Så här en alldeles vanlig tisdag har på något konstigt sätt blivit en ovanligt bra tisdag. Sovmorgon, bad i Ågelsjön, glass i solen och fika hos finfina kusinen är inte illa.

Jag spenderar inte min semester på fina badorter, jag är inte utomlands, jag har ingen nygrävd pool, ingen hotellvistelse i någon huvudstad eller ens en regnig kväll i ett tält nånstans... Men det är ok. För mig funkar det. Jag gillar det läge jag är i. Jag gläds åt en lånad bil, att vada i en sjö, att jag hittat det underbaraste av sköljmedel till tvätten, att hunden lärt sig att gilla simning, att jag så lätt går från mitt jobb och hem, att såsen blev perfekt till pastan, att jag klarat en dag utan den minsta av värktablett.

Inte ens en alvedon!!!! Fy fasen vad jag är bra. Från att ha tagit 6 panocod och ibland tre dolcontin, insomningstabletter och sömntabletter så känner jag mig fri. Fri från pillertvång. På två månader har det gått. Hoppas, hoppas att jag kan fortsätta hålla det så här. Visst har jag ont, alltid och jämt men det är inte outhärdligt. Jag hittar kvalitéer och värdefullheter som får mig att fixa dagarna ändå. Det gör mig jäkligt glad och nöjd. Pillrena gör mig dåsig, trött, glömsk och tung i kropp och sinne. Så vill jag inte leva. Att leva med den smärta jag haft är inte heller nåt som funkar. Jag har inte bara lärt mig leva med det onda. Det onda har minskat och i den processen börjar mitt gamla jag att komma fram.

Jag börjar hitta den Mia som är nära till skratt, som gärna tar på sig uppgifter och utmaningar utan att oroa sig. Jag kan slappna av allt oftare, släppa taget, ge mig hän och bara njuta av åkturen. Bara hoppa på livets bergochdalbana igen. Som jag saknat mig själv. Kanske kan jag aldrig mer klara en dag utan ett par stunders vila. Kanske kommer jag aldrig mer vara yogainstruktör på ett gym. Men kanske, kanske kan jag jobba heltid utan sjukdagar pga ryggsmärta, och förhoppningsvis kommer jag kunna utöva yoga för eget bruk igen.

Jag har satt upp små mål, några har jag redan nått andra kommer jag få kämpa mer med men jag är övertygad.... Det här kommer bara bli bättre och bättre.

Tacksamhet, jo, jag är tacksam. Kanske har jag inte varit i botten, men fasiken.... den här gången var det nära. Och jag kan stolt säga att jag faktiskt gjorde nåt åt det.

Det vackra vädret hänger i. Skönt och uppiggande även om jag inte ligger på nån strand eller klippa och solar. Jag unnar verkligen varenda människa i detta land att suga i sig och ladda D-vitamin. Många gillar när huden svider och är ilsket röd. Det fanns en tid när jag också gjorde det men nu har jag släppt det. Den ton min hud får under sommaren är helt och hållet grundat på de stunder jag inte kunnat undvika solen. Med mina gener så är rynkor ett tidigt faktum och det lilla jag kan göra för att bromsa försöker jag också göra. Att jag dessutom får miljontals gulliga fräknar och fläckar i ansiktet av solens strålar är ännu ett själ att jag hellre söker trädets skugga än gasset.

Ännu har jag ledigt en tid innan semestern är slut. Jag har många dagar, timmar och massvis av minuter att bara vara och njuta. Och jag gör det. Jag njuter. Mina måsten betar jag av i lugnt och stadigt tempo. Det är en nygammal känsla jag välkomnar. Det där lugna och sköna, inte ha bråttom, inte skynda. Inte ha dåligt samvete för allt jag inte får gjort, inte kan göra, inte kan erbjuda mina barn. Just nu är spotlighten på det jag kan göra och ge. Kanske småsmulor för många men det är det jag kan och förmår. Och som mamma alltid sa "man ska aldrig förakta små sår och fattiga vänner, det kan bli något stort av dem".

I dag, en dag då många kanske åkt för att bada eller rest i väg, har jag och barnen bara varit. Tillsammans med fina Kimmo tog vi en sväng till Söderns höjder. Med hämtpizza och god dricka åt vi och chillade ett par timmar i skuggan av den stora oxeln. Sen så väntade något så exotiskt som tvättstugan. Och i dag hittade jag till tornrummet... eller det var inte riktigt sant. Kidsen nosade reda på fläktrummet. Så i detta nu hoppas jag att täcken och lakan torkar utan dess like.

Min första vecka i mitt nya boende bjöd inte in till nån vistelse på balkongen. Men nu.... Underbart. På förmiddagen är det lite väl varmt men så här dags är det ljuvligt. Jag njuter av höjden, av dofterna, av ljuden och av känslan. Med ett glas vitt på bordet gläds jag åt mina pelargoner, de blommar som om det gällde livet. Jag tror jag räknat till tolv stänglar på en av plantorna. Sådana små saker gör mig glad. Det gör mig lugn. Det omsluter mig i trygghet och när frysen är fylld av mat så känner jag mig också rik.

Denna dagen ännu ett liv... För att citera Abbes fader i älskade Madicken. Livet, det där som händer och sker och som jag ska ta emot, välsigna och hantera. När jag efter en lång själslig fasta serveras dubbel cheese med extra allt ja, då blir det lätt lite stökigt i magtrakten. Mättnadskänslan är fantastisk. Smaken gudomlig. Tillfredställelsen total. Ändå finns oron där... Jag vill ju inte föräta mig nu.

Men, jag kanske inte ska tänka så mycket utan mera släppa taget och bara vara... Kliva på bergochdalbanan och se vad som händer... Tja, kanske kräver det sin funderare.... eller inte....

Vad som är viktigt varierar från person till person. Det förändrar sig över tid. Det kan ju faktiskt ändra sig från dag till dag. Ett talesätt som legat mig nära de senaste åren är "En frisk person har tusen önskningar, den som är sjuk har bara en". Det är lite att fundera på.

Vill man gå ännu längre så kan man vrida om kniven i sitt eget hjärta och fundera på "det jag sa nu, är det det som jag vill ska vara mina sista ord till den här personen". Eller "lägg dig aldrig osams" eller "ta vara på stunderna för du vet aldrig när den sista har kommit".

Kloka ord, men oj så svåra de är att leva upp till. Hur många gånger har jag inte lämnat mitt hem aparg. Ofta med ett par hårda ord till den som står kvar på andra sidan dörren. När jag väl lärt mig att det som sägs inte kan tas tillbaka så valde jag att dra i väg utan att säga något alls. Frustrationsskapande. För alla inblandad. Men där och då blev det viktigaste för mig att inte säga något som gör ont. Allt som sänds har en mottagare och som sändare bär jag ansvar för hur saker och ting landar.

I kväll är en sån där kväll när jag har som ett hål inom mig. Jag har blivit omskakad, oroad och rädd. Jag är nog fortfarande rädd. Någon som står mig oerhört nära har det kämpigt och det är svårt. Svårt när jag inte vet svad som kommer hända och ske, hur saker och ting ska bli. När någon jag tycker om har ont så vill jag väldigt gärna bära den smärtan för att lindra. Om så bara för en stund.

I morgon är en ny dag med nya besked och säkert andra förutsättningar men jag hoppas innerligt att både jag och många med mig kan försöka ta svårigheterna som livet strör över oss med lite ödmjukhet och vänlighet. På något sätt behöver vi alla bli lite mjukare. Det är inte bara bárn som är mjuka och bilar hårda. Alla mår vi gött av lite mera mjukhet.

Jag gillar att lära känna nya människor. I dag har jag fått stifta bekantskap med en oerhört pratsam liten 4-åring. Spännande. Tillsammans med henne och hennes, minst lika goa mamma, har jag ätit taco gjord på älgfärs. Så himla gott. Mysigt var det också att vandra runt och titta efter bra lekplatser till en mycket energisk tjej. Lördagsgodiskicken räcker till många skutt och hopp. Uppfriskande faktiskt.Kimmo tyckte det med för han fyndade och hittade "värsta benknotorna". Vovven fick snällt lämna dem i buskarna när vi kom hem. När det var dags för sista kisspromenixen så letade han upp kadavret igen och släpade med sig hela rundan. Och nu ligger knotorna och väntar på honom till i morronbitti.

Ozzykissen sköter sig fint. Sover i min garderob på dagarna. Kommer fram på kvällen. Vill gosa och mysa, ha lite mat och sen gosa lite till. På natten vandrar han runt och spanar genom fönstrena för att sedan komma in till mig på morgonkvisten. Då sätter han sig vid sängändan och duttar med sin nos mot min hålfot. Läskigt och mysigt på samma gång. Ännu inget skrik eller riv på väggar och dörrar. Ha, ha säger jag till alla som sa att jag skulle bli tvungen att avliva honom efter två dagar. Nu håller jag tummarna och tar i trä. Hoppas att min fina kille kan hantera att bo i lägenhet.

I dag är det natt nummer åtta som jag sover i min egen lya. Det är lite som min dotter sa "det känns inte som på riktigt än utan mer som om vi är på semester". Jag kan bara hålla med. Trots vanor som kommit väldigt fort känns det ändå lite som på låtsas. "Ska jag vara här, är det här mitt liv och min vardag nu?"

Jag har ju lärt mig att vägen inte är rak, den är inte heller den enda. Det finns hela tiden avstickare och alternativ. När kärnfamiljen inte längre existerar så är valmöjligheterna oändliga men... Har man barn så måste de sättas först. I alla lägen. Varje dag och varje stund. Den som tror annat, tror fel. Tyvärr gör vi föräldrar ibland konstiga val. Ibland känslobaserade och ibland utifrån erfarenhet och visdom. Men, vi som älskar våra barn vet ju med oss att vi aldrig medvetet valt sånt som söndrar och sårar. Trots det är det ju det som händer ibland. Då måste vi få möjlighet att förändra och förhoppningsvis förbättra och ställa i ordning. Det tar sin tid men det kan bli bra, det kan bli bättre.

Så här sent på kvällen, när doftrankan sprider sin allt annat än diskreta doft, känns det lite mysigt och vemodigt på samma gång. Jag har fri tillgång till 95 kvm och har ensamrätt till fjärrkontrollen. Mitt i den sköna känslan av att ensam regera i lyan så känner jag en stor saknad. Jag saknar mina barn, konstigt vore det väl annars. Jag saknar också mycket annat. Jag gissar att ni som känner mig väl vet vad jag menar.

Sen så finns det annat som jag inte saknar, som jag är glad att slippa, saker och händelser jag inte vill hamna i eller medverka till. Nu är nu. Det är nu som fröna sås till det som ska växa sig stort. Somliga är livskraftiga och andra kommer bara torka ut och dö....eller kanske bara ruttna helt vattensjukt.

Jag känner mig lite som bästa katten Ozzy. Jag försöker njuta och chilla så mycket som det bara går. Plocka ut russinen ur kakan, slicka i mig glasyren och bara vara. Just ju kan man ha många åsikter om mig och mitt handlande men varsågod, gå 1000 mil i mina skor innan du dömmer. Känn min rädsla, oro, ångest, nedstämdhet och fundersamhet. När jag inte längre är mitt bästa jag, då är det dags att agera. Är du ditt bästa jag? Eller tar du ditt liv för givet? Hävdar du ständigt att du "förtjänar mer eller det bästa?" I så fall bör du vakna upp. Ingen kan göra dig lycklig än du själv. Så varsågod att börja ta ansvar. För det ska jag börja göra nu.

Det är när vardagen tränger sig på som det värdefulla ger vika. Det är när inköpslistan blir för lång, när änglatofflorna blir för många och stora, när tvätthögen hotar att äta upp mig, när önskan om att soppåsen ska utveckla ben och själv gå till soptunnan som det värdefullaste börjar ge vika.

Allting har en vardag, jag vet. Men när vardagen hotar att äta upp en, vad gör man då? Jag har genomgått något som är allt annat än bra. Jag har utsatt de jag älskar allra mest för så mycket knasigt/dumt/-slitsamt etc. När jag drabbades av mina ryggsmärtor så trodde jag att det skulle gå över bara jag vilade. 2,5 år senare så är det min vardag. Jag har ont, jämt. Ibland jätteont, ibland bara ont och ibland så ont att jag inte är samtalsför. Att leva med mig, i det läget, är ingen lätt sak.

Jag hyser en oerhörd respekt för de fina som står mig nära som har anpassat sig efter mitt mående. Till min lycka kan jag säga att jag nu mår bättre. Jag har alltid ont men området är mer begränsat. När hösten kommer ska jag arbeta mer förebyggande och försöka stärka min kropp. Kanske kan jag på så sätt ligga steget före och hantera mitt onda på ett bättre sätt.

När man som jag, helt plötsligt står med en ny framtid. När man ska handskas med ännu "ett misslyckande" då blir det viktigt att plocka fram de finaste av stunder. Jag måste öppna mitt sinna, låta min kropp få säga sitt och bara känna. Jag stannar upp flera gånger om dagen. Jag noterar och konstaterar att "nu känns det ok", nu känns det som jag har flyt" och "nu är jag i flow".

Att då bara få lägga sig i sängen, slappna av och bara vara, då är det bra. När jag kan känna mig trygg, när jag är säker, när jag är avslappnad och ler...på riktigt, inifrån och ut. Ja, då är det bra. Bra, det är så det ska vara. Det är så jag ska ha det nu.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Så mycket kärlek, vänskap och tacksamhet att belysa. Jag har så mycket att vara stolt över. Inget skitsnack och svartmålande i världen kan nocka det. Vetskapen att min hund är mer saknad än vad jag är gör mig bara än mer övertygad om att det val jag gjort är rätt. Fast, det var ju inte jag som valde...

Sen så gör det ju ont. Och det värker. När famnen är tom, när handen är ensam, när saknaden bankar och bultar men... Jag fixar det. Såsom jag fixat så mycket annat. Jag är bra på det sättet. Jag har förmågan att anpassa mig och att relatera. Och jag har valt att höja istället för att sänka. Jag gör mig aldrig till ett offer utan till någon som hanterar de svårigheter som kommer i min väg, på ett positivt sätt.

Jag kommer alltid att vara den jag är. Jag kommer alltid att älska den och de jag älskar. Jag är envis. Jag är jobbig men... i de finaste av stund, de är då jag är "helt glimrande".

Jösses i havet! Jag har varit nere i ett svårt missbruk. Kan inte påstå att jag är fri och ren än men jag vet om mina problem och jobbar med dem. Men det är svårt. Alla dessa lockelser, ljusa, glimrande, mjuka, varma och vackra... Jag talar om ljuslyktor. Ljuslyktor, ugglor och elefanter. Kasta in typ 5 kg värmeljus så inser ni mina totala svårigheter. Jag försöker ändra fokus och hitta annat men det är svårt. Hjärtan och stjärnor ligger nära till hand men känns ändå lite blasé.

Allt detta vita och chabby chica verkar aningens desperat. Mer härligt är det med Villa villerkulla-kulör. Som Karros utomhusmöbel. Den tjejen är i framkant. Turkost, rosa, gult och grönt. Underbart och man blir glad. När alltigenom är vitt känns det aningens bajsnödigt eller lite väl "wanna bee". Såvida man inte bor i underbara gården på landet eller i sterila Stockholmsvåningen. Bor man i det senare så krävs det möbler av senaste design.

Ge mig själ och hjärta, ge mig minnen och värdefullheter. Låt varje ting ha en historia att berätta. Eller va fasen, gör som du vill. När du trivs i din miljö så är den rätt. Vitaste vitt eller blandat som i en plockgodispåse, allt är rätt och inget är fel.

Jag försöker få ordning i "min nya lya". Det är både lätt och svårt på samma gång. Jag är däremot helt såld på golvknaket i vardagsrummet. Jag går lite extra där för att hamna i rätt stämning. Knaket i madrasserna är däremot värre. Jag kan inte vrida på mig utan fjäderknak. Störigt och oskönt. Men, jag har en säng och är otroligt tacksam för det. Tänk på alla som inte har ett hem.

Jag babblar och svamlar... Mitt inre är lite rörigt. Det blir lätt så när jag blir berörd. Jag har kämpat så otroligt med att försöka bli stark, ångestfri och glad. Vara den jag är, på riktigt. Kunna känna att jag är värd att älskas och att jag kan, och får, säga vad jag vill och inte vill. Det är jobbigt och svårt. När hela kroppen längtar oh väntar, känner och skriker ut sin önskan. Då är det svårt. Svårt att vara lugn och fin. Rörigt och stökigt är nog bara förnamnet. Men... men ... men.... Lugn och fin. Långsamt och stressfritt, så måste det vara och så måste det bli.

Att fånga det fina, det mjuka, det lugna och mjuka. Det är det som är viktigt. Eller... Det speedade, impulsiva, det forcerande, det busiga behövs också. Och jag är ju lite som en av prismorna i mormors kristallkrona. Jag bryter ljuset och reflekterar hela regnbågens spektrum. Röd, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. Allt finns hos mig, vare sig man vill eller inte.

När jag öppnar mig och tar emot, det är då jag kan ge, såsom jag aldrig gett förut...