Jag kikar in i mitt sovrum. Vad ser jag? Långa, slanka ben. En smal midja på en fantastisk kropp. Blont hår ner till midjan. Vem är det, vad är det? Tankarna förs till en nordisk amazon. Men... Det är min dotter som vräkt ut sig. Hur är det möjligt att något så vackert, fulländat, starkt och personligt är sprunget ur mig?

Jösses i havet. Livet är finurligt. Allt jag någonsin önskat har hon.... å ändå är hon inte nöjd. Hur ska jag kunna få henne att förstå att om 15 år kommer hon vara jäkligt nöjd med den hon nu är. Tänk om jag var nöjd med den jag var för 15 år sen....

Man kan aldrig ge någon annan sin egen visdom. Vi försöker ge av vår vishet men det landar skralt. De foton vi tog för tio år sen och skämdes för är i dag vårt mål.... Varför är det så skamligt att åldras. Varje rynka, varje grått hår, varje svullen artär borde vara en hyllning till den person vi i dag är...

Varför är ålder en skam men visdom en gåva? Det ena kan ju inte komma utan den andra....

Så här en alldeles vanlig tisdag har på något konstigt sätt blivit en ovanligt bra tisdag. Sovmorgon, bad i Ågelsjön, glass i solen och fika hos finfina kusinen är inte illa.

Jag spenderar inte min semester på fina badorter, jag är inte utomlands, jag har ingen nygrävd pool, ingen hotellvistelse i någon huvudstad eller ens en regnig kväll i ett tält nånstans... Men det är ok. För mig funkar det. Jag gillar det läge jag är i. Jag gläds åt en lånad bil, att vada i en sjö, att jag hittat det underbaraste av sköljmedel till tvätten, att hunden lärt sig att gilla simning, att jag så lätt går från mitt jobb och hem, att såsen blev perfekt till pastan, att jag klarat en dag utan den minsta av värktablett.

Inte ens en alvedon!!!! Fy fasen vad jag är bra. Från att ha tagit 6 panocod och ibland tre dolcontin, insomningstabletter och sömntabletter så känner jag mig fri. Fri från pillertvång. På två månader har det gått. Hoppas, hoppas att jag kan fortsätta hålla det så här. Visst har jag ont, alltid och jämt men det är inte outhärdligt. Jag hittar kvalitéer och värdefullheter som får mig att fixa dagarna ändå. Det gör mig jäkligt glad och nöjd. Pillrena gör mig dåsig, trött, glömsk och tung i kropp och sinne. Så vill jag inte leva. Att leva med den smärta jag haft är inte heller nåt som funkar. Jag har inte bara lärt mig leva med det onda. Det onda har minskat och i den processen börjar mitt gamla jag att komma fram.

Jag börjar hitta den Mia som är nära till skratt, som gärna tar på sig uppgifter och utmaningar utan att oroa sig. Jag kan slappna av allt oftare, släppa taget, ge mig hän och bara njuta av åkturen. Bara hoppa på livets bergochdalbana igen. Som jag saknat mig själv. Kanske kan jag aldrig mer klara en dag utan ett par stunders vila. Kanske kommer jag aldrig mer vara yogainstruktör på ett gym. Men kanske, kanske kan jag jobba heltid utan sjukdagar pga ryggsmärta, och förhoppningsvis kommer jag kunna utöva yoga för eget bruk igen.

Jag har satt upp små mål, några har jag redan nått andra kommer jag få kämpa mer med men jag är övertygad.... Det här kommer bara bli bättre och bättre.

Tacksamhet, jo, jag är tacksam. Kanske har jag inte varit i botten, men fasiken.... den här gången var det nära. Och jag kan stolt säga att jag faktiskt gjorde nåt åt det.