Kunskapande är bra grejor. Jag tror benhårt på att man lär så länge man lever. Nya ord, nya färdigheter, nya rutiner och liknande håller hjärnan i gång. Själen måste ju få sitt också. Det får den genom alla relationer man har med människor i både direkt närhet och de som är i perferin. Nya vänner blir som ett extra träningspass. 

Jag har i dag lärt mig en viktig sak. Ärlighet är inte alltid bäst, att tala om vad man känner, tycker och tänker är inte alltid önskvärt. Inte av alla iallafall. Därför måste jag nu anpassa mig, vilket tränar både själ och huvud. Somliga människor kan man inte säga till vad man tycker om en sak, man får istället välja att knipa igen. 

Det är väl där det svåra kommer in. För ibland när jag se le hult och vara glad trots att det inte känns innerligt, då liksom övergreppar jag mig själv. Men, men... jag ska göra mitt bästa för att reda ut det också. Men förmodligen kommer det gå sisådär och jag kommer att använda mig av strategin "undvika" istället. 

Nu är det full fart mot helgen som gäller. Och jag tänker se till att det blir en fantastisk helg. 

Att säga som det är.... Det är svårt. Det svider, skaver och ger upphov till blåsor. Ni vet, såna vätskefyllda, svullna och ömma.... Aj, säger jag. Sånt vill man Inte ha.

I kväll så. Är jag i min ensamhet. Det är ok. Det är planerat. Eller inte. Det här var ju inte planera men det är så det blev. Jag har haft en toppenkväll med min kusin men sen... Sen blev det sämre. Det blev faktiskt riktigt jättedåligt. Jag började tänka och känna efter och då så slog det mig,... En massa saker.

ja, hur som.... Jag är där jag är, jag gör det jag gör och jag hoppas på att bli den jag vill bli.

som den perfekta eleven jag var (iaf på högstadiet) så älskar jag planering, scheman, tidsangivelser och sådant. Jag kommer i tid, i mycket god tid. Under hela mitt 25-åriga arbetsliv har jag bara varit sen 2 ggr. Jag vill veta på precisen när barnen ska komma till mig, när jag förväntas vara någonstans osv. Överraskningar är inget för mig. Jag vill, och behöver, veta exakt hur och när saker ska ske.

Jag planerar, skriver in och kollar av. Kalla det kontrollbehov, eller nåt liknande men sån är jag. Jag vill veta. Spenderar jag dagen hemma eller händer det nåt annat? Är vi barnfria, kan jag slappna av och bara vara eller kommer det rassla till och storma in ett gäng tonåringar? Det stör mig inte, inte på nåt sätt bara jag är beredd.

Så i dag har jag fått öva min autistiska ådra genom att få ändra mina planer. Jättejobbigt, jätteledsamt, det för med sig så mycket skit. Jag har så dåliga erfarenheter att det nästan däckar mig. Det är då jag faller in i gamla mönster och väljer att stänga av. Stänga av och ner. Inte känna, inte tänka, fokusera i sugröret och se framåt. Ont. Det gör ont. Men det går ju över.

Omständligheterna ville inte gå min väg, inte den här gången. Lite för mycket flyt för fröken Johnsson en tid kanske. Världen söker balans och då blir det så här.

Så i kväll möter jag den berömda svackan. Men jag tar det med ro. För nu vet jag, svackorna är korta och det vänder fort. Men, jag har lite svårt att förstå att världen inte inser hur knasigt det blir. Det blir jättekonstigt och då vill jag inte vara med. Jag tar den väg jag är van vid. Bakom, ut och bort.

Så nu har jag planerat upp att få en fin och bra helg med mina barn. Jag har saknat dem massor. Det ska bli så kul att höra om deras skolstart. Och allt det där andra som man som mamma vill veta och vara en del av.

Fladder i magen, fladder i själen, fladder i hjärtat och fladder o kroppen. Lite på gott och lite på ont. Men allra mest på gott. Jag fladdrar runt här hemma och gör för mycket på en gång. Planterar om mina chillifrukter och paprikan, färgar hår (igen, jag vet, det växer som gräs), dammsuger, kollar GA, pratar i telefon, chattar och så... bloggar jag. 

Jag hade ju tänkt ta det lite lugnt men det är för mycket på gång i mig för att göra det. Kanske lite för mycket som behöver göras. Tid att vila finns det också, sen, när jag är klar. 

Jag har haft mycket att tänka på och styra med den sista månaden. Sommarlovet har varit bra på det stora hela men det var mycket anspänning och lite slitigt. Först Tyra som blev oerhört sjuk och det tog massor av energi, sen vädret som inte var något vidare, sen en massa fix inför släktträffen (men det var sååå värt det) och så en oro på det för någon i min närhet som jag älskar och bryr mig om. Det är inte alls lätt att stå vid sidan om när någon brakar i hop. Allt det här tillsammans med en ny termin sätter sina spår. 

Men jag känner mig vare sig nere eller sliten. Det är bara magen som bråkar. Som om den lever sitt eget liv och inte alls vill lyssna på mig. Eller så har jag totalt fel. Det är kanske jag som inte lyssnar på mig själv och då sätter det sig i kroppen. 

...

När nu några timmar har gått så börjar jag närma mig klar för i kväll. Tre chilliplantor och  en paprikaplant är omplanterade, jag har satt 4 mårbackaskott och mina två stora dracenior delar nu hink med varandra. Nu håller jag tummarna för att åtminstone hälften av dem ska klara sig. Den ena chilliplantan är iallafall strax färdig att skörda. Jag har ett par stora, fina och ljusgröna chillisar att ta hand om. Hmm, jag har även ett tiotal gurkor att lägga in... det får bli fredagens nöje. 

I morgon ska jag träffa min allra bästaste kusin, storasyster och vän, allt i ett. Som ett kinderägg. Så mycket kärlek och godhet i ett. Vi ska göra upp ekonomin efter släktträffen. Efter det ska vi äta sill och potatis. Jag bara älskar nypotatis som är dillkokt. Jag kan längta redan nu efter det. Trots att jag just slafsat i mig norrköpings bästa pizza. Det är himla mysigt att, när man är barnlös, äta middag med någon. 

Hela min kropp och själ har nån form av autoinställning när jag inte är med Mats. Jag kör hårt, fixar och grejar fram till åttatiden på kvällen. Sen börjar jag gå ner för räkning. Jag hittar nåt simpelt att se på tv, googlar, läser, lyssnar, pratar och bara är en stud. Men sen när klockan har passerat 21, ja då är det sängdags för mig. 

Det är så himla njutbart, att klä av mig, krypla ner mellan svala lakan. Balkongdörren på glänt, hunden som hoppar upp, kryper intill och trycker sig emot. Jag brukar sätta på en pod och efter en stund kommer nästa fluffiga kille. Han kurrar till lite när han hoppar upp, vandrar runt lite i sängen för att slutligen gosa ner sig på min andra sida. Jag har alltså kissen på min högra sida och hunden på min vänstra, de trycker sig nära. Katten spinner, kurrar till när jag klappar honom. Hunden spänner sig, trycker sig bakåt och när det är som allra bäst, ja du mysmorrar han. Just där och då, då är jag som i himlen. Jag känner mig oerhört älskad. 

Det behövs och är önskvärt att de finns där. För kvällar som dessa saknar jag min älskling så väldigt mycket. Vi vet var vi har varandra. Vi litar på varandra. Vi behöver inte tillbringa varje minut, timma eller dygn med varandra. Vi vet att vi älskar varandra ändå. Och eftersom vi lever som vi gör, som särbos, så kan det ibland gå både två och tre dygn innan vi ses. Det är timmar som man får fylla med annat. Oftast hushållssysskor men också träffar med vänner, jobb, fester, vila och liknande. 

Hur märkligt det än kan verka så är det här en perfekt form av relation för mig just. nu. Jag känner inte ett skriande behov av att flytta ihop. För jag klarar mig själv och precis som jag sätter Tyra och Elis främst så sätter Mats Alexandra främst. Och det känns så skönt. Han och jag älskar varandra och vi älskar våra barn och vi tycker mycket om varandras bran. Så visst längtar jag, visst saknar jag, både Mats och Alexandra när det dröjer mellan våra träffar, men det är ok. 

Det blir nästan lite extra när man inte ses varje dag, när man inte har vardagen i hop. Iallafall för mig. Jag liksom laddas upp, på så många sätt. Jag längtar, trånar, saknar och väntat. Det moler, bultar, bankar, pulserar och värker av längtan. Så himla underbart att få känna så. Det gör man sällan efter 10 års äktenskap. 

Kärnfamiljen är det bästa för alla barn, om den funkar. Det är min absoluta åsikt. Men om det gått vidare till skilsmassa eller separation så tror jag det är viktigt för barnen att se sina föräldrar lyckliga och för att vara lycklig krävs det olika saker för olika personer. För mig behövs det saknad, längtan, åtra, tillit, förtroende... bland mycket annat. 

När en förälder mår bra så avspeglar det sig på barnen. De är så anpassningsbara. Men om man ständigt byter partner, jobb, arbetstider, you name it... så kommer barnen reagera. Vem vill bo som på ett vandrarhem för jämnan?

Nej, nu är det nog svamlat från mig, jag ska hoppa i säng. Ta unden och katten med mig. Mysa till och passa på att längta lite extra. 

Lite sisådär är det när man måste avbryta sin undervisning och gå ut och kräks lite. På mindre än 2 minuter kom illamåendet över mig och det fanns ingen återvändo. Jag hatar denna förbannade magkatarr. Den kan ta hur många skepnader som helst. Smärta, illamående, plötsliga uppkastningsbehov och yrsel och darrningar. Men i dag visste jag ju vad det var frågan om. Så efter ett par tag med tandborsten så var det bara att kliva in i klassrummet igen. Måste komma i håg att köpa mer omeprazol i dag. Annars vet man inte vilka konsekvenser det får i morgon. 

Jag ska bara ta en lugn hemmakväll i kväll. Stryka och fixa lite, käka pizza med brorsan och hoppas på att det är nåt bra på tv. 

   Mitt i livet... hoppas jag... eller knappt vore bättre. 

Jag är så himla glad och tacksam. Vädret är underbart, jobbet flyter på, barnen har börjat skola och även det verkar ok, jag mår bra, jag känner mig fylld av energi och har lust till livet. Men precis som rubriken säger, jag är mitt i livet, så jag vet att sinnesstämningar kan ändras fort. Ibland krävs det inte så mycket. 

Men är det inte så att när man har det bra och mår bra så ska man lägga den känslan på minnet. Verkligen gotta in sig i hur bra det känns. Då blir det lättare att hitta tillbaka dit när man nästa gång ramlat ner på botten.Eller, det behöver inte ens vara i botten utan det kan vara en liten svacka bara. De kommer ju lite då och då. 

Jag har en mårklig lust till att fylla dagarna med en massa bra och härliga saker samtidigt som jag vill framåt i tiden. Jag vill till skogen och plocka svamp. Jag vill till helgen, till julen, till påsken men framförallt vill jag till nästa sommar. Tror det beror på att det inte var något bra semesterväder i år, det började när vi alla återgått till arbetet. Kanske var jag för en gångs skulle inte färdigsemestrad. 

När jag kommer hem på eftermiddagarna så vill jag liksom bara njuta. Äta god mat, umgås och slappa av... utan en tanke på att behöva sätta klockan till morgondagen. Jag tror att det är fler som känner det som jag. 

Ny arbetsvecka, nya tag. Förhoppningsvis lite friskare än vad den förra var. Jag känner att magkatarren ligger där och lurar hela tiden men jag lyckas, med hjälp av omeprazol, hålla den i schack. I dag fick jag leka klasslärare lite grann. Kul tycker jag, att få göra sådana gästspel. Mindre kul är anledningen. Ordinarie lärare har brutit foten. Stackare, så här i början av terminen så är det det sista man vill, att vara i från sin klass. Nu skickar jag massor av kryakramar till min allra bästaste Karro, bli frisk fort. Inte för fort, och håll foten högt så att operation inte behövs. 

Konstigt nog kände jag mig på både bra humör och att jag hade lite extra energi när jag kom hem. Jag passade på att baka ett par pajer. I dag blev det het tacopaj och en skinka/ost/purjolökspaj. De blev bra båda två. Extra trevligt var det att ha matsällskap. 

Som norrköpingsbo blir man lätt rädd efter den här dagen. Tre stora grejor har hänt. Tre personer höggs ner med kniv, bara 300 meter från där jag bor, insatsstyrkan gjorde tillslag bara 2 km från mig och i andra änden av stan skedde en explosion, troligen en handgranat. Polisen måste haft en stressig dag. Jag hoppas innerligt att de som blev huggna klarar sig, en var visst helt utan fara men med två var det allvarligt. Skönt nog så greps förövaren omedelbart. Förmodligen en psykiskt sjuk människa. Tänk att det ska behöva gå så långt innan nån får hjälp. 

Nu är det snart dags att ta kväller. Balkongdörren är på glänt och jag njuter av den svala luften som kommer in. Jag är konstant jättevarm. Måste ha med mina mediciner att göra. Ibland känns det som om det brinner i händer och fötter och ändå kan Mats tycka att jag är relativt sval. Fast han kallar mig ofta för "sin lilla kamin". 

Men i kväll delar jag säng med mina fyrfota grabbar. En på vardera sida om mig. Mysigt. Tryggt. Lugnande och skönt. Troligen slår jag på en pod och njuter av någon av sommarens sommarpratare. Snart har jag lyssnat mig igenom allihopa. Bäst hitintills är nog Sanna Lundell. Ulla Skoog var också bra och jag lärde mig massor om hur man ska renovera gamla hus och fönster på ett varsamt sätt. Egentligen oviktig kunskap för mig som nog aldrig ska renovera nåt gammalt hus. 

SÅ god natt på er alla. Nu tar vi satts inför en härlig tisdag. 

Så blev det helg och vädret har varit Knasbra. Som värsta högsommaren. Fantastiskt och underbart. Fredagen var halvkass pga magkatarren. Skonkost och mineralvatten, men det smakar också bra, iallafall i rätt sällskap. Och rätt sällskap har jag varit i den här helgen.

På lördagen gick vi upp skapligt tidigt. I våra ögon mätt, sent för alla er som har småbarn. Frukostkaffe, macka och en rejäl tur med Kimmo hanns med innan jag lämnade vovven till hundvakten. Det är guld värt med goda grannar. Både de jag har hos mig och den som finns ute hos Mats. Kimmo älskar att vara hos Magnus. Så fort vi går utanför tomten och Kimmo är okopplad springer han in till Magnus och upp på trappan och stirrar på dörren. Vet inte om det är deras fantastiska kemi eller om Kimmo minns att Magnus är helt galet generös med rå falukorv. Hmm, matte gillar iofs inte att det stoppas massa lökfyllda och salta produkter i magen på älsklingen men va fasen, om det bara inte händer för ofta.

När klockan var tio så lämnade vi Norrköping bakom oss och begav oss norrut. Målet för dagen var Stockholm och syftet var att kolla på in båt. Mats har varit sugen på båt en längre tid och jag har givetvis hejat på. Jag älskar vattnet lika mycket som han och jag har verkligen saknat att inte vara ute så mycket i skärgården som jag önskar. Skönt nog siktade han in sig på en båt, modell mycket större och med mer bekvämligheter än vad jag varit van vid. Väl på plats kände vi nog båda att det här var vad vi båda önskat och kanske tom drömt om. Och när prutarkungen får ner priset med 25 000 så fanns det ingen tvekan.

Så himla gött och vilken glädje. Nu vet vi hur vi ska spendera nästa sommar. På bästa sätt, i den östgötska skärgården. På gamla och nya platser för oss båda. Våra äldsta barn är väl mer tveksamma än den yngst men vi ska nog slita med oss dem alla ut om än inte på samma gång, även om plats finnes. Gott och väl.

När vi kom hem på lördagen tog vi med Kimmo på en tur i svampskogen. En halvtimma resulterade i 2 liter kantareller. Perfekt inför kräftkalaset på kvällen. Svampmackor och västerbottenpaj funkar finfint med kräftor. Trevligt och gott var det. Jag har längtat efter kräftor ett helt år. På precisen. Det var exakt ett år sedan jag var hemma hos Stina tillsammans med Gittan och Nicke och Elis och käkade kräftor. Den kvällen är på nåt vis en milstolpe. Därefter har liksom så mycket fallit på plats, jag har fått ro i min själ och framför allt barnen har hittat hem, på ett alldeles nytt sätt. Tack o lov för att bergochdalbanan ibland svänger åt rätt håll.




I dag har Magnus återigen umgåtts med sin fyrfota vän medans jag och Mats for runt och kollade var vi ska lägga i båten. Det finns ju en hel del ställen att välja på. Ska vi ha den på billigaste plats eller där vi har våra vänner eller där det blir mest praktiskt för oss. Hmmmm, svåra frågor. Men inget är för evigt. Så det är ju bara att välja något och testa, utifrån de behov man har. Sen så kan man faktiskt byta. Så nu har vi nog bestämt oss.

På vägen hem från skärgården passerar vi Söderköping. Det kan man inte göra utan att fika på Fina faster Stinas salonger. Spontanbesök som uppskattades väldigt mycket.


Det känns bra. Roligt, spännande, kul, och framför allt helt underbart att vi gör det här i hop.... Så på lördag ska båten hämtas hem och veckan efter det lägger vi i den. Kan låta galet men vi måste provköra så att vi vet vad som ska fixas med under hösten/vintern/våren. Innan det är dags att köra på riktigt.

Så nu hoppas jag att högtrycket som parkerat sig hos oss hänger i, både vädermässigt och på andra sätt.

Om jag är lycklig.... Ingen tvekan. Jag hár fått det bästa man kan få gällande väldigt många kategorier. Jag har otur i spel men en jäkla tur i kärlek....