Den stora dagen gick fint. På alla plan förutom vädret. Vi slapp ösregn men ett stilla strilande bäddade in oss i +10 grader vilket var direkt obra, strumpbyxlös som jag var. Vilken märklig upplevelse själva utspringet blev. Jag är givetvis otroligt tacksam att det ändå anordnades något men det var surrealistiskt som i nån "storebror ser dig film". O så lite hypokritiskt. 

Jag och studentfadern anlände till Grossvads Arena runt tre. Man blev avprickad och fick söka upp en tom ruta på gräsplanen. Rutorna var stora. Säkert 2,5x2,5 meter. Mellan varje ruta var en tom ruta som man inte fick stå på. På hela gräsplanen, av fotbollsplansstorlek , stod vi två och två. Sammanlagt var vi drygt 70 personer, alla par med en skylt i handen. 

Ganska fiffigt anordnat men ni ser ju på bilden att det var helt omöjligt att urskilja sin student därframme på läktaren. Senare visade det sig att Elis inte heller kunnat se sin skylt eller oss. En eloge till personal från CNG som stod bakom planen och jublade, klappade och tjoade när vi frusna föräldrar inte gick all in. 

Han var så fin, så stilig i sin kostym, vita skjorta, slips och studentmössa. Mammahjärtat tog flera extraskutt. Men åååå vad jag önskar att han fått samma massiva mottagande som hans syster fick två år tidigare. Han är ju så värd det och att åka på flak och tuta och jubla och hoppa. 

Sen kommer vi till det löjliga... När studenterna kommit ut till respektive ruta och blivit omkramade och hyllade begav sig alla mot sina parkerade bilar. Och då försvann totalt regeln om social distansering. 

Jag åkte hem till mig, kissade vovvar och körde till Lingon och Dill. Vi hade beställt buffémat därifrån. Jag kan bara säga wow!!! Vilken service, vilken mat, vilka smaker. Ska ni ha catering nån gång så välj att åka de extra kilometrarna till Blacka för de här människorna kan sin sak. 

Vi hade beställt grillad kyckling, kulpotatis, grillade grönsaker, olivbröd och lite annat. Gott så att hälften vore nog. Massor av mat, vi hade iofs beställt för 15 personer men blev bara 10, smakrik, doftande, kryddig och god. Jag är helnöjd och det bästa är att Elis också gillade maten och det var ju det viktigaste. 

Vi hade firandet hemma hos pappan, precis som när Tyra tog studenten. Det funkade lika bra nu. Vi har en bra förmåga att samarbeta väl i sådana här situationer, eller i alla situationer och händelser som rör barnen. I år blev vi även uppbackad av, en för mig, ny bekanskap. Jag är väldigt tacksam. 

Allt var gott, från första tuggan av kycklingen till sista skeden av den fluffiga tårtan. När sista tuggan var tagen så sadlade jag om från studentmamma till TaxiMia. Son skjutsas till Fyrby, sen hem igen, Tyra och Peter plockas upp, son skjutsas till Åby, sedan åkte vi övriga vidare för mellanlandning i Blacka, sen åkte TaxiMia vidare till Ryd i Linköping. Därefter styrde jag kosan mot hemmet. 

Bilfärden till och från Linköping var allt annat än trevlig. Bilen var plötsligt enögd, regnet vräkte ner och mina ögon var trötta. På vägen till Linköping hade jag Tyratösen med fästman att prata med. De höll mig på allerten. Jag blir så varm i hjärtat när min dotter strösslar kärlek över sin lillebror och när hennes fästman ger så glasklara analyser över saker och ting. De är så underbara, båda två. Vilken tur att jag hade en riktigt bra bok i mina öron under tiden jag sedan åkte tillbaka mot Blacka. Ingen risk att somna. Jag ver mest rädd att det skulle dyka upp nåt rådjur, vildsvin eller älg. Men allt gick superbra. 

Om jag summerar dagen så blir det nog så här: Elis förtjänade ett dunderfirande av sin student med allt vad det kan innebära, hans betyg... jag säger bara WOW! Studentpappan, med hjälp av sin kärlek,  hade gjort ett så fint jobb med att fixa studentskiva, maten vi beställt var underbar, de som kom var härliga och varma och jag känner att mitt hjärta växer av omtanke. 

Extra fint var att studentents farmor, som är i riskgrupp, dök upp utanför staketet. Både studenten och hans syster blev så glada. Fina människa, åka 14 mil för att lämna present och favoritgodis. Jag hoppas verkligen att mina barn lär sig något av det. Att de man älskar håller man högt och kan gå över ån efter vatten för att visa sin kärlek och stolthet. Att hon dessutom bakat kladdkakemuffins var ju en extra bonus. Tänk, Lilleman har älskat detta bakverk hur länge som helst. Men, det måste vara just farmors. 

Nu är timmen sen. Jag försöker komma ner i varv. Huvudet är fullt av intryck och en massa fina saker som jag packar ner i min minnesryggsäck. De är lätta att bära, väger faktiskt ingenting, men de glimrar som inget annat. 

Nu har jag tagit mig en timma vid tangentbordet sedan jag kom hem. Lite tv, lite mysljus och framförallt tid att reflektera. Nu ska jag snart hoppa i säng. Självklart lite orolig för sonen som är ute och svirar men också med en känsla av trygghet. TaxiPelle tar vid när det är dags för hämtning. 

Stort tack till alla som förgyllde Elis stora dag!

I dag är en dag då jag känner stor tacksamhet. Huden är tunn och varje känsla växer sig omåttligt stor. Närheten till tårar är på något sätt brutal. Men det är ok. Det som gör mig så filterlös är till största del en omåttlig lycka. 

Lyckan och tacksamheten över att kommit dit jag i dag är känns fin, varm och gör mitt hjärta mjukt. I dag är en dag då jag inte släpper in en enda tanke på alla mina misslyckande, vare sig som mamma, lärare, vän eller flickvän. Den här dagen ska vara en hyllning till min yngstas fantastiska resa genom livet och framförallt sina studier. 

I dag kommer belöningen i form av studentfirande om än väldigt avskalat och under kontrollerade former. Många närstående kommer saknas pga av Corona. Andra saknas då de inte finns med oss i det här livet längre. Jag är dock övertygad om att de känner samma stora överväldigande stolthet som jag gör. 

Dagen i dag kommer att följas av massor av andra dagar. Dagar då det är lätt att glömma sina lyckade dagar. Dagar då vardagen tränger sig på med tvätt, städ, jobb, regn och rusk. När det händer ska jag öppna minnenas ryggsäck och varsamt plocka fram minnen från fina stunder och jag är helt övertygad om att just den här dagen kommer glimra lite extra. 

Vägen har på inget sätt varit spikrak utan den har svängt både hit och dit, gått upp och ner och hit och dit. Men på fredag är det klart. Min yngsta tar studenten. Ännu en milstolpe som har nåtts. Jag känner att jag andas ut lite grann. Målet som förälder är ju att förvalta sina barn väl och sedan skicka ut dem i samhället som väl fungerande och självständiga människor. Givetvis önskar jag av hela mitt hjärtat att få finnas där för dem ännu en tid men det känns ändå lite lugnt att de nått så här långt och framförallt att mina barn har varandra. 

Jag har inte riktigt pejl på hur syskonens relation är. Det jag vet är att storasyster håller lillebror väldigt kär och uppskattar de stunder då de faktiskt fastnar i samtal och hänger med varandra. Under åren då de tvingades flänga fram och tillbaka mellan sin pappa och mig så hade de iallafall varandra som en trygghet. Ja, fy fasiken. Den erfarenheten önskar jag verkligen att de sluppit, att röra sig fram och tillbaka mellan två hem. Elis har uttryckt det som att "det är ju ingen idé att packa upp väskan, jag ska ju snart härifrån, som om det vore ett jäkla hotell". Där jag bor kommer aldrig att bli ett hem för mina barn. Den vinstlotten gav jag till deras far. Men å andra sidan "where ever I lay my hat....". 

I morgon är jag tjänstledig. Jag la in om två dagar. Den enda ledighet jag kan minnas att jag ansökt om såvida det inte varit begravning. Kanske tog jag en dag då en farbror dog för många år sedan... Hur som helst, jag har tagit ledigt två dagar. Jag la in om den här ledigheten långt innan Corona, långt innan förbud mot folksamligar och rekommendationer från Folkhålsomyndigheten. Långt innan utspringet blir "gåendes under kontrollerade former". 

Jag tycker verkligen synd om årets studenter. Elis blev av med både utlandsresan, sommarjobb, studentfestligheter, utspring, flakhoppande och studentfest med många gäster. Jag måste nog ändå säga att han tagit det med jämnmod. Han har gjort det mesta och bästa av det hela. Beundransvärd och med en helt annan mentalitet än mig. Jag hade nog blivit heldeppig. 

Nej, den här våren har inte alls gått som på räls, eller är det det den har gjort? 

I dag låste jag mina omdömen. Det är också lite av en milstolpe. Jag lämnar år 7-9 och går vidare till det jag är bäst på. Eller var bäst på. Till hösten står jag omigen, efter en 8 år sisådär, som klassföreståndare för en år 4. Jag träffade mina blivande pärlor för ett par veckor sedan och det kändes kanon. Jag har lärt mig så mycket av min tid på hög, haft jättekul och framförallt träffat massor av fantastiska elever och helt magiska kollegor. 

Maskros! Så motarbetad, så livsstark, så magnifikt vacker och helt galet spridningsbenägen. Lite som kunskap i största allmänhet. Okunskap skapar rädsla. Vissa människor är rädda för att lära sig nytt. Rädda för att förstå nya saker. Eller att förstå riktigt gamla saker. Som en sån enkel grej som att alla människor har ett värde, samma värde faktiskt. 

Manic Monday, kanske kanske inte. Förmodligen. Min känsla är att alla dagar på jobbet är insvept i ett maniskt skimmer. Eller kanske inte maniskt utan bara med en sinnessjukt  hög energinivå. Det händer ibland att jag försöker förklara för andra hur våra arbetsdagar är men det är supersvårt att få andra att verkligen förstå. De tror att de förstår då alla har gått i skolan en gång men det är inte samma sak. Alla har varit sjuka men det gör oss inte till läkare. 

Min helg har varit fin. Under lördagen gjorde jag en del ärenden inne i stan och jag passade på att köpa med mig mat från Spicey Hot. Resultatet blev ungefär på samma sätt som när jag köper pizza och väljer att ta något annat än "min vanliga" rätt. Jag blir alltid lite besviken. När ska jag lära mig att om jag blir sugen på pizza, thai eller liknande då är det ju det gamla vanliga som suget grundar sig på. Kanske är det tanken på att jag måste vara lite modig och äventyrslysten och ta nya rätter som gör att jag beställer annat. 

I går däremot blev det ett säkert kort, dillkokt nypotatis, matjessill, gräddfil och gräslök. Gudomligt gott och perfekt efter en varm sommardag. 

Det var ju Mors dag i går. Jag hämtade upp Tyra först och sedan Elis. Fikan blev kort då sonen inte alls var i form och jag fick skjutsa hem honom efter mindre än en timma. SÅ kan det vara i studenttider. Baksmälla är inte att leka med. Jag fixade vätskeersättning att skicka med honom hem så han skulle ha en sportslig chans att återhämta sig till i dag. 

Tyra och jag drällde sedan runt en stund på Ingelsta, handlade åt Veronica och åkte och lämnade. Vi gjorde som vi brukar göra, en hissleverans. Jag ställer in i hissen och hon trycker upp den. Karantänlivet måste vara fruktansvärd och hemsk. 

När jag träffar Tyra brukar vi göra så att jag hämtar henne på stationen i Kimstad för att sedan skjuts hem henne. I går mellanlandade vi i Blacka. Hon saknar djuren. Vi är lite olika där. Hennes favoritpälskling är katten och hon längtar allra mest efter Ozzy. Själv klarar jag mig fint utan katten men hundarna blir jag nästan sjuk av längtan efter bara det går ett dygn. Vi passade också på att rensa lite i min garderob och hon fick en påse kläder med sig hem. Vissa plagg hade tom prislapparna kvar... Jag måste skärpa till mig lite. 

Vattenmelon är otroligt gott och svalkande under varma sommardagar. Vi delade på en ute på altanen istället för att ta en varm kopp kaffe. 

Kanske lite pensionärsvarning men just den här drycken är den som jag tycker släcker törsten allra bäst. Mitt sug efter den går som i vågor. I dag är den vågen ganska så stor, jag tror det är sältan som skapar suget. 

Nu är det hög tid att byta om, ta ut hundarna och sedan åka till jobbet. Jag brukar vara på plats vid halv åtta men just på måndagarna har jag ingen egen lektion förrän 9.30 så jag försöker öva mig i att inte komma till jobbet så där alldeles för tidigt. 

Nu önskar jag er alla en finfin måndag, med eller utan insalg av mani.