Att veta hur saker och ting ska bli är lugnande. Men att veta hur saker kommer att vara, hur processen fortskrider kan vara både jobbigt och bra, på samma gång. Jag känner mig ganska välbekant med hur en sorgeprocess fortgår. Vilka stadier man alltid måste ta sig igenom. Lika är det med separationer, alla dessa faser som man ska ta sig igenom.

Det är allt annat än kul när man är helt uppe i ilskan, eller ledsenheten, eller ångesten. Men det drabbar en ändå och på nåt jäkla vis måste man gilla läget och vila sig i tanken att det går över.

Inget är ju konstant. Allt är föränderligt. Människor, djur, natur och samhälle. Allt förändras och utvecklas. Inte alltid till det bättre men alltid till nåt annat. Alla val vi gör, stora som små, påverkar och och håller processen rullande. Ibland är vi väldigt medvetna om att vi står inför ett val som kommer att leda till en stor förändring. Andra gånger bara väljer vi utan att verkligen förstå innebörden av de steg vi faktiskt tar.

I dag, när jag inte är arg utan mera i sorg och ångestläge, väljer jag verkligen att stanna upp och tänka till. Rent fysiskt innebär det inte att jag står till för sådana här dagar är promenader det som känns allra skönast. Det och praktiska sysslor under tystnad. I morron är det en ny dag och kanske en ny fas. Beroende på om och hur så får jag se hur jag tänker hantera det.

Känslor. Logiska eller ologiska. De kommer. Hur som haver. Jag kan inte göra som mormor sa. "Nu lägger vi allt i kappsäcken och knyter ihop" undrar vad hon lagt i sin säck under åren.

Jag har varit arg i kväll. Jättearg. Arg på mig själv. Arg på mina föräldrar som lämnat mig innan jag var redo. Arg på alla som svikit, arg på mig själv, för alla jag svikit. Arg för att jag inte blir förstådd och för att jag inte förstår. Så där jättearg att tårarna kommer. Samtidigt så blir jag så liten. Jag blir den lilla lilla Mia. Hon som kryper i hop och måste bli hållen om.

Det känns avskalat och naket. Jag är liksom bar. Som att stå i provhytten en marsdag. Huden är blåvit. Varje ven lyser starkt. Och det finns inga snälla tankar om en själv. Var är jag, var är min kraft? Var är min styrka, var är jag?

Jaa, var är jag? Vem är jag? Jag är här. Hela jag. Varje bit. Jag är både ont och gott, stark och svag, arg och glad, engagerad och likgiltig. Jag har många sidor, färger, vinklar. Jag är inte unik på något sätt. Alla har hela spektrat inom och utom sig. Vissa bitar är starkare och andra syns svagare. Somliga egenskaper försöker jag medvetet framhålla medan jag försöker dölja andra.

Man behöver inte älska hela mig, alla mina sidor. Men för att respektera mig behöver hela jag accepteras. Meningar som börjar med "ta inte det här som kritik" eller "Inte för att klaga men" är vare sig respekt eller något annat än just kritik och klagomål. Sänkningar, manipulation och förtäckta krav klarar vi oss alla utan. Eller hur?

När solen nu strålar ännu en dag så ska jag mata den goda vargen lite grann. Säga snälla saker till mig själv för det behöver jag. Det behöver vi alla så finn ditt eget positiva, uppmuntrande mantra och säg det så många gånger att det slutligen är den absoluta sanningen.