När jag har egentid får jag tid till att tänka och känna. Att reflektera, utvärdera, analysera, pröva och ompröva är viktigt för mig. Det behöver inte gälla stora saker, känslor, händelser eller val. Det rör sig om allt ifrån bästa promenadrundan till hur jag ska göra med mormors gamla matgrupp.

Inom somliga områden här i världen känner jag mig ganska kunnig och säker inom andra är det sämre ställt. Jag kan tex lätt ge tio förklaringar till varför jag väljer en viss läsinlärningsmetod till en viss elev. Inom andra områden är jag ganska osäker. Jag är inte duktig på att tapetsera eller måla om möbler. Men jag provar gärna. Det som ställer till det för mig, och kanske känner ni igen er, är om någon återkommande ifrågasätter er kompetens. De första tio gångerna så är det ganska lätt att slå det ifrån sig men sen.... sen så kommer tvivlet.

Det där jävla tvivlet, det är en otrevlig historia. Bryter ner och söndrar. Skapar underläge och oro. Då gäller det att vara väl rustad med strategier att hantera det eller först och främst "ifrågasättarna". Man får helt enkelt bli som gåsen. Liten lagom fet om fjäderdräkten så att det rinner av en. Funkar oftast fint men inte om man är i beroendesituation till den som ifrågasätter. Är man i en sån ställning så kan ju det hela leda till mer än lovligt tråkiga konsekvenser.

Vad menar jag egentligen? Kanske inget specifikt eftersom det här är ett tankesvammel men... Tänk dig att du är patient och beroende av din läkare, tvivlar han/hon på dig blir det allt annat än bra. Eller om din chef återkommande undrar vad du egentligen håller på med. Eller om din vän/partner/förälder osv... Hajar du nu?

Jag är ju också en sån person. Åtminstone inför mina barn. Jag skulle ju fullständigt (nja deras far skulle nog gripa in ganska raskt) kunna sänka dem och göra dem till rädda små varelser. Just i den relationen är det omöjligt för mig att bli en ifrågasättare. Jag respekterar och älskar mina barn alldeles för mycket för något sådant. Jag gör varje dag och stund mitt bästa för att peppa, stärka och få dem att bli flygfärdiga. För jag hoppas att när de väl flyger ur boet så ska de ibland, alldeles frivilligt välja att flyga hem till mig lite då och då.

Är det inte det som detta meningslösa (jag ser det ibland som så) ifrågasättande leder till? I första hand trasig självkänsla och självförtroende men i nästa led även söndrade relationer. Jag tar gärna kritik men vill ha den konstruktiva varianten. Säg inte till mig att gardinen är snesydd utan berätta hur jag gör för att rätta till det. Säg inte till mig att jag är dålig på att städa, tala istället om för mig vad som är viktigast att hinna med.

Framförallt vill jag klara mig utan den kritik jag får för att den som utdelar den själv ska må bättre. Just det sistnämnda har jag mött på ett antal arbetsplatser men lyckligtvis sluppit de senaste tio åren. Jag har mött människor som sagt sig vara mina vänner men de har efter en etablerad relation lite "under bordet" matat mig med sänkande kommentarer och kritik. Så här tio år senare önskar jag att jag satt ner foten och sagt ifrån, inte bara låtit bli att svara i telefonen tills det hela dött ut. Men, det är en av mina svagheter. Jag har svårt att säga ifrån, men jag övar mig. Har faktiskt lyckats riktigt bra ett par gånger det senaste året.

Ja, ännu ett svammelinlägg från mig. Ibland är tankarna lite som spindelns nät. Det verkar mest gå kors och tvärs men backar man en bit så framträder ett mönster. Oftast ett mycket vackert sådant.

 

Vonkis

30 juli 2014 18:38

Ditt inlägg fick mig att tänka på en av mammas vänner. För något år sedan tapetserade hon om sitt kök, det var först gången hon tapetserade och ho var väldigt stolt. Grejen var bara att hon helt missat att tapeten hade mönsterpassning så det såg lite galet ut men det var inget hon såg, hon var bara så stolt. Så vi sa inget. Varför skulle vi? Det hade bara lett till att hon hade skämts och allt det stolta hade runnit ner i avloppet.

http://vonkis.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...