Dagen i dag känns väldigt mycket som dagen efter. Jag har som en mental baksmälla. Det har varit en intensiv tid. För en dryg vecka sedan låstes betygen, för två dagar sedan var omdömena klara och samtidigt var jag fullt upp i att förbereda Elis student. Nu har min luft gått ur. Jag känner mig otroligt  gråtmild, tung i kroppen och likadant i knoppen. 

Skönt att det är lördag och jag kan ta hela dagen till att bara vara. Jag kan lurva omkring här hemma och bara surfa runt, kolla serier och dricka litervis med té. Det känns som att vädret instämmer, det är mulet och regnet hänger hotfullt i trädtopparna. 

Dagen i går var som jag tidigare skrivit väldigt lyckad, jag kom i säng galet sent och fick mig en sovmorgon till åtta i allafall. Kanske kan jag till och med ta mig en liten eftermiddagslur. Inte helt fel. Jag ska skrapa i hop energi så att att jag blir mer produktiv i morgon. 

Nu hoppas jag att ni alla får en fin lördag, vad ni än tänker företa er. 

Den stora dagen gick fint. På alla plan förutom vädret. Vi slapp ösregn men ett stilla strilande bäddade in oss i +10 grader vilket var direkt obra, strumpbyxlös som jag var. Vilken märklig upplevelse själva utspringet blev. Jag är givetvis otroligt tacksam att det ändå anordnades något men det var surrealistiskt som i nån "storebror ser dig film". O så lite hypokritiskt. 

Jag och studentfadern anlände till Grossvads Arena runt tre. Man blev avprickad och fick söka upp en tom ruta på gräsplanen. Rutorna var stora. Säkert 2,5x2,5 meter. Mellan varje ruta var en tom ruta som man inte fick stå på. På hela gräsplanen, av fotbollsplansstorlek , stod vi två och två. Sammanlagt var vi drygt 70 personer, alla par med en skylt i handen. 

Ganska fiffigt anordnat men ni ser ju på bilden att det var helt omöjligt att urskilja sin student därframme på läktaren. Senare visade det sig att Elis inte heller kunnat se sin skylt eller oss. En eloge till personal från CNG som stod bakom planen och jublade, klappade och tjoade när vi frusna föräldrar inte gick all in. 

Han var så fin, så stilig i sin kostym, vita skjorta, slips och studentmössa. Mammahjärtat tog flera extraskutt. Men åååå vad jag önskar att han fått samma massiva mottagande som hans syster fick två år tidigare. Han är ju så värd det och att åka på flak och tuta och jubla och hoppa. 

Sen kommer vi till det löjliga... När studenterna kommit ut till respektive ruta och blivit omkramade och hyllade begav sig alla mot sina parkerade bilar. Och då försvann totalt regeln om social distansering. 

Jag åkte hem till mig, kissade vovvar och körde till Lingon och Dill. Vi hade beställt buffémat därifrån. Jag kan bara säga wow!!! Vilken service, vilken mat, vilka smaker. Ska ni ha catering nån gång så välj att åka de extra kilometrarna till Blacka för de här människorna kan sin sak. 

Vi hade beställt grillad kyckling, kulpotatis, grillade grönsaker, olivbröd och lite annat. Gott så att hälften vore nog. Massor av mat, vi hade iofs beställt för 15 personer men blev bara 10, smakrik, doftande, kryddig och god. Jag är helnöjd och det bästa är att Elis också gillade maten och det var ju det viktigaste. 

Vi hade firandet hemma hos pappan, precis som när Tyra tog studenten. Det funkade lika bra nu. Vi har en bra förmåga att samarbeta väl i sådana här situationer, eller i alla situationer och händelser som rör barnen. I år blev vi även uppbackad av, en för mig, ny bekanskap. Jag är väldigt tacksam. 

Allt var gott, från första tuggan av kycklingen till sista skeden av den fluffiga tårtan. När sista tuggan var tagen så sadlade jag om från studentmamma till TaxiMia. Son skjutsas till Fyrby, sen hem igen, Tyra och Peter plockas upp, son skjutsas till Åby, sedan åkte vi övriga vidare för mellanlandning i Blacka, sen åkte TaxiMia vidare till Ryd i Linköping. Därefter styrde jag kosan mot hemmet. 

Bilfärden till och från Linköping var allt annat än trevlig. Bilen var plötsligt enögd, regnet vräkte ner och mina ögon var trötta. På vägen till Linköping hade jag Tyratösen med fästman att prata med. De höll mig på allerten. Jag blir så varm i hjärtat när min dotter strösslar kärlek över sin lillebror och när hennes fästman ger så glasklara analyser över saker och ting. De är så underbara, båda två. Vilken tur att jag hade en riktigt bra bok i mina öron under tiden jag sedan åkte tillbaka mot Blacka. Ingen risk att somna. Jag ver mest rädd att det skulle dyka upp nåt rådjur, vildsvin eller älg. Men allt gick superbra. 

Om jag summerar dagen så blir det nog så här: Elis förtjänade ett dunderfirande av sin student med allt vad det kan innebära, hans betyg... jag säger bara WOW! Studentpappan, med hjälp av sin kärlek,  hade gjort ett så fint jobb med att fixa studentskiva, maten vi beställt var underbar, de som kom var härliga och varma och jag känner att mitt hjärta växer av omtanke. 

Extra fint var att studentents farmor, som är i riskgrupp, dök upp utanför staketet. Både studenten och hans syster blev så glada. Fina människa, åka 14 mil för att lämna present och favoritgodis. Jag hoppas verkligen att mina barn lär sig något av det. Att de man älskar håller man högt och kan gå över ån efter vatten för att visa sin kärlek och stolthet. Att hon dessutom bakat kladdkakemuffins var ju en extra bonus. Tänk, Lilleman har älskat detta bakverk hur länge som helst. Men, det måste vara just farmors. 

Nu är timmen sen. Jag försöker komma ner i varv. Huvudet är fullt av intryck och en massa fina saker som jag packar ner i min minnesryggsäck. De är lätta att bära, väger faktiskt ingenting, men de glimrar som inget annat. 

Nu har jag tagit mig en timma vid tangentbordet sedan jag kom hem. Lite tv, lite mysljus och framförallt tid att reflektera. Nu ska jag snart hoppa i säng. Självklart lite orolig för sonen som är ute och svirar men också med en känsla av trygghet. TaxiPelle tar vid när det är dags för hämtning. 

Stort tack till alla som förgyllde Elis stora dag!