Vad som är viktigt varierar från person till person. Det förändrar sig över tid. Det kan ju faktiskt ändra sig från dag till dag. Ett talesätt som legat mig nära de senaste åren är "En frisk person har tusen önskningar, den som är sjuk har bara en". Det är lite att fundera på.

Vill man gå ännu längre så kan man vrida om kniven i sitt eget hjärta och fundera på "det jag sa nu, är det det som jag vill ska vara mina sista ord till den här personen". Eller "lägg dig aldrig osams" eller "ta vara på stunderna för du vet aldrig när den sista har kommit".

Kloka ord, men oj så svåra de är att leva upp till. Hur många gånger har jag inte lämnat mitt hem aparg. Ofta med ett par hårda ord till den som står kvar på andra sidan dörren. När jag väl lärt mig att det som sägs inte kan tas tillbaka så valde jag att dra i väg utan att säga något alls. Frustrationsskapande. För alla inblandad. Men där och då blev det viktigaste för mig att inte säga något som gör ont. Allt som sänds har en mottagare och som sändare bär jag ansvar för hur saker och ting landar.

I kväll är en sån där kväll när jag har som ett hål inom mig. Jag har blivit omskakad, oroad och rädd. Jag är nog fortfarande rädd. Någon som står mig oerhört nära har det kämpigt och det är svårt. Svårt när jag inte vet svad som kommer hända och ske, hur saker och ting ska bli. När någon jag tycker om har ont så vill jag väldigt gärna bära den smärtan för att lindra. Om så bara för en stund.

I morgon är en ny dag med nya besked och säkert andra förutsättningar men jag hoppas innerligt att både jag och många med mig kan försöka ta svårigheterna som livet strör över oss med lite ödmjukhet och vänlighet. På något sätt behöver vi alla bli lite mjukare. Det är inte bara bárn som är mjuka och bilar hårda. Alla mår vi gött av lite mera mjukhet.