Det känns ganska obra just nu. Minimering är väl bara förnamnet. Jag vill inte ha det så här. Orkar inte. Vet bara inte vad som är lösningen. Har funderat länge nu men kan liksom inte klura ut nåt.

Motvind?! Jepp!

Jag lägger min energi på fel saker, tror jag. Det bara måste vara så eftersom jag får så otroligt lite av de "rätta" sakerna gjorda. Min hjärna går alltsom oftast för högtryck. Jag tänker och tänker. Vänder och vrider, försöker föra samman tanken med känslan i magen. Ibland är tankarna inget snälla alls. Då går energin åt till att bromsa känslan som kommer i magen. Det gäller att stoppa innan ångesten slår sina klor i mig. Somliga gånger är ångesten näst intill befogad andra gånger är det värre. Jag menar... inte behöver jag oroa mig över allt från tvätten till katten eller från rättning av Nationella prov till promenader jag inte kan gå.

Visst är det bra att stanna upp för att tänka och känna men nånstans måste det sluta. Jag vill bara slappna av, vara här och nu och göra det jag känner för i just detta ögonblick. Som den amatörpsykolog jag är kan jag gissa att mitt beteende bottnar i en lång tids trassel med hälsan, den fysiska. Själen blir lätt stukad när kroppen sviker. Och det är när kroppen sviker som det blir lättare att svika sig själv .

Jösses vad jag babblar. Ännu en stark sida hos mig som borde dämpas. Faktiskt något jag ofta tänker på. Så pass att jag emellanåt får säga till mina nära att "jag kan inte riktigt svara på det nu, jag måste tänka tanken klar och formulera mig på rätt sätt, annars kan det bli fel".

Fel är ju något det lätt blir när det är människor som ska kommunicera med varandra. Tänk så lätt det är att det blir fel. Så lika vi är på utsidan, med armar, ben, ögon och hår och allt det andra. ändå är vi så enormt olika på insidan. Inte den inre anatomin utan det som så luddigt kallas för själen.

Nej, nu får det vara nog med tänkande dravel. Bäst att gå ut i verkligheten.

Nationella prov i massor. Jag har instruerat, peppat, haft kortkurser i grammatik, presentationer och strategier vid läs och hörförståelse. Jag tror jag gjort vad jag kunnat för mina elever. Nu återstår rättning och den muntliga delen. Det jag sett från hör och läs-delarna är iallafall positivt. Nåt rätt har jag tydligen gjort under de här månaderna som jag undervisat år 6 i just engelska.

Även min egen grabb gör samma prov eftersom han går i sexan. Jag har önskat lycka till och hållit tummarna. Mer kan man inte göra som mamma. Inte så här nära inpå proven. Det går ju inte att skyffla på ungdomarna kunskaper.m

Även i dag skiner solen. Det känns bra. Tröttheten blir något mindre då. Det är tur att det är helg nu för jag behöver verkligen ett par sovmornar, massor av frisk luft, lugn och ro och återhämtning. Vi har lite inplanerat att göra. Trevligheter. Jag hoppas jag ska kunna var allert och pigg och delaktig. Det är faktiskt en av de tristaste sakerna med mina ryggproblem, förutom själva smärtan, att jag sällan kan säga helt bombsäkert att jag kan komma eller vara med om skojigheter.

I eftermiddag hämtar jag hem mina barn. Det känns alltid lugnt och tryggt att få hem dem. Skönt att bytesdagen är på just fredagar. Då får vi börja vår vecka med mys och sovmorgon. I början bytte vi på söndagar. Det var inget bra alls. När de kom vid 18- tiden så var det liksom dags att samla ihop sig för en arbetsvecka och lägga sig tidigt. Ganska många måndagar drabbades mina små av ontimagenåkommor. Jag förstår dem så väl, dessutom var de tre år yngre än vad de är nu.

Mat till kvällen? Vad ska jag trolla i hop? Det får bli något enkelt. Korv och pomme, kanske? Man kan ju piffa upp det med lite broccolimos så blir Tyra glad. Själv är jag ganska så ointresserad av mat när jag har så ont. Då finns det annat som jag är mer intresserad av.

Under mina barnfria veckor blir det en hel del egentid till tänkande. En hel del kännande också om jag ska vara ärlig. Ibland gillar jag verkligen att klura och fundera. Ofta handlar det om relationer och personer. Både nära och kända och långt borta och okända. Ibland tror jag att jag analyserar för mycket. Framför allt så strimlar jag sönder mitt eget inre och allt som oftast är jag inte så snäll mot mig själv. Men det där går i perioder. Ofta har jag en sak i taget som jag stör mig på hos mig själv. Just nu har väl en besvikelseråtta byggt sitt bo nån stans i mellangärdet. Jag är besviken på min egen förmåga att vara och göra somligt. Det gör mig ledsen och givetvis sänkt i flera lägen. Självförtroendet dalar och det påverkar inte bara mig. Man ger sig inte på att springa milen när allt jag orkar är att långsamt gå 3:an... Det blir nog till slut så att jag struntar i 3:an också.

Nu är det färdigklurat för en stund och min rast är slut. Dags att ta tag i verkligheten igen.

Det är inte magsjuka. Det är nog inte ens magkatarr. Det är nog "bara" trötthet. När veckan kommit till torsdag och jag om igen känner mig matt, yr och illamående så tror jag mig veta varför.

Jag är så in i bängens trött. Så här trött ska man inte vara. Efter ännu en dag då jag ansträngt mig för att hantera arbetsdagen på bästa sätt känner jag mig kollapsfärdig. Jag vill kräks och somna på en gång.

På väg hem från jobbet trodde jag att jag skulle somna vid ratten. Hjärnan kopplade ner och det kändes fullständigt logiskt att "bara blunda lite på raksträckan".

Att åka direkt hem till vännen på fika, som planerat, blev omöjligt. Istället fick jag åka hem bums och lägga mig ner. Ska det vara så här? Ska jag behöva ha så ont hela tiden? Varför är min åkomma inte ok för försäkringskassan när andra kan vara helt ssk i år? 100% är nog 20 för mycket. I alla fall om jag ska kunna ha något övrigt liv med ett uns av livskvalité.

Nu är det nära. Nära att det inte går längre. Känner mig orolig. Hur ska det gå och hur ska det bli?

Eller bättre. Tänk vad lite sol kan göra för de frusna nordbornas humör. Om vi hade lika mycket sol som de har runt Medelhavet skulle vi förmodligen vara de trevligaste, vänligaste och gladaste människorna i världen. Eller så är det just våra fyra årstider som gör oss så enormt överglida när solen väl tittar fram. Jag njuter till fullo av vårluften, solen som börjat värma och att slasket snart är ett minne blott. Jag blev allt annat än glad när min väderprognosbesatta sambo berättade om komman dagar med minusgrader och snö. Rent krasst vet jag att det är så men jag vill inte. Varför kan inte våren få komma tidigt nåt år. Så att vi får blommor och sommarvärme redan i maj. Förra årets vår var ju löjligt kort. Jag tycker att vi förtjänar en lång vår och en ännu längre sommar.

I går när jag kom hem från jobbet var det fortfarande ljust ute och det trots att jag gjort flera ärenden efter jobbet. Gissa om Kimmohunden blev glad över en promenad på skogsvägen med sin matte. Skönt för mig att få röra på mig lite även om eftersmaken är ganska besk, eller snarare smärtsam.

I dag är det en NP dag för mig som lärare. Det innebär att mina elever måste tampas med Nationella prov. Just i dag är det r proven är som alla elever i år 6 måste göra. Jag känner mig lite nervös. Jag vill så förtvivlat gärna att alla ska känna att de lyckas. De här proven mäter inte bara elevernas faktiska kunskaper i ämnet utan är en bra utvärdering på hur jag som lärare lyckats med min undervisning. När jag sedan rättar så får jag reflektera och utvärdera kring hur min kommande undervisning ska se ut. Nu har ju jag bara undervisat den här gruppen ingår 6 men jag tar ändå på mig ansvaret. Jag vill att de ska vara väl förberedda inför högstadiet och givetvis inför livet.

Många inser nog inte vilket ansvar vi lärare har. Jag har allt för många gånger fått höra att vi lärare "har det så bra". Det är från personer som bara ser ledigheter och att facken ständigt gnäller på att lärarna har för låg lön. Det fanns en tid när lärarna var betrodda att planera sin undervisning utan LPP, utan IUP och åtgärdsprogram. En tid då de svenska resultaten var högre än nu och då lärarna hade samma genomsnittliga lön som riksdagsledamöterna. Snacka om efterhalkning och statusförsvagning. Inte undra på att föräldrar och elever fullständigt har tappat respekten och förtroendet för oss. Kan de göra annat med tanke på att Skolverket, regeringen och media totalt tvivlar på vår förmåga att göra det jobb som vi faktiskt har minst 3,5 års högskolestudier för att klara. Att vi sen måste betala vår egen fortbildning är ju ett knas utan dess like...

Ja, ja det finns mycket att orda om det här men trots allt.... Jag tycker ändå att jag har världens bästa jobb.

Att hantera livets olika situationer och möten är kanske det som kallas social kompetens. Att vara bra på att prata med främmande människor, att ta tag i saker och ting bums, behöver inte vara att ha bra social kompetens. Det kan vara det, men det kan också vara att vara gränsöverskridande. Bara för att man gör saker med ett leende betyder inte att det är ok, det man gör...eller säger.

Jag försöker anpassa mig efter vad situationen kräver. Vissa situationer vet jag på förhand att jag inte reder ut och väljer då att inte utsätta mig för dem. Det finns de som stör sig och retar sig på mig i dessa lägen. Kanske tycker de att jag borde öva mig men själv tycker jag annorlunda.

Om jag blir lidande av att avstå något, ja då behöver jag ta tag i det. Men om vissa situationer och möten tar mer energi än de ger, då avstår jag mer än gärna. Jag har under så många år lärt mig "hantera" en hel massa saker. Saker som jag egentligen inte mått bra av. Så här i efterhand undrar jag varför jag lagt ner så mycket tid och energi på en massa strunt som i princip inte gett mig nånting. Jo, kanske är det just dessa situationer som lagt grunden till en ständigt återkommande ångest.

Som mamma, fru, lärare, arbetskamrat, vän, dotter etc finns det så många förväntningar som bara väntar på att uppfyllas. Knasigt nog har jag, vilket jag skrivit om tidigare, nästan gjort en grej av att tillgodose andras behov framför mina egna. Dessutom kan vi lägga till att jag helt utplånat mina egna önskningar. Jag hamnade, helt självförvållat, i det läget att jag förväntade mig absolut inget från någon. Åh, så härligt lätt att överraska mig, kanske du tänker. Men vet ni vad som blev ännu konstigare? Om jag fick/får något så är min första undring "varför? Vad vill de ha i utbyte?"

Läskigt!? Störd!? Rubbat!?

Helt klart, det inser tillochmed jag. Inte helstörd men helt klart mer än normalstörd. Hur har det blivit så och vad kan jag göra åt det? Jag vet inte om jag är den som lider mest. Förmodligen är det de människor som finns omkring mig som har svårast med det här. Sedan mitt livs omstart för ett par år sedan har jag ändå prövat att öppna mig och i flera fall vågat berätta om mina "rädslor". När jag gör så har ett mönster blivit väldigt tydligt. Jag blir lyssnad på bekräftad och får höra att jag är förstådd. Jag blir okejad, lovad att inte behöva utsättas för det och att jag är lika värdefull som någon annan (det här händer både på jobb, i vänskap, i relation mfl) men sen så går tiden och helt plötsligt är förståelsen som bortblåst. "Vaddå, kan du inte gå med eleverna till skogen på utflyktsdagen?" "Du kan väl handla den där grejen till jobbet i morron, du har ju inga barn den här veckan", "det kan väl du fixa som inte har nåt annat bestämt" det där är tre jobbrelaterad kommentarer som jag utsatts för, trots att jag berättat om att min livssituation inte kan innehålla några saker utöver de mest livsnödvändiga.

Jag har inga problem att tala inför en full sal på föräldramötet, att gå på bröllop där jag eg inte känner brudparet något nämnvärt är svårare. Ologiskt, jag vet. Att sitta i bilen en timma enkel resa för att fika/luncha eller liknande med några som jag inte är "nära" väljer jag bort för min kropp far ganska illa av det. Då kan det vara svårt för alla inblandade att jag istället lägger en resa till mina föräldrars grav trots att det sliter lika mycket. Och nu kommer vi till grundbulten: Jag kan inte göra både och, jag måste välja. Och nu har jag lärt mig att välja det som ger mig mest. Tyvärr tar många dessa val jäkligt personligt. Jag älskar inte mina barn eller min sambo mindre för att jag gör dessa val, eller mina vänner eller så. Det handlar om att jag, vilket andra inte behöver, måste välja. Och då väljer jag att göra det som ger min kropp och själ mest.

Om inte jag är snäll mot mig själv, hur ska jag då kunna vara snäll mot någon annan? Om inte jag mår bra, hur ska då någon annan kunna må bra i mitt sällskap? Det finns en anledning till att de vuxna ska ta på sig syrgasmasken först i flygplanet. Räddar man inte sig själv först och främst, hur ska man då kunna rädda någon annan?

Jag vet att det inte är lätt att ha mig i sin närhet men.... Bara jag hanteras någorlunda varsamt så löser sig det mesta. Ungefär så som det är med de flesta människor, bara att mitt stopp kommer tidigare. Eller så är jag så pass krackelerad att sprickorna kommer fort. Å andra sidan brukar ju krackelerat porslin ha ett ganska så högt värde....

App, app, app.... så sa min pappa när jag höll på att göra något galet när jag var liten. Säger man APP i dag menar man nåt helt annat. Det finns en app för varje tillfälle och behov i livet. Nästintill iallafall. Det jag knappt kan förstå, är hur många appar kan vara gratis. Som så många andra har jag också fastnat i godiskrossarträsket, gelesplattande och liknande. Jag använder dagligen, förmodligen varje timma, apparna för sociala interaktioner. Jag hör också till dem som laddar ner massvis med pedagogiska appar.

Det finns så många bra hjälpmedel och träningsredskap gällande allt ifrån multiplikation till kartkunskap. Helt fantastiskt. Tyvärr kan jag se att de som behöver IT-verktygen som mest är de som har minst tillgång till dem. Det finns, tro det eller ej, en ganska stor grupp barn i Sverige som inte har tillgång till vare sig datorer, surfplattor eller smartphones. Vad händer med dem nu? Glappet kommer bara bli ännu större. Det är skrämmande tycker jag.

Skolan ska vara gratis men hur blir det när skolan ger läxor som kräver tillgång till internet och datorer? Lösningar finns ofta på problemen och här måste skolan ligga i framkant. Vi måste naturliggöra samarbete med biblioteken som har tillgång till datorer efter skoltid. Vi måste också erbjuda eleverna möjlighet att göra sina IT-läxor i skolan, utanför ordinarie undervisningstid. Men, jag tror inte att eleverna bara behöver göra sina pedagogiska läxor utan att de behöver göra som sina bättre bemedlade kamrater. De behöver "vara på nätet", utnyttja de sociala medierna och hänga med i populäritetsappandet. Det är när det bara surfas runt, eller klickas runt som massor av kunskapande uppstår. Det behövs inte alltid tillrättalagda uppgifter för att nå ett fantastiskt resultat eller en fin kunskapsutveckling.

Och just den där sista meningen ska jag ta till mig, men inom ett annat område.... "Det behöver inte vara tillrättalagt för att jag ska utvecklas".....

Jag minns en tid, minns den allt för väl, då min vardag var fylld av slukarhål med läskiga avgrundsmonster i. Minsta lilla vingel från min sida och jag svoshade rätt ner i den sega sörjan. Med massor av inre styrka, som jag faktiskt besitter, och lite hjälp av små glada piller kunde jag lära mig att se hålen innan jag ramlade i. Jag lärde mig också att snabbt ta mig upp de gånger jag verkligen föll. En annan viktig sak jag lärde mig var att undvika de vägar där slukarhålen gärna uppstår.

När dagarna blir till veckor som sedan blir till månader utan att jag ramlat i eller ens sett skymten av vare sig hål eller monster är det lätt att bli kaxig. Plötsligt är det som om den tiden aldrig funnits. Ännu en gång sparkar jag mentalt på mig själv genom att inte lyssna, och helt jäkla knastokigt nog fattar jag inte först vad som händer. Kanske håller jag på att bli magsjuk var min första tanke när symtomen dök upp...


Jag känner av hjärtklappning, får svårt att andas, blir svettig och fryser om vart annat. Det känns som en klump i halsen, jag blir torr i munnen, blir vimmelkantig, måste springa på toan knasofta, känner mig svag i musklerna och..... Ja, skulle kunna fortsätta men det spelar ingen roll. Ni förstår vad som händer. Något av det hemskaste är nog att ifrågasättande och syrliga tonlägen är som värsta startknappen för symtomlavinen. Såååå lösningen måste omigen bli att lära mig se hålen i tid, välja andra vägar och om jag skulle trilla i så ska jag se till att vara beredd med rätt redskap så att jag snart kan klättra upp igen.

Jag hoppas det ska funka....