Ibland så bara gnager livet på gränserna. Jag tänker på så mycket. Tex alla dessa jävla utmaningar som ploppar upp på Facebook. Som alla dessa pass innan midsommar och jul. Det promenera och springs hit o dit. Men för fasiken prova på att ha hund. Då får man bekänna färg. Alla dagar i veckan, oavsett väder och lust.  Vovven behöver 1,2 mil i benen oavsett vad jag tycker och tänker.

Jag ägnar 30 min varje morgon, middag och kväll åt promenerande med min älskade vovve. Å allt det jag gör varje morgon, dag och kväll räknas inte riktigt. För jag hoppar inte i mina Nike, mina adidasthights min fina stayinplays osv. Jag bara lever på. Tar dagen och livet som det kommer. Väl förberedd för allt som kan hända. Och för mig spelar antal pass ingen roll, jag blir snarare full i fniss. Jag bedövas av verkligheten när jag på avstånd inser att här och nu, ja då är det allvar...

Sen så tycker jag att det är otroligt bra att man rör på sig, eller att man äter nyttigt. Då blir man mer förberedd för det oförberedda. Jag har själv valt att ha hund, som en investering i både kropp och själ. Utan den skulle jag nog lätt kunna utebli från både frisk luft och motion. 

Sociala medier är fullkomligt fantastiska på så många sätt. Men som alla mynt så finns ju en baksida. Jag tänker på de stress som uppstår, eller kan uppstå om man är mottaglig av att se allas semestrar, fredagsmys, lyckliga dagar och dyra prylar. Oftast gläds jag åt andras lycka men kan bli undrande när det finns de som bara har lyckliga och härliga stunder. 

Man får faktiskt ha en riktigt dålig dag då det känns som skit. En dag då man struntar i att laga mat och istället tar en skål fil i sin ensamhet framför tv´n. Eller så kanske man bojkottar det fina vädret och bara ligger inne och glor på gamla serier. Det är ok det med. För jag tror att vi behöver alla lägen, alla sinnestämningar och alla färger från regnbåden för att verkligen uppskatta det underbara. Vad vore dagen utan natten?