Jösses i havet! Jag har varit nere i ett svårt missbruk. Kan inte påstå att jag är fri och ren än men jag vet om mina problem och jobbar med dem. Men det är svårt. Alla dessa lockelser, ljusa, glimrande, mjuka, varma och vackra... Jag talar om ljuslyktor. Ljuslyktor, ugglor och elefanter. Kasta in typ 5 kg värmeljus så inser ni mina totala svårigheter. Jag försöker ändra fokus och hitta annat men det är svårt. Hjärtan och stjärnor ligger nära till hand men känns ändå lite blasé.

Allt detta vita och chabby chica verkar aningens desperat. Mer härligt är det med Villa villerkulla-kulör. Som Karros utomhusmöbel. Den tjejen är i framkant. Turkost, rosa, gult och grönt. Underbart och man blir glad. När alltigenom är vitt känns det aningens bajsnödigt eller lite väl "wanna bee". Såvida man inte bor i underbara gården på landet eller i sterila Stockholmsvåningen. Bor man i det senare så krävs det möbler av senaste design.

Ge mig själ och hjärta, ge mig minnen och värdefullheter. Låt varje ting ha en historia att berätta. Eller va fasen, gör som du vill. När du trivs i din miljö så är den rätt. Vitaste vitt eller blandat som i en plockgodispåse, allt är rätt och inget är fel.

Jag försöker få ordning i "min nya lya". Det är både lätt och svårt på samma gång. Jag är däremot helt såld på golvknaket i vardagsrummet. Jag går lite extra där för att hamna i rätt stämning. Knaket i madrasserna är däremot värre. Jag kan inte vrida på mig utan fjäderknak. Störigt och oskönt. Men, jag har en säng och är otroligt tacksam för det. Tänk på alla som inte har ett hem.

Jag babblar och svamlar... Mitt inre är lite rörigt. Det blir lätt så när jag blir berörd. Jag har kämpat så otroligt med att försöka bli stark, ångestfri och glad. Vara den jag är, på riktigt. Kunna känna att jag är värd att älskas och att jag kan, och får, säga vad jag vill och inte vill. Det är jobbigt och svårt. När hela kroppen längtar oh väntar, känner och skriker ut sin önskan. Då är det svårt. Svårt att vara lugn och fin. Rörigt och stökigt är nog bara förnamnet. Men... men ... men.... Lugn och fin. Långsamt och stressfritt, så måste det vara och så måste det bli.

Att fånga det fina, det mjuka, det lugna och mjuka. Det är det som är viktigt. Eller... Det speedade, impulsiva, det forcerande, det busiga behövs också. Och jag är ju lite som en av prismorna i mormors kristallkrona. Jag bryter ljuset och reflekterar hela regnbågens spektrum. Röd, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. Allt finns hos mig, vare sig man vill eller inte.

När jag öppnar mig och tar emot, det är då jag kan ge, såsom jag aldrig gett förut...