Trött så jag vill kräks. Men just i dag är magen lugn. Tack o lov för det. Men dagen, eller snarare de två sista veckorna har varit prövningarnas tid. Allt som kan gå fel har gått fel. Det har kostat, i både pengar, tid och känslor. Fy f--n, det är inte rättvist. Fast det visste jag ju sen tidigare att det inte är.

Det som ger  tutdelat resultat är ju känslorna för min älskade. Jag längtar mig trasig efter honom. Satan i gatan vad jag har blivit beroende av detta blonda troll. Inte blev det lättare av en 30 minuters date i dag. Det blev som ett slag i magen. Luften går ut. Man vill ha mer. Närhet, doft, nyans, och framförallt omtanken.... Den är så stark och jag behöver den så mycket.

Jag får lov att krypa till korset så här ett år senare... Jag är totalt, hjälplöst och förvirrat kär i den här killen och det finaste  av fina är... han verkar känna samma sak. Å nu så ser jag fram mot helgen, för den kommer bli galet bra.

Då är livet gött, eller hur? Tyvärr är det ju inte alltid som det blåser bakifrån. Å andra sidan så håller sig håret ur ansiktet och man ser mycket bättre när vinden kommer framifrån. Så, nu tänker jag inte orda mer om allt som likt Murphy´s law ramlat över mig. Inget är konstant och själva livet i sig är så pass gött att jag inte tänker låta några få motgångar gnaga sönder mig. Eller dra ner mig i deppighet. Nästan allt är lösningsbart. 

I dag har det gått undan på jobbet. Jättebra med tanke på att jag bara sovit 2,5 timmar i natt. Jag har inte fått chansen att dega i hop. Jag har istället fått ändra om mina planer under dagen för att vara där jag gör mest nytta. Jag gillar när jag känner att jag kan göra skillnad. 

Jag tror nog att nästan alla människor gör det på sina jobb. Oavsett vad man jobbar med. Alla behövs i denna, nästintill, oändliga näringskedja. 

I kväll får det bli sängen mycket tidigt. Men innan dess ska jag göra några viktiga ärenden. Apotek, affär, betalningar mm. Och så givetvis en rejäl tur med bästa Kimmohunden.