Så här en alldeles vanlig tisdag har på något konstigt sätt blivit en ovanligt bra tisdag. Sovmorgon, bad i Ågelsjön, glass i solen och fika hos finfina kusinen är inte illa.

Jag spenderar inte min semester på fina badorter, jag är inte utomlands, jag har ingen nygrävd pool, ingen hotellvistelse i någon huvudstad eller ens en regnig kväll i ett tält nånstans... Men det är ok. För mig funkar det. Jag gillar det läge jag är i. Jag gläds åt en lånad bil, att vada i en sjö, att jag hittat det underbaraste av sköljmedel till tvätten, att hunden lärt sig att gilla simning, att jag så lätt går från mitt jobb och hem, att såsen blev perfekt till pastan, att jag klarat en dag utan den minsta av värktablett.

Inte ens en alvedon!!!! Fy fasen vad jag är bra. Från att ha tagit 6 panocod och ibland tre dolcontin, insomningstabletter och sömntabletter så känner jag mig fri. Fri från pillertvång. På två månader har det gått. Hoppas, hoppas att jag kan fortsätta hålla det så här. Visst har jag ont, alltid och jämt men det är inte outhärdligt. Jag hittar kvalitéer och värdefullheter som får mig att fixa dagarna ändå. Det gör mig jäkligt glad och nöjd. Pillrena gör mig dåsig, trött, glömsk och tung i kropp och sinne. Så vill jag inte leva. Att leva med den smärta jag haft är inte heller nåt som funkar. Jag har inte bara lärt mig leva med det onda. Det onda har minskat och i den processen börjar mitt gamla jag att komma fram.

Jag börjar hitta den Mia som är nära till skratt, som gärna tar på sig uppgifter och utmaningar utan att oroa sig. Jag kan slappna av allt oftare, släppa taget, ge mig hän och bara njuta av åkturen. Bara hoppa på livets bergochdalbana igen. Som jag saknat mig själv. Kanske kan jag aldrig mer klara en dag utan ett par stunders vila. Kanske kommer jag aldrig mer vara yogainstruktör på ett gym. Men kanske, kanske kan jag jobba heltid utan sjukdagar pga ryggsmärta, och förhoppningsvis kommer jag kunna utöva yoga för eget bruk igen.

Jag har satt upp små mål, några har jag redan nått andra kommer jag få kämpa mer med men jag är övertygad.... Det här kommer bara bli bättre och bättre.

Tacksamhet, jo, jag är tacksam. Kanske har jag inte varit i botten, men fasiken.... den här gången var det nära. Och jag kan stolt säga att jag faktiskt gjorde nåt åt det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...