För 21 år sedan var hon ny här i världen. Ett litet knyte på 51 cm och 3135g. Hon hade hotat att komma redan i vecka 27 men med lite sjukskrivning och mediciner stannade hon snällt till 9 dagar före beräknat datum. Så omtumlande! Ett ganska svagt uttryck för hur det verkligen var. Jag hann inte riktigt med under förlossningen och minns att jag kände mig helt galet förvirrad efteråt. Att vissa delar av min kropp var som ett slagfält gjorde inte saken speciellt mycket bättre. Visst skulle jag vilja skriva att tiden som kom var helt fantastisk och underbar men då skulle jag ljuga. Jag drabbades av förlossningsdepression och glömde hur man somnar. Det tog sin tid innan jag fick hjälp och det krävdes att min sambo följde med till läkaren och röt ifrån. När jag väl fick hjälp att sova så vände allt på nån vecka, men då hade det gått ett par månader. I dag är man så mycket bättre på att upptäcka sånt här. Redan två år senare hade jag i min journal inskrivet att jag måste vara kvar tre dygn på BB för att de skulle kunna hålla koll. Men då var och kändes allt annorlunda. Allt som jag då var rädd för skulle hända uteblev. 

Lilla fina tjejen. Vaken större delen av nätterna. Orutinerade föräldrar tog tid på sig att landa och förstå hur det lilla matvraket fungerade. När Tyra var runt tre månader började allt flyta på och bli så där bra som man drömmer om. 

I ett nyköpt radhus med sin far. En fin start i livet. Här mådde vi bra och jag känner verkligen att jag inte kunde ha "valt" en bättre pappa till mina barn. Även efter vår skiljsmässa har vi alltid samverkat kring våra två barn. Vi har alltid satt deras bästa främst, iallafall har det alltid varit vårt mål. Givetvis har vi gjort våra misstag och vissa av dem är svårare att hantera än andra. Vi hann göra mycket roligt tillsammans med barnen innan vi gick skilda vägar och därefter roligheter på egen hand med dem. 

Min mamma kallade Tyra för "mormors trollunge", Elis fick heta "mormors charmtroll". Min mamma dog ju alldeles för tidigt, barnen var bara 3 och 5 år gamla. De kommer kanske inte i håg så mycket men jag har massor av fina minnen där mamma och barnen är med. Här är en bild från en Trollfest på dagis. 

Tyra var väldigt förtjust i, som så många barn är, att vara någon annnan. Men när andra småflickor var Pippi, Ariel, Madicken eller någon prinsessa så var Tyra Mowgli eller Arthur. Så pass att jag minns att jag en gång ställde ut henne på trappen och sa "Mowgli bor inte här, det gör bara Tyra. När Tyra kommer öppnar jag dörren igen". Så jäkla opsykologiskt men jag tappade det helt enkelt. 

Jag hade ganska mycket ensamtid med barnen. Jag jobbade deltid, pappan jobbade över och extra på helgerna dessutom hade jag alla mina lov då barnen var hemma. Då barnen och jag var lediga, ca 12 veckor om året, blev jag entertainer, städtant, tvätterska, handlare och kockerska. Dagarna var helt uppstyrda av sysslor och minst en rolighet för barnen varje dag. Jag kan än i dag väldigt tydligt minnas hur jag längtade efter att få ha det omvänt. Att jag jobbade och kom hem till en semestrande pappa som gjort rent hus och förberett allt där hemma. 

Här är vi i vår första lägenhet efter skiljsmässan. Jag flyttade från något vilket gjorde att det här inte riktigt kändes som vårt hem. Vi skaffade Ozzy för att muntra upp oss och för att barnen skulle ha någon som välkomnade dem när de kom hem från skolan. Vi gjorde vårt bästa av situationen och vi tog oss igenom den här tiden också. När jag minns tillbaka får jag ändå upp minnen av glada stunder och mysigheter. 

Åren har verkligen svischat förbi och för fem år sedan dök den här ynglingen upp i först Tyras liv och så småningom även i mitt. Han är en pärlan och en stöttepelare för Tyra. De har hunnit göra så mycket roligt tillsammans. De har rest en hel del, både till USA och till Italien. Deras första resa var skolresan till Kroatien. Jag småskrattar fortfarande när jag tänker på att deras fröken mailade mig och berättade att Peter och Tyra ville dela hotellrum på resan "Var vi medvetna om det och var det lämpligt". Mitt svar? "Lämpligare kan det inte bli, en bättre rumskompis får man leta efter". 

Efter tre år på Eber blev det dags för bal. Det var kämpiga år som avslutades med en dyslexidiagnos i maj under 3:an på gymnasiet. Tösen hade kämpat sig igenom  12 år i skolan med ett svårighet som många inte reder ut på egen hand. Snacka om kämparglöd. 

Min fina tjej! Jag beundrar henne för hennes styrka. Inget har kommit automatiskt utan hon får slita med mycket av det hon gör. Nu har hon läst in ämnen på KomVux för att kunna söka linjer på Universitetet, hon flyttade hemifrån för två år sedan och sköter sig på bästa sätt. I dagarna flyttar hon och hennes fästman vidare till en ännu bättre lägenhet i Linköping. De planerar för framtiden och har blivit vuxna. Jag förstod att det verkligen var så när hon en dag var hemma hos mig och sa "Så himla lyxigt att bo hemma, bara öppna kylskåpet och där finns mat. Nu måste jag pendla tre timmar varje dag, jobba 8 timmar, vänta på lön, gå och handla, laga maten och sen städa upp efter mig". Hon har också uttryckt saker som "Man har det aldrig så bra som när man bor hemma men så länge man bor hemma kommer man alltid hamna i underläge och bli behandlad som ett barn". Så är det nog, bor ungdomen hemma och inte tar ett delat ansvar för ekonomi och hushållsskötsel så kan man inte åtnjuta den frihet och de förmåner ett vuxenliv har. 

I dag ska jag hämta upp lillebror, Tyra och Peter för en heldag här hemma. Vi ska äta sillunch, fika med glass och jordgubbar och lite senare middag med pasta och kyckling. Jag har sett fram emot den här dagen något så alldeles. Än så länge är det lite mulet ute men jag hoppas på sol och värme så vi kanske kan sitta ute och fika. 

Störst av allt är kärleken och mina stora kärlekar kommer i dag. Kan det bli annat än toppen, oavsett väder? 

Nu önskar jag er en fin tisdag, så hörs vi lite senare.