Det är när vardagen tränger sig på som det värdefulla ger vika. Det är när inköpslistan blir för lång, när änglatofflorna blir för många och stora, när tvätthögen hotar att äta upp mig, när önskan om att soppåsen ska utveckla ben och själv gå till soptunnan som det värdefullaste börjar ge vika.

Allting har en vardag, jag vet. Men när vardagen hotar att äta upp en, vad gör man då? Jag har genomgått något som är allt annat än bra. Jag har utsatt de jag älskar allra mest för så mycket knasigt/dumt/-slitsamt etc. När jag drabbades av mina ryggsmärtor så trodde jag att det skulle gå över bara jag vilade. 2,5 år senare så är det min vardag. Jag har ont, jämt. Ibland jätteont, ibland bara ont och ibland så ont att jag inte är samtalsför. Att leva med mig, i det läget, är ingen lätt sak.

Jag hyser en oerhörd respekt för de fina som står mig nära som har anpassat sig efter mitt mående. Till min lycka kan jag säga att jag nu mår bättre. Jag har alltid ont men området är mer begränsat. När hösten kommer ska jag arbeta mer förebyggande och försöka stärka min kropp. Kanske kan jag på så sätt ligga steget före och hantera mitt onda på ett bättre sätt.

När man som jag, helt plötsligt står med en ny framtid. När man ska handskas med ännu "ett misslyckande" då blir det viktigt att plocka fram de finaste av stunder. Jag måste öppna mitt sinna, låta min kropp få säga sitt och bara känna. Jag stannar upp flera gånger om dagen. Jag noterar och konstaterar att "nu känns det ok", nu känns det som jag har flyt" och "nu är jag i flow".

Att då bara få lägga sig i sängen, slappna av och bara vara, då är det bra. När jag kan känna mig trygg, när jag är säker, när jag är avslappnad och ler...på riktigt, inifrån och ut. Ja, då är det bra. Bra, det är så det ska vara. Det är så jag ska ha det nu.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Så mycket kärlek, vänskap och tacksamhet att belysa. Jag har så mycket att vara stolt över. Inget skitsnack och svartmålande i världen kan nocka det. Vetskapen att min hund är mer saknad än vad jag är gör mig bara än mer övertygad om att det val jag gjort är rätt. Fast, det var ju inte jag som valde...

Sen så gör det ju ont. Och det värker. När famnen är tom, när handen är ensam, när saknaden bankar och bultar men... Jag fixar det. Såsom jag fixat så mycket annat. Jag är bra på det sättet. Jag har förmågan att anpassa mig och att relatera. Och jag har valt att höja istället för att sänka. Jag gör mig aldrig till ett offer utan till någon som hanterar de svårigheter som kommer i min väg, på ett positivt sätt.

Jag kommer alltid att vara den jag är. Jag kommer alltid att älska den och de jag älskar. Jag är envis. Jag är jobbig men... i de finaste av stund, de är då jag är "helt glimrande".