Fladder i magen, fladder i själen, fladder i hjärtat och fladder o kroppen. Lite på gott och lite på ont. Men allra mest på gott. Jag fladdrar runt här hemma och gör för mycket på en gång. Planterar om mina chillifrukter och paprikan, färgar hår (igen, jag vet, det växer som gräs), dammsuger, kollar GA, pratar i telefon, chattar och så... bloggar jag. 

Jag hade ju tänkt ta det lite lugnt men det är för mycket på gång i mig för att göra det. Kanske lite för mycket som behöver göras. Tid att vila finns det också, sen, när jag är klar. 

Jag har haft mycket att tänka på och styra med den sista månaden. Sommarlovet har varit bra på det stora hela men det var mycket anspänning och lite slitigt. Först Tyra som blev oerhört sjuk och det tog massor av energi, sen vädret som inte var något vidare, sen en massa fix inför släktträffen (men det var sååå värt det) och så en oro på det för någon i min närhet som jag älskar och bryr mig om. Det är inte alls lätt att stå vid sidan om när någon brakar i hop. Allt det här tillsammans med en ny termin sätter sina spår. 

Men jag känner mig vare sig nere eller sliten. Det är bara magen som bråkar. Som om den lever sitt eget liv och inte alls vill lyssna på mig. Eller så har jag totalt fel. Det är kanske jag som inte lyssnar på mig själv och då sätter det sig i kroppen. 

...

När nu några timmar har gått så börjar jag närma mig klar för i kväll. Tre chilliplantor och  en paprikaplant är omplanterade, jag har satt 4 mårbackaskott och mina två stora dracenior delar nu hink med varandra. Nu håller jag tummarna för att åtminstone hälften av dem ska klara sig. Den ena chilliplantan är iallafall strax färdig att skörda. Jag har ett par stora, fina och ljusgröna chillisar att ta hand om. Hmm, jag har även ett tiotal gurkor att lägga in... det får bli fredagens nöje. 

I morgon ska jag träffa min allra bästaste kusin, storasyster och vän, allt i ett. Som ett kinderägg. Så mycket kärlek och godhet i ett. Vi ska göra upp ekonomin efter släktträffen. Efter det ska vi äta sill och potatis. Jag bara älskar nypotatis som är dillkokt. Jag kan längta redan nu efter det. Trots att jag just slafsat i mig norrköpings bästa pizza. Det är himla mysigt att, när man är barnlös, äta middag med någon. 

Hela min kropp och själ har nån form av autoinställning när jag inte är med Mats. Jag kör hårt, fixar och grejar fram till åttatiden på kvällen. Sen börjar jag gå ner för räkning. Jag hittar nåt simpelt att se på tv, googlar, läser, lyssnar, pratar och bara är en stud. Men sen när klockan har passerat 21, ja då är det sängdags för mig. 

Det är så himla njutbart, att klä av mig, krypla ner mellan svala lakan. Balkongdörren på glänt, hunden som hoppar upp, kryper intill och trycker sig emot. Jag brukar sätta på en pod och efter en stund kommer nästa fluffiga kille. Han kurrar till lite när han hoppar upp, vandrar runt lite i sängen för att slutligen gosa ner sig på min andra sida. Jag har alltså kissen på min högra sida och hunden på min vänstra, de trycker sig nära. Katten spinner, kurrar till när jag klappar honom. Hunden spänner sig, trycker sig bakåt och när det är som allra bäst, ja du mysmorrar han. Just där och då, då är jag som i himlen. Jag känner mig oerhört älskad. 

Det behövs och är önskvärt att de finns där. För kvällar som dessa saknar jag min älskling så väldigt mycket. Vi vet var vi har varandra. Vi litar på varandra. Vi behöver inte tillbringa varje minut, timma eller dygn med varandra. Vi vet att vi älskar varandra ändå. Och eftersom vi lever som vi gör, som särbos, så kan det ibland gå både två och tre dygn innan vi ses. Det är timmar som man får fylla med annat. Oftast hushållssysskor men också träffar med vänner, jobb, fester, vila och liknande. 

Hur märkligt det än kan verka så är det här en perfekt form av relation för mig just. nu. Jag känner inte ett skriande behov av att flytta ihop. För jag klarar mig själv och precis som jag sätter Tyra och Elis främst så sätter Mats Alexandra främst. Och det känns så skönt. Han och jag älskar varandra och vi älskar våra barn och vi tycker mycket om varandras bran. Så visst längtar jag, visst saknar jag, både Mats och Alexandra när det dröjer mellan våra träffar, men det är ok. 

Det blir nästan lite extra när man inte ses varje dag, när man inte har vardagen i hop. Iallafall för mig. Jag liksom laddas upp, på så många sätt. Jag längtar, trånar, saknar och väntat. Det moler, bultar, bankar, pulserar och värker av längtan. Så himla underbart att få känna så. Det gör man sällan efter 10 års äktenskap. 

Kärnfamiljen är det bästa för alla barn, om den funkar. Det är min absoluta åsikt. Men om det gått vidare till skilsmassa eller separation så tror jag det är viktigt för barnen att se sina föräldrar lyckliga och för att vara lycklig krävs det olika saker för olika personer. För mig behövs det saknad, längtan, åtra, tillit, förtroende... bland mycket annat. 

När en förälder mår bra så avspeglar det sig på barnen. De är så anpassningsbara. Men om man ständigt byter partner, jobb, arbetstider, you name it... så kommer barnen reagera. Vem vill bo som på ett vandrarhem för jämnan?

Nej, nu är det nog svamlat från mig, jag ska hoppa i säng. Ta unden och katten med mig. Mysa till och passa på att längta lite extra. 

Lite sisådär är det när man måste avbryta sin undervisning och gå ut och kräks lite. På mindre än 2 minuter kom illamåendet över mig och det fanns ingen återvändo. Jag hatar denna förbannade magkatarr. Den kan ta hur många skepnader som helst. Smärta, illamående, plötsliga uppkastningsbehov och yrsel och darrningar. Men i dag visste jag ju vad det var frågan om. Så efter ett par tag med tandborsten så var det bara att kliva in i klassrummet igen. Måste komma i håg att köpa mer omeprazol i dag. Annars vet man inte vilka konsekvenser det får i morgon. 

Jag ska bara ta en lugn hemmakväll i kväll. Stryka och fixa lite, käka pizza med brorsan och hoppas på att det är nåt bra på tv.