Jag kan liksom inte ge mig. Det ligger för mig just nu. Det här med tacksamhet. Jag är så tacksam över en lånad bil som gett mig och mina barn mer kvalité på sommardagarna. I morgon kommer jag dessutom att storhandla, bara en sån sak. Fylla skafferi och frys för en tid framåt.

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser peppande meddelande från min älskade kusin. Tänk att vi funnit varandra efter så många år och trots sådan stor ålderskillnad. Jag är också otroligt glad åt att mina barn tagit henne och hennes man till sina hjärtan. Det är så gött när de säger saker som "mamma, visst var Nicke rolig när han öppnade dörren och sa...." Eller "Gittan jobbar ju på sjukhuset så..." Underbart !

Jag är tacksam över katten Ozzys bus och framfart även om han störde faster Stinas sömn, jag gläds över Kimmohundens framsteg. Att gå i koppel är kul. Att möta tre, fyra hundar per promenad är toppen. Kvällsbad i Ågelsjön med tillhörande simning är spännande och inte läskigt alls längre.

Jag är glad och så otroligt tacksam över att min rygg sköter sig någorlunda. Jag kan göra så mycket. Jag kan orka att vara den jag är. Framförallt så vågar jag nu planera in saker. Jag kan säga JA och veta att jag kommer genomföra det. Jag vet att jag kan vara någon att räkna med.

Ja, jag är glad. Ja, jag är tacksam men framförallt är jag fylld av kärlek. Det finns så mycket vackert och underbart omkring mig. Så mycket att vara glad åt. Givetvis finns det tusentals små problem, hundratalet större och en handfull riktigt jävliga men vet du vad? Jag fixar det. Jag kan lösa det på egen hand om jag måste. Men det är det fina i kråksången. Jag måste inte det för runtomkring mig har jag min egen hejarklack och den kan bära mig långt.