Jag gillar att lära känna nya människor. I dag har jag fått stifta bekantskap med en oerhört pratsam liten 4-åring. Spännande. Tillsammans med henne och hennes, minst lika goa mamma, har jag ätit taco gjord på älgfärs. Så himla gott. Mysigt var det också att vandra runt och titta efter bra lekplatser till en mycket energisk tjej. Lördagsgodiskicken räcker till många skutt och hopp. Uppfriskande faktiskt.Kimmo tyckte det med för han fyndade och hittade "värsta benknotorna". Vovven fick snällt lämna dem i buskarna när vi kom hem. När det var dags för sista kisspromenixen så letade han upp kadavret igen och släpade med sig hela rundan. Och nu ligger knotorna och väntar på honom till i morronbitti.

Ozzykissen sköter sig fint. Sover i min garderob på dagarna. Kommer fram på kvällen. Vill gosa och mysa, ha lite mat och sen gosa lite till. På natten vandrar han runt och spanar genom fönstrena för att sedan komma in till mig på morgonkvisten. Då sätter han sig vid sängändan och duttar med sin nos mot min hålfot. Läskigt och mysigt på samma gång. Ännu inget skrik eller riv på väggar och dörrar. Ha, ha säger jag till alla som sa att jag skulle bli tvungen att avliva honom efter två dagar. Nu håller jag tummarna och tar i trä. Hoppas att min fina kille kan hantera att bo i lägenhet.

I dag är det natt nummer åtta som jag sover i min egen lya. Det är lite som min dotter sa "det känns inte som på riktigt än utan mer som om vi är på semester". Jag kan bara hålla med. Trots vanor som kommit väldigt fort känns det ändå lite som på låtsas. "Ska jag vara här, är det här mitt liv och min vardag nu?"

Jag har ju lärt mig att vägen inte är rak, den är inte heller den enda. Det finns hela tiden avstickare och alternativ. När kärnfamiljen inte längre existerar så är valmöjligheterna oändliga men... Har man barn så måste de sättas först. I alla lägen. Varje dag och varje stund. Den som tror annat, tror fel. Tyvärr gör vi föräldrar ibland konstiga val. Ibland känslobaserade och ibland utifrån erfarenhet och visdom. Men, vi som älskar våra barn vet ju med oss att vi aldrig medvetet valt sånt som söndrar och sårar. Trots det är det ju det som händer ibland. Då måste vi få möjlighet att förändra och förhoppningsvis förbättra och ställa i ordning. Det tar sin tid men det kan bli bra, det kan bli bättre.

Så här sent på kvällen, när doftrankan sprider sin allt annat än diskreta doft, känns det lite mysigt och vemodigt på samma gång. Jag har fri tillgång till 95 kvm och har ensamrätt till fjärrkontrollen. Mitt i den sköna känslan av att ensam regera i lyan så känner jag en stor saknad. Jag saknar mina barn, konstigt vore det väl annars. Jag saknar också mycket annat. Jag gissar att ni som känner mig väl vet vad jag menar.

Sen så finns det annat som jag inte saknar, som jag är glad att slippa, saker och händelser jag inte vill hamna i eller medverka till. Nu är nu. Det är nu som fröna sås till det som ska växa sig stort. Somliga är livskraftiga och andra kommer bara torka ut och dö....eller kanske bara ruttna helt vattensjukt.

Jag känner mig lite som bästa katten Ozzy. Jag försöker njuta och chilla så mycket som det bara går. Plocka ut russinen ur kakan, slicka i mig glasyren och bara vara. Just ju kan man ha många åsikter om mig och mitt handlande men varsågod, gå 1000 mil i mina skor innan du dömmer. Känn min rädsla, oro, ångest, nedstämdhet och fundersamhet. När jag inte längre är mitt bästa jag, då är det dags att agera. Är du ditt bästa jag? Eller tar du ditt liv för givet? Hävdar du ständigt att du "förtjänar mer eller det bästa?" I så fall bör du vakna upp. Ingen kan göra dig lycklig än du själv. Så varsågod att börja ta ansvar. För det ska jag börja göra nu.