligen, inifrån och ut sätter Tyra och Elis främst, och det är deras pappa. Så i relation till barnen är jag ju inte ensam även om det rent tankemässigt känns totalbakvänt att förlita sig på en person jag inte lever med. Nytänk krävs!

Ibland behöver jag tänka på mig själv. En knasig och ovan tanke. Nästan allt jag gör, gör jag med nån form av baktanke. Allt ifrån vad vi ska äta till vad jag ska tvätta, gör jag med utgångspunkt från andras behov. Det är svårt att vara rädd om sig själv. Min kropp behöver beröras och min själ behöver luftas. Utan baktanke! När jag funderar på det där med behov, så slår mig en sak. Jag behöver oftast betala för att få dessa behov tillfredsställda. Vad är skillnaden från sexköp? När min ångest kräver samtal, kan vårdcentralen ge remiss till någon som lyssnar på mig, när kroppen gör ont kan jag betala en massör! Jag vill absolut inte skapa oreda i ordningen men.... Om man inte idealiserar det där med sex så var är skillnaden? Nån lånar mig sina händer, en annan lånar mig sina kunskaper och sitt öra....

För mer än tre år sedan flög min pappa till himlen. Där och då blev jag ensam. Visst, mina två bröder fanns kvar men de hade sina liv. Jag fick göra ett omtänk utan dess like. Hitta de som gillade mig och ville finnas för mig för att de ville mig väl. Och att erbjuda mig möjligheten att skotta någons garageuppfart på julaftonskvällen var inte den omtanke jag behövde. Jag behöver älskade lillasysters omtanke. Hon som stoppade om mig efter en glöggkoma. Som strök min kind när jag grät och undrade om jag var ok.

När man är skör är det lätt att gripa första halmstrå för att rädda sig själv. För att slippa oro och ångest. Jag hade möjligheten men valde bort den. Under kommande år landade jag. Ägnade mycket tid till att ta reda på vad jag tyckte och tänkte. Ibland dök det upp personer som jag lärde känna mer än andra. Personer som sedan visade sig vara av en sämre kvalité. Jag ska inte omge mig med sådana. När sen kärleken drabbade mig blev jag just drabbad.

När man drabbas vet man inte alltid vart det ska ta vägen. Det är som influensan, den liksom bara intar kroppen och till viss del själen. Jag har klarat mig förr. Riktigt bra, faktiskt. Och vet ni vad, trots att jag om och om igen drabbas av det ena efter det andra så klarar jag mig. Inte jättebra, inte fint men åtminstone så att jag håller näsan över vattenytan. och det är väl det enda som krävs...att jag kan andas.

Tyvärr så kräver min nya livstil lite mycket av mig, på så många sätt. Jag har insett att jag är den pusselbit som behövs...i ett annat pussel än mitt eget. Jag har misst förmågan att rädda och bära mina barn men jag hoppas och tror att jag gett dem förmågan att klara det liv som kommer bli deras eget. Och det måste väl verkligen vara att vara en mammas viktigaste uppgift. Att göra sig själv överflödig..