För över två år sedan skrev jag ett inlägg, det måste vara på bloggspacebloggen, om att falla. Alla människor faller någon gång och de allra flesta har då någon som finns där för dem. Någon som ser till att dämpa fallet, att ta emot och lyfta upp. Jag hyllade då mina fina vänner som ställde upp när jag hade det svårt. Min pappa hade just gått bort och mycket i livet var tungt och svårt. En riktig vän finns där och stöttar utan tanke på egen vinning. Man ger någon sin hjälp, lyssnar och kommer med goda råd och vet att en dag kanske den som fallit har fått tillbaka sin styrka och i sin tur kan återgälda. Kanske inte just till den som var ens egen hjälp utan till någon annan. Det sprider sig likt ringar på vattnet. Det blir som ett gigantiskt spindelnät.

När jag träffade Jonas insåg jag ganska snabbt att han inte var någon dussinmänniska. Han är oerhört omtänksam, snäll och generös. Utan att blinka skulle han dela sin matlåda med en främling om han visste att personen stod utan mat och var hungrig. Han lånar ut saker och ger av sin tid i så stor utsträckning att han omöjligt kan hinna inkassera från människorna omkring sig.

Jag vet att han vill finnas för mig i alla lägen. Han hjälper, utan att tveka, till att ringa runt, fråga och "skälla ut" de som hanterat mig illa inom sjukvården  eller till de vi nu behöver ta hjälp av. I de här lägena har han en imponerande kraft och uppfinningsrikedom. Han är inte bara den som fångar mig när jag faller utan han är också konstruktiv och kritiskt granskande. Så länge jag inte "stänger ut honom" kommer han kämpa i evighet. Förstå min rikedom som hittat en sådan man. Bara jag pratar och säger vad jag vill finns möjlighet till utveckling och styrka. Tyvärr är det ju inte alltid som jag har den förmågan, det är ju en av mina svagheter. Jag har oerhört svårt att be om hjälp.

Det som kan kännas lite svårt är att det under våra år tillsammans hela tiden är jag som varit den svaga och behövande. Helt olikt den person jag en gång var. Det är jobbigt. Jag minns mig själv som stark men den personen finns inte kvar. Jag är en ny, nån annan och jag gillar inte henne så bra. Å andra sidan så har min fina berättade att det var först när jag visade min innersta, svaga sida som han föll för mig.

Vad som än händer i mitt liv så kommer jag alltid att känna lycka över att  jag faktiskt fick möta mitt livs kärlek. Att det liksom kunde hända efter ett 11-årigt äktenskap. Plötsligt fanns han bara där. Jag har valt att tro på "Meningen" med sådant som händer i livet. Det var en mening med att jag och mina barns far separerade precis i rätt tid. Att jag var ensamstående ett par månader innan jag mötte Jonas. Någonstans måste det finnas en mening även med att jag blivit sjuk. Jag kan inte se den just nu men kanske klarnar det lite längre fram i livet.

Nu när det känns jobbigt och tungt längtar jag lite extra mycket efter en stor varm kram av min älskade och att för en kort stund kunna låtsas att allt kommer ordna sig, det kommer bli bra. Jag vet inte hur, jag vet inte när men jag måste tro på det. För någonstans finns det en mening med allt som händer, så även för mig. 

Jag anser mig inte vara en vinnare men inte heller en förlorare. Jag är inte världens största kämpe men inte heller någon som alltid ger upp. Under mina år här på jorden har jag fått mer än de flesta att ta hand om vilket jag skrivet tidigare om. Skulle det vara så att du missat det kommer här en snabb genomgång.

Min mamma blev allvarligt sjuk när jag var 10 år. Pappa belånade hus och hem och skuldsatte oss. Jag har faktiskt hört till dem som haft tomt i kylen från den 15.e och räknat ner till den 25:e. Min egen pappa lånade av mina sparpengar, något jag givetvis inte fick berätta för mamma. Jag har varit med om julafton utan klappar, kommit hem från min studieort på min födelsedag utan att bemötas med grattis. Mina föräldrar skiljde sig utan att berätta det för mig (bodde ju inte hemma då) sedan separerade de och flyttade in i varsin liten lägenhet. Plötsligt fanns det ingen plats och inget hem för mig att komma hem till när jag hade studieuppehåll. Jag har firat julafton ensam i min lilla etta i Falun utan att någon önskade mig god jul. Känslan att inte vara efterlängtad och saknad har alltid följt mig.

Jag har varit en av alla de barn som inte har något att berätta efter sommarloven, julen eller födelsedagen.  Dessa barn blir otroligt bra på att hitta småsaker att lyfta upp och fram eller att rikta fokus mot någon annan som har mer att komma med. På så vis märks inte ens egen fattigdom.

Jag har haft min far boende hemma hos mig då han blivit vräkt pga utebliven hyra. Han var spelmissbrukare. Sådana ska man aldrig lita på. Jag har tömt och flyttat ut närstående ur 4-5 lägenheter under en 3års period pga sjukdom och dödsfall. Under många år var min mamma sjuk, även min pappa insjuknade sen i KOL. Aldrig har jag kunnat räkna med mina föräldrar som stöd vare sig ekonomiskt, praktiskt eller känslomässigt. Givetvis har de gjort sitt bästa, iallafall uner mina första 10 år här på jorden, och det är jag sååå glad och tacksam för. Trots allt har jag många fina minnen från min uppväxttid. Väldigt många. Jag väljer att hålla de lyckliga stunderna högt och har lagt mycket energi på att förstå hur saker och ting kunde bli som de blev. När min morfar dog 1983 och mamma insjuknade 1984 så verkar det som om mina föräldrars ork och förmåga att vara just föräldrar tog slut. Och som yngsta barnet och den enda flickan fick jag sköta mig själv och ta ansvar över det mesta hemma.

När mina föräldrars förmåga att hålla samman familjen försvann valde jag att fånga upp fina vänner som närstående. På arbetsplatser och i skola ska man ju fylla i anhörigblankett. Kanske hör jag till de få som anser bästa vännen vara den närmaste att informeras om något illa skulle hända mig. Blodsband är inte alltid starkast men med samhällets sätt att vara har det skapat ett hål i mitt hjärta att inte ha närvarande föräldrar. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått höra att jag är älskad av mina föräldrar. Däremot minns jag att min far en gång sa till mig "Det var din mamma som tjatade om ett tredje barn trots att vi inte hade råd". Där fick jag helt plötsligt ansvaret/skulden för familjens trasighet.

Jag har blivit sviken på många sätt men jag har också ansvar för de sveken. Det jag har med mig i ryggsäcken gör mig till en svår person att älska. Jag vet det och jag jobbar otroligt mycket för att slipa bort de vassa kanterna på mig själv. Hjärtat har blivit lite hårt med tiden. Mina barn och min älskade sambo har dock förmågan att göra mig varm, pirrig, glad och lycklig. De mjukar upp mig och värmer mig inifrån och ut.

Att utbilda mig till lärare var en mångårig dröm och jag har aldrig ångrat det. På alla mina arbetsplatser har jag hittat fina vänner och en otrolig värme och respekt. När jag  inte haft en fungerande familj så har mitt arbete fyllt mig med lust, ork och energi.

För ett år och snart fem månader sen fick jag oförklarligt ont i ryggen. Nu är jag noga undersökt på alla de sätt man kan bli undersökt på. Ingen förklaring har hittats. Läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut förstår min smärta och oförmåga att fungera "normalt". Min familj och mina närmaste vänner har sett mig förvandlas från en aktiv person med full fart på arbetet och hemma till någon som ständigt är trött, har ont, sover dåligt och nästan alltid får avstå roligheter. Att åka bil i mer än 30 minuter, gå på bio, träna, promenera hunden längre än 500 meter, sitta på en middag, ha fester eller gå på dem är sådant jag inte längre kan göra. Det bröllop som jag och Jonas planerat till förra sommaren fick ställas in. Jag orkade inte organisera och ta tag i det. En bröllopsdag ska vara lycklig och framförallt smärtfri. Vi har inte varit på någon semester. Min 40-årsdag närmar sig. Den fest jag funderat kring och i huvudet planerat och glatt mig åt har runnit bort som sand mellan fingrarna. Jag har absolut inga pengar till den och ännu mindre möjlighet att förbereda. Under en kort tid när jag var dålig jobbade jag. När jag väl kom hem efter en åttatimmarsdag var smärtan så stor att jag blev liggandes i soffan från fyratiden fram till det var dags att gå upp till sängen. Med förtvivlan såg min sambo att jag gled bort och undan allt mer. Efter en dag på jobbet så fanns inte ens ork att prata, jag tystnade. Drog mig undan, valde att dricka gårdagens vatten ur vattenglaset då ansträngningen att hämta nytt var för smärtsam.

Läkarna skrev ut Panocod. Det lindrar lite men... jag blir konstig i huvudet av dem. Att köra bil med dem i kroppen är inget säkert alternativ. 3 om dagen skulle jag ta. Sist jag var hos läkaren dubblade han dosen. Det här leder bara till att jag är än mer en säkerrhetsrisk. Det som oroar mig är att jag dessutom kanske hamnar i ett beroende. Den arbetsterapeut jag träffar en gång i veckan har som mål att jag, och de andra i gruppen, ska "lära oss leva med smärtan". Vi ska liksom hitta vår aktivitetsnivå och sedan jobba utifrån den. Vi går igenom hur vi ska kunna hantera våra hem och familjer, hur vi ska få familjelivet att fungera. Har man familj så måste man handla mat, städa, tvätta, gå på utvecklingssamtal, föräldramöten, ja ni vet hur det är. Det är svårt för mig att acceptera att jag alltid ska ha det så här. Jag gillade den jag var förr, full av fart och ork, nära till skratt. Nu måste jag sörja förlusten av mig själv och se hur jag ska gå vidare. Ett tungt jobb som tar så mycket kraft och energi.

Det är nu nästa slag kommer!!! Kanske det som knäcker mig fullständigt. Det som kommer att få mig att ge upp. Eller kanske det som får mig att stänga av och köra på tills jag fullständigt går sönder. Försäkringskassan meddelar i dag att de från den 25 mars inte betalar ut nån sjukpenning. Alltså en månad senare får jag veta det. Jag har inte haft en chans att återgå till jobbet. Jag är lika sjuk som jag var dagen då jag inte gick till jobbet den 25 september. Enda skillnaden är att jag faktiskt återfått synen på vänster öga. Jag har ingen diagnos och då räknas inte mina "krämpor". Tänk så mycket enklare det varit om jag brutit mig eller drabbats av något annat som är mätbart eller synligt på en röntken.

Nu rinner tårarna och tankarna kan inte tänka en rak tanke. Jag orkar inte slåss mer. Det finns inte en enda extra resurs i mig. Ingen förmåga att överklaga beslutet. Vad har jag nu för alternativ? Ta ett snabblån så jag kan betala mina räkningar den här månaden, börja jobba på måndag och trycka i mig mer smärtstillande än någonsin. Försöka hålla mig undan möten och samtal på jobbet då min förmåga att delta är så oerhört svag. Be min exman ha barnen på heltid? Leta lägenhet inne i Norrköping, flytta dit så jag slipper resorna? Hur ska jag orka en flytt? Vad händer med min relation med min fästman då? Eller är det bara att släppa taget, inte göra något alls. Gå till jobbet, bita i hop till den dag min chef tar mig åt sidan och ger mig en varning för att jag missköter mina arbetsuppgifter? Hur många varningar krävs för att man ska bli uppsagd? Är det bättre att jag säger upp mig? Blir arbetslös och får A-kassa? Det verkar ju vara svårt för människor att få jobb i dag.

När jag tar ett kliv utanför mig själv och ser ner på min situation känner jag att: Det är för tragiskt. Någon som har kämpat i motvind i så många år, som har tagit hand om så många andra, som försökt att hitta något positivt i allt som händer har slutligen nått sin gräns. Kraften har tagit slut och givetvis lusten också. På något vis finns det bara ett skal kvar av mig, ett skal som ständigt gör ont. Hitintills har barnen och Jonas varit min drivkraft, nu undrar jag... Vad finns det som kan föra mig framåt, få mig att orka.

Kanske tycker du nu att det här inlägget är i deppigaste laget. Att jag inte borde skriva om hur illa jag tycker det här är men... Min blogg är mitt reflektionsdokument, min ventil. Och du kan  ju närhelst du vill stänga ner sidan och välja att läsa något annat, gladare mer hoppingivande. Själv har jag aldrig valt att hamna i den här situationen och jag kan heller aldrig välja bort att vara i den. Jag önskar verkligen att det bara gick att stänga av, hoppa in i en annan verklighet och leva det liv jag önskat mig.

Ända sedan jag kom in i puberteten har jag varit drabbad, eller mera lidit, av sömnsvårigheter. Först var det mest söndagsnätterna som jag hade svårt att sova men ju äldre jag blev desto mer spred det ut sig över veckans alla dagar, eller nätter rättare sagt. Är man ensamståendutan barn gör det ju inte så jättemycket att ha en sömnlös natt då och då. När jag fick mitt första barn och insåg att jag absolut hade tappat kontroll och ordning i mitt liv så slog det till totalt. Jag "glömde" helt hur man gjorde när man skulle sova. Det hela höll fullständigt på att gå över styr då min rådiga sambo tog med mig till läkaren och krävde hjälp. Utan sömn i 6-8 veckor blir man en fara både för sig själv och sitt barn. Jag fick sömntabletter utskrivna och har nästintill utan avbrott ätit det i 13 år. Skönt nog har jag aldrig behövt öka dosen utan kunnat hålla mig till rekommenderade 1-2 tabletter. Trots det har jag fortfarande sömnlösa nätter, så som i natt. Vad det beror på vet jag inte men det kanske beror på den kommande fullmånen.

När jag är vaken ensam på natten är det nästan omöjligt att skydda mig från alla tankar som kommer och går. Förr försökte jag alltid kämpa emot, hålla sinnet rent men det blev för jobbigt. Jag har ändrat taktik och låter tankarna komma som de vill. De ploppar upp, svischar förbi och försvinner eller så dröjer de sig kvar och kräver att jag ska komma fram till nån lösning eller beslut.

I natt är det minnen från förr som ger sig tillkänna. Tankar och stämningar intar både kropp och själ. Jag tar emot dem med både glädje, sorg och saknad. Minnen från en lycklig barndom plockas fram. Julaftnar firade hos mormor och morfar. Vi var alltid i deras hus i Skärblacka. Massor av ljus, brasa, ett fantastiskt julbord med både lutfisk, brunkål, korvr, skinka och ris ala malta. Givetvis kom tomten varje år.  Lika säkert som att tomtefar kom var att jag blev övertrött och bröt ut i gråt likt en bortskämd snorunge. Jag minns det så väl. Jag var oftast inte ledsen för nåt speciellt, bara utmattad av anspänning, förväntan och allt för många ischoklad i magen. En jul, kan ha varit den sista vi firade där blev jag faktiskt besviken på paketen. Termobyxor, en ful vintermössa i skinn och lurv (en sån där med öronlappar) och en armbandsklocka var inte alls vad jag önskat. Min storkusin frågade mig varför jag var ledsen och då berättade jag att det var för att jag fått en klocka och jag som inte ens kunde klockan. Gullig som hon var erbjöd hon sig raskt att lära mig klockan. Men för att göra det behövde hon ett ritblock så hon kunde rita upp för mig. Då brast jag ut i högljutt vrål "Men jag fick ju inte ens ett ritblock!" Jag var nog mindre popular bland de övriga julfirarna. Det här måste ju vara ungefär 32 år sen så jag hoppas jag är förlåten i dag.

Å andra sidan kan människor alltid hitta nya saker att ogilla en för. "Som man frågar får man svar" eller "Den som söker skall finna". Letar man fel och brister hos någon kommer man alltid att hitta det. Jag är duktigt hård mot mig själv och hittar väldigt ofta och många fel med mig som person. Kanske är det därför jag oftast blir tyst i konflikter med personer som står nära mig. Jag är väldigt medveten om, när och hur jag har felat. Jag är min egen strängaste domare och det skulle göra allt för ont att höra någon annan sätta ord på det jag själv nyss formulerat i mina tankar.

Överlag borde människan vara snällare mot sig själv och varandra. Kvinnor i synnerhet. Jag måste många gånger bromsa min tanke och verkligen påminna mig själv om vad som är viktigt, på riktigt här i livet. Jag läste ett sånt där visdomsord som så många delar och lägger upp på Facebook. Det stod nåt i stil med; Man vet att man är den rätta för varandra när man utsätts för saker i livet som skulle kunna dela på en men ändå fortsätter hålla i hop. Det gäller både i kärleksrelationer som vänskapsrelationer. Sen så är ju inte allt svart eller vitt. Ibland glider man in i gråzoner och ibland landar man in i nån helt annan färg. Rosaskimmrande känns ju inte så dumt.

Det var länge sedan jag skrev nån tacksamhetslista. Så här kommer dagens, eller nattens.

Jag känner tacksamhet för att:

• Mina barn är friska
• Min sambo är frisk
• Jag har flera vänner som finns för mig både i lätta som svåra stunder
• Snön har smält
• Jag såg en kungsörn på nära håll häromdagen
• Jag kunde cykla, något jag inte gjort på två år
• Våra djur är friska, tillgivna och trivs hos oss
• Om jag bara ber om det så finns min Finaste alltid för mig
• Jag har ett arbete som väntar på mig
• Jag behöver aldrig ofrivilligt gå hungrig
• Min familj har tak över huvudet och ett varm hem att känna sig trygg i

Det här är några av mina tacksamhetspunkter just i dag. Nu går bollen över till dig som har tagit dig tid att läsa detta inlägg, vad känner du dig tacksam för i dag?

Just nu känns det som om jag står i en korsning med två vägar att välja. Väg ett handlar om att fortsätt försöka hitta vad som är fel i min rygg. Smärtan är ju väldigt specifik och lokaliserad till ett antal punkter. Vissa rörelser förvärrat det hela.

Andra vägen att gå handlar om att acceptera smärtan, den är kronisk och beror på en Wind Up. Pga långvarig smärta har hjärnan fastnat och signalerar smärta och kommer förmodligen aldrig sluta med det. Andra vägen handlar också om att vara utbränd. Systemet är överbelastat sedan många år och har nu "gått sönder".

Jag har svårt att acceptera att jag skulle vara utbränd. I somras fick jag äta kortison och efter 3 dagar var jag helt smärtfri. Inte försvinner väl utbrändhetssymtomen av kortison?

Min arbetsterapeut verkar helt vara inne på väg 2. Själv vacklar jag men börjar inse att jag måste bestämma mig för ett hållbart förhållningssätt till min kropp och själ.

Jag längtar så efter att jobba. Hela tiden har jag trott att jag ska bli bättre och sen ladda om och börja jobba frisk och stark. Tyvärr handlar det nog om att försöka jobba och klara hus, man och barn TROTS att jag har jätteont och blir trött av smärtan.

Livet är inte enkelt, det kräver jag inte heller men det hade varit skönt med en liten lättnad.

Ibland händer det att man möter en människa som tillhör "De Underbara". Har det hänt dig, så vet du om det. I ett sånt möte händer det något inom dig.

"De Underbara" finns överallt. Det kan vara ditt barns lärare, taxischauffören, killen på macken, labpersonalen på vårdcentralen, en sjuksköterska, din frisör eller någon annan som korsar din väg utan att det varit planerat.

Är du en vänlig, omtänksam person kan du också tillhöra "De Underbara" utan att veta om det. För att tillhöra denna härliga grupp av människor krävs en viktig ingrediens, nämligen förmågan att bjuda på tid. Du måste ha tid för människor omkring dig. Och du måste ge dem tid utan tanke på att få något i gengäld.

"De Underbara" är nästan som änglar för mig. I dag mötte jag en av alla dessa änglar som finns ibland oss. Jag blev, i en otroligt jobbig och skrämmande situation, bemött på ett fantastiskt varmt och omtänksamt sätt.

Dagens ängel vågade ställa frågan om allt verkligen stod rätt till utan rädsla för svaret. "Som man frågar får man svar". Det är stor skillnad på ett "Är det bra?" och ett "Hur är det?" . Det första inbjuder inte alls till ett ärligt svar.

När dagens ängel ställt sin orädda fråga till mig och jag på ett allt annat än lugnt och sakligt sätt snyftat ur mig mitt svar så blev jag lite lättare. Det är inte för inte som det heter "lätta sitt hjärta". När man får sätta ord på sin oro, ångest och sina rädslor känns allt plötsligt lite lättare.

Inga av mina problem har försvunnit, blivit mindre eller fått nån enkel lösning men jag känner mig aningens lättare. Jag tror att det är just det som är viktigt, att du inte behöver lösa andras problem men du kan hjälpa en medmänniska genom att lyssna till deras bekymmer.

Jag önskar att vi alla kunde bli bättre på att lyssna, ställa frågor och sedan bara återberätta det vi hört. Som nån slags feedback. Jag tror att när man hör en annan människa återberätta problemet så ter det sig mindre hemskt och farligt. Det är viktigt för den som är bekymrad att känna att det finns förståelse.

Det är inte mycket som som slår känslan att mitt i förtvivlan bli hållen om och få höra "Jag förstår att det här gör dig ledsen och orolig". Inga lösningar behövs, bara genuin omtanke och närhet.

Alla kan vi bli någons ängel och tillhöra "De underbara". Ibland är vi medvetna om det när vi är det och ibland inte. Det är det som är det fantastiska. Två människor som möts och så uppstår något magiskt. Det gäller att fånga dagen, känna in ögonblicket och bara finnas där. Carpe diem!

Ibland händer det att man möter en människa som tillhör "De Underbara". Har det hänt dig, så vet du om det. I ett sånt möte händer det något inom dig.

"De Underbara" finns överallt. Det kan vara ditt barns lärare, taxischauffören, killen på macken, labpersonalen på vårdcentralen, en sjuksköterska, din frisör eller någon annan som korsar din väg utan att det varit planerat.

Är du en vänlig, omtänksam person kan du också tillhöra "De Underbara" utan att veta om det. För att tillhöra denna härliga grupp av människor krävs en viktig ingrediens, nämligen förmågan att bjuda på tid. Du måste ha tid för människor omkring dig. Och du måste ge dem tid utan tanke på att få något i gengäld.

"De Underbara" är nästan som änglar för mig. I dag mötte jag en av alla dessa änglar som finns ibland oss. Jag blev, i en otroligt jobbig och skrämmande situation, bemött på ett fantastiskt varmt och omtänksamt sätt.

Dagens ängel vågade ställa frågan om allt verkligen stod rätt till utan rädsla för svaret. "Som man frågar får man svar". Det är stor skillnad på ett "Är det bra?" och ett "Hur är det?" . Det första inbjuder inte alls till ett ärligt svar.

När dagens ängel ställt sin orädda fråga till mig och jag på ett allt annat än lugnt och sakligt sätt snyftat ur mig mitt svar så blev jag lite lättare. Det är inte för inte som det heter "lätta sitt hjärta". När man får sätta ord på sin oro, ångest och sina rädslor känns allt plötsligt lite lättare.

Inga av mina problem har försvunnit, blivit mindre eller fått nån enkel lösning men jag känner mig aningens lättare. Jag tror att det är just det som är viktigt, att du inte behöver lösa andras problem men du kan hjälpa en medmänniska genom att lyssna till deras bekymmer.

Jag önskar att vi alla kunde bli bättre på att lyssna, ställa frågor och sedan bara återberätta det vi hört. Som nån slags feedback. Jag tror att när man hör en annan människa återberätta problemet så ter det sig mindre hemskt och farligt. Det är viktigt för den som är bekymrad att känna att det finns förståelse.

Det är inte mycket som som slår känslan att mitt i förtvivlan bli hållen om och få höra "Jag förstår att det här gör dig ledsen och orolig". Inga lösningar behövs, bara genuin omtanke och närhet.

Alla kan vi bli någons ängel och tillhöra "De underbara". Ibland är vi medvetna om det när vi är det och ibland inte. Det är det som är det fantastiska. Två människor som möts och så uppstår något magiskt. Det gäller att fånga dagen, känna in ögonblicket och bara finnas där. Carpe diem!

Under mitt snart 40-åriga liv har jag utsatts eller varit med om en hel del. Jag tänker på mindre trevliga saker som sjukdomar, dödsfall, separationer och liknande. De stunder som livet bara flutit på och varit njutbart har varit väldigt korta.

Min stora förtröstan har hela tiden varit att jag, och även mänskligheten som helhet, inte utsätts för mer än man klarar av. Den tanken har varit tröstande. Den tanken har fått mig att söka nya vägar och framförallt att be om hjälp. När stöd och hjälp inte funnits i min direkta närhet har jag varit duktig på att söka mig utanför min närmaste cirkel och krets. (I dag är ju min närmaste, naturliga cirkel ohyggligt liten)

Under en lång tid har det ena bekymret efter det andra landat i mitt knä. Hela tiden har jag försökt hålla fasaden målad och nyspacklad. Trots det har jag de senaste 18 insett att sprickorna kommer och att jag släppt på en massa saker som tidigare varit viktigt för mig.

Aldrig förr har mitt hem, eller huset jag bor i, varit så rörigt, stökigt, dammigt och faktiskt smutsigt. Jag orkar inte, jag får för ont. Det onda gör mig så trött och samtidigt blir det svårt att sova, så jag blir ännu tröttare. Aldrig förr har jag behövt säga nej till mina barn så ofta som nu. Jag är glad om sängen bäddas 2ggr i veckan istället för varje dag. Blommorna vissnar trots att jag försöker vattna dem i tid. Det är som om de visar i sitt bladverk hur jag mår invändigt. Alla säger att sånt inte är viktigt. Nej, inte livsviktigt men helt, rent och fräscht omkring mig gör min själ lite lättare.

Allt som jag fått avstå från, inte kunnat göra och utföra både roligheter och andra sysslor gör mig ledsen och nedstämd inifrån och ut. En nedgående spiral utan slut. Gränser som ständigt flyttas.

När så den senaste motgången landade på mitt bord i början av veckan kände jag att "nu får det vara nog". Det finns ändå en bortersta gräns. Passerar man där så väntat stupet. Oavsett om jag har mig själv att skylla för somliga motgångar och viss motvind tycker jag ändå att det är bra nu. Eller, nu är det så dåligt att det räcker.

Att söndras kan pågå under lång tid eller komma plötsligt. För somliga är det glasklart vad som slitit ut en medan det för andra är luddigare och kanske också mer komplext.

Nej, jag är inte den jag varit. Jag saknar mitt gamla jag. Att jag är förändrad är helt klart, all förändring är inte heller av ondo. Jag är kanske inte världens värsta bitch... men på nåt lustigt sätt verkar en del uppfatta mig så.

När jag hamnar i det här läget blir jag väldigt... ja, jag vet inte... bitter kanske. Jag ser plötsligt bara allt jag förlorat, allt jag aldrig kommer få och allt jag valt bort för....

Tur att jag har världens bästa livförsäkring. Mina två fina barn som behöver mig, hjälper mig och ganska ofta förstår mina begränsningar. Och nånstans, det bara måste bli så, kommer jag missa stupet och hitta en stadig väg att gå på.

Den här vintern och våren har varit helt galet fylld av förkylningar, magsjukor och febertoppar. Lägg där till min konstanta ryggsmärta. Liljerumska lustgården är ständigt utsatt för prövningar.

I dag är det sonen som är hemma från skolan. Han toppade med 39 i temp i går kväll. Själv sov jag närmare tre timmar i soffan i går kväll efter närmare en veckas dålig nattsömn.

I dag är det dags för utvecklingssamtalsdags för min dotter. Ser fram emot det. Alltid intressant att höra lärarnas version av hur min dotter är och presterar. Lite extra kul är det för mentorn för Tyra är en gammal kollega till mig. Spännande att liksom sitta på andra sidan katedern.

Det knasiga för mig som bor 30 min från skolan är att jag först lämnar tösen och sen måste jag fördriva en dryg timma innan mötet. Hem hinner jag inte om jag ska hinna tillbaka i tid.

I dag fick det bli en tur på Maxi och sedan en kaffe i bilen. Rix morronzoo blev ett auditivt sällskap och så lyckades jag ju få ner ett inlägg här.

Med önskan om en bra dag ska jag nu samla mig och läsa igenom några omdömen innan samtalet äger rum.