Jag hörde för länge sedan historien om indianpojken som frågar sin farfar, shamanen, om det goda och onda. Farfadern beskriver det som två vargar, en på vardera axel. Båda vill vinna och pojken undrar vem som kommer segra. Svaret är glimrande "den varg du matar".

Den här historien har följt mig genom livet och fungerar på nästintill allt. Avundssjuka, svartsjuka, ilska, bitterhet, kärlek, hat....

Så länge känslan får näring kommer den fortsätta att finnas där. Ju mer du ältar och hittar problem desto starkare flammar elden. Väldigt funktionellt på negativa känslor och upplevelser. Vänder man på det blir det lite annorlunda. Hur är det med kärlek och lycka? Hur mycket måste man mata för att det ska finnas kvar? Katerina Jonousch sa i ett radioprogram en gång att det finns rent fysiskt inget som heter "att kärleken tar slut" det handlar om att man slutat mata den delen av sitt liv. Intressant!

Det blir ju ganska osmickrande för en själv om man sätter in sig själv i sambandet. Jag är lätt att komma över/glömma såvida jag inte.... Å så kommer tusen tankar på måsten. Man är alltså bara någons "fix idé". Finns det då något som ens är äkta, riktig och genuin kärlek? Ni vet den där osjälviska som inte kräver, inte tvingar, inte mästrar och begär? Jag vill ju gärna tro det. Jag vill ju gärna tro att det finns människor som är "som gjorda för varandra". Där frekvenserna stämmer, där hela ens väsen liksom synkas.

Jag kommer fortsätta att leva med min förhoppning och tro, jag kommer fortsätta att mata den varg som med bestämdhet hävdar att själsfränder finns.

När jag har egentid får jag tid till att tänka och känna. Att reflektera, utvärdera, analysera, pröva och ompröva är viktigt för mig. Det behöver inte gälla stora saker, känslor, händelser eller val. Det rör sig om allt ifrån bästa promenadrundan till hur jag ska göra med mormors gamla matgrupp.

Inom somliga områden här i världen känner jag mig ganska kunnig och säker inom andra är det sämre ställt. Jag kan tex lätt ge tio förklaringar till varför jag väljer en viss läsinlärningsmetod till en viss elev. Inom andra områden är jag ganska osäker. Jag är inte duktig på att tapetsera eller måla om möbler. Men jag provar gärna. Det som ställer till det för mig, och kanske känner ni igen er, är om någon återkommande ifrågasätter er kompetens. De första tio gångerna så är det ganska lätt att slå det ifrån sig men sen.... sen så kommer tvivlet.

Det där jävla tvivlet, det är en otrevlig historia. Bryter ner och söndrar. Skapar underläge och oro. Då gäller det att vara väl rustad med strategier att hantera det eller först och främst "ifrågasättarna". Man får helt enkelt bli som gåsen. Liten lagom fet om fjäderdräkten så att det rinner av en. Funkar oftast fint men inte om man är i beroendesituation till den som ifrågasätter. Är man i en sån ställning så kan ju det hela leda till mer än lovligt tråkiga konsekvenser.

Vad menar jag egentligen? Kanske inget specifikt eftersom det här är ett tankesvammel men... Tänk dig att du är patient och beroende av din läkare, tvivlar han/hon på dig blir det allt annat än bra. Eller om din chef återkommande undrar vad du egentligen håller på med. Eller om din vän/partner/förälder osv... Hajar du nu?

Jag är ju också en sån person. Åtminstone inför mina barn. Jag skulle ju fullständigt (nja deras far skulle nog gripa in ganska raskt) kunna sänka dem och göra dem till rädda små varelser. Just i den relationen är det omöjligt för mig att bli en ifrågasättare. Jag respekterar och älskar mina barn alldeles för mycket för något sådant. Jag gör varje dag och stund mitt bästa för att peppa, stärka och få dem att bli flygfärdiga. För jag hoppas att när de väl flyger ur boet så ska de ibland, alldeles frivilligt välja att flyga hem till mig lite då och då.

Är det inte det som detta meningslösa (jag ser det ibland som så) ifrågasättande leder till? I första hand trasig självkänsla och självförtroende men i nästa led även söndrade relationer. Jag tar gärna kritik men vill ha den konstruktiva varianten. Säg inte till mig att gardinen är snesydd utan berätta hur jag gör för att rätta till det. Säg inte till mig att jag är dålig på att städa, tala istället om för mig vad som är viktigast att hinna med.

Framförallt vill jag klara mig utan den kritik jag får för att den som utdelar den själv ska må bättre. Just det sistnämnda har jag mött på ett antal arbetsplatser men lyckligtvis sluppit de senaste tio åren. Jag har mött människor som sagt sig vara mina vänner men de har efter en etablerad relation lite "under bordet" matat mig med sänkande kommentarer och kritik. Så här tio år senare önskar jag att jag satt ner foten och sagt ifrån, inte bara låtit bli att svara i telefonen tills det hela dött ut. Men, det är en av mina svagheter. Jag har svårt att säga ifrån, men jag övar mig. Har faktiskt lyckats riktigt bra ett par gånger det senaste året.

Ja, ännu ett svammelinlägg från mig. Ibland är tankarna lite som spindelns nät. Det verkar mest gå kors och tvärs men backar man en bit så framträder ett mönster. Oftast ett mycket vackert sådant.