Japp, dagen startar med låst dator. IGEN! Varenda gång jag byter lösenord så havererar det på att jag missar mobilen där nätverk ska glömmas och kopplas på igen mm. Frustration som gör mig superarg! Saker ska helst bara fungera av sig självt. 

Alltså... Nån måste prata med prostitutionsprinsen. Jag förstår att han försöker vinna mark igen och tjäna sitt levebröd men att lägga upp rörlighetsövningar där han mer eller mindre luftjuckar mot golvet kommer inte leda honom nån stans. Absolut att jag kan välja att inte titta men det är svårt. Han är likt Trump, en annan idiot, överallt. 

Lite axelstretch, vader eller några fina övningar för nacken är kanske vad Sverige orkar med just nu. Trots Corona, Palmevapen och glädjande nog en DNA-match på de 16 år gamla Linköpingsmorden försvinner inte hans brott i mängden i nyhetsfödet. Vi är ännu inte redo. Beklagar bilden, om du liksom jag blev illamående. Jag dividerade en del med mig själv om dess vara eller inte. Genom att lägga upp den lägger jag då på mer bränsle på fel brasa? Avgör själva. 

I dag påminde Facebook mig att det var exakt tre år sedan jag fick ett samtal om att min faster åkt i ambulans till akuten. Det var starten på nästan exakt tre månaders vårdande. Varje dag på mitt sommarlov, förutom två helger då jag löste den genom att anlita inhoppare, var hos henne. Ofta två gånger om dagen, iallafall de dagar hon var på sjukhuset. Hon behövde få komma ut och röka och sånt fixar inte personalen på avdelningen.

Det blev en märklig sommar. Jag satt mest i bilen till och från sjukhus, hennes hem i Söderköping eller till kortidsboendet. Hemma fanns två tonåringar och två hundar som under tre månader undrade vart jag tagit vägen. Så här i efterhand var all tid med faster Stina värt det men  skiten jag fick av ett fåtal släktingar kunde jag varit utan.  Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana vilka dåliga sidor vittring på ett obefintligt arv kunde ta fram. Och när begravningen var över stod jag där, nästan ensam, med tömning och städning av lägenheten, givetvis efter att alla tagit det de ville ha... Det jag fick vara med om under den här tiden önskar jag ingen. 

Det jag däremot fick med mig som är ganska underhållande är en mängd historier om släkt, vänner och annat folk som Stina frikostigt delade med sig. Hennes hjärntumörer gjorde henne bitvis förvirrande men också otroligt ärlig och utan gräns. Jag har berättelser till en hel bok, minst. Alltifrån otrogna äkta män, oomtyckta fruar, elaka svägerskor, förlorade körkort, dragspelsstämmor, husvagnssemestrar och älskade brorsbarn. Ett antal extrakilon fick jag också med mig. Jag har aldrig ätit så mycket pizza som under de här månaderna, Stina var ständigt sugen på pizza. Och mazariner, så här tre år senare har jag fortfarande inte kunnat äta en enda mazarin. 

Nu är det inte tid att gräma och älta utan att minnas, älska och leva. Vi som finns kvar här kanske borde tänka lite mera på det, att vi inte vet hur lång tid vi har kvar och att det är bättre att vara vänlig, kärleksfull och förlåtande. Jag jobbar på det, det sista iallafall.