Jag anser mig inte vara en vinnare men inte heller en förlorare. Jag är inte världens största kämpe men inte heller någon som alltid ger upp. Under mina år här på jorden har jag fått mer än de flesta att ta hand om vilket jag skrivet tidigare om. Skulle det vara så att du missat det kommer här en snabb genomgång.

Min mamma blev allvarligt sjuk när jag var 10 år. Pappa belånade hus och hem och skuldsatte oss. Jag har faktiskt hört till dem som haft tomt i kylen från den 15.e och räknat ner till den 25:e. Min egen pappa lånade av mina sparpengar, något jag givetvis inte fick berätta för mamma. Jag har varit med om julafton utan klappar, kommit hem från min studieort på min födelsedag utan att bemötas med grattis. Mina föräldrar skiljde sig utan att berätta det för mig (bodde ju inte hemma då) sedan separerade de och flyttade in i varsin liten lägenhet. Plötsligt fanns det ingen plats och inget hem för mig att komma hem till när jag hade studieuppehåll. Jag har firat julafton ensam i min lilla etta i Falun utan att någon önskade mig god jul. Känslan att inte vara efterlängtad och saknad har alltid följt mig.

Jag har varit en av alla de barn som inte har något att berätta efter sommarloven, julen eller födelsedagen.  Dessa barn blir otroligt bra på att hitta småsaker att lyfta upp och fram eller att rikta fokus mot någon annan som har mer att komma med. På så vis märks inte ens egen fattigdom.

Jag har haft min far boende hemma hos mig då han blivit vräkt pga utebliven hyra. Han var spelmissbrukare. Sådana ska man aldrig lita på. Jag har tömt och flyttat ut närstående ur 4-5 lägenheter under en 3års period pga sjukdom och dödsfall. Under många år var min mamma sjuk, även min pappa insjuknade sen i KOL. Aldrig har jag kunnat räkna med mina föräldrar som stöd vare sig ekonomiskt, praktiskt eller känslomässigt. Givetvis har de gjort sitt bästa, iallafall uner mina första 10 år här på jorden, och det är jag sååå glad och tacksam för. Trots allt har jag många fina minnen från min uppväxttid. Väldigt många. Jag väljer att hålla de lyckliga stunderna högt och har lagt mycket energi på att förstå hur saker och ting kunde bli som de blev. När min morfar dog 1983 och mamma insjuknade 1984 så verkar det som om mina föräldrars ork och förmåga att vara just föräldrar tog slut. Och som yngsta barnet och den enda flickan fick jag sköta mig själv och ta ansvar över det mesta hemma.

När mina föräldrars förmåga att hålla samman familjen försvann valde jag att fånga upp fina vänner som närstående. På arbetsplatser och i skola ska man ju fylla i anhörigblankett. Kanske hör jag till de få som anser bästa vännen vara den närmaste att informeras om något illa skulle hända mig. Blodsband är inte alltid starkast men med samhällets sätt att vara har det skapat ett hål i mitt hjärta att inte ha närvarande föräldrar. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått höra att jag är älskad av mina föräldrar. Däremot minns jag att min far en gång sa till mig "Det var din mamma som tjatade om ett tredje barn trots att vi inte hade råd". Där fick jag helt plötsligt ansvaret/skulden för familjens trasighet.

Jag har blivit sviken på många sätt men jag har också ansvar för de sveken. Det jag har med mig i ryggsäcken gör mig till en svår person att älska. Jag vet det och jag jobbar otroligt mycket för att slipa bort de vassa kanterna på mig själv. Hjärtat har blivit lite hårt med tiden. Mina barn och min älskade sambo har dock förmågan att göra mig varm, pirrig, glad och lycklig. De mjukar upp mig och värmer mig inifrån och ut.

Att utbilda mig till lärare var en mångårig dröm och jag har aldrig ångrat det. På alla mina arbetsplatser har jag hittat fina vänner och en otrolig värme och respekt. När jag  inte haft en fungerande familj så har mitt arbete fyllt mig med lust, ork och energi.

För ett år och snart fem månader sen fick jag oförklarligt ont i ryggen. Nu är jag noga undersökt på alla de sätt man kan bli undersökt på. Ingen förklaring har hittats. Läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut förstår min smärta och oförmåga att fungera "normalt". Min familj och mina närmaste vänner har sett mig förvandlas från en aktiv person med full fart på arbetet och hemma till någon som ständigt är trött, har ont, sover dåligt och nästan alltid får avstå roligheter. Att åka bil i mer än 30 minuter, gå på bio, träna, promenera hunden längre än 500 meter, sitta på en middag, ha fester eller gå på dem är sådant jag inte längre kan göra. Det bröllop som jag och Jonas planerat till förra sommaren fick ställas in. Jag orkade inte organisera och ta tag i det. En bröllopsdag ska vara lycklig och framförallt smärtfri. Vi har inte varit på någon semester. Min 40-årsdag närmar sig. Den fest jag funderat kring och i huvudet planerat och glatt mig åt har runnit bort som sand mellan fingrarna. Jag har absolut inga pengar till den och ännu mindre möjlighet att förbereda. Under en kort tid när jag var dålig jobbade jag. När jag väl kom hem efter en åttatimmarsdag var smärtan så stor att jag blev liggandes i soffan från fyratiden fram till det var dags att gå upp till sängen. Med förtvivlan såg min sambo att jag gled bort och undan allt mer. Efter en dag på jobbet så fanns inte ens ork att prata, jag tystnade. Drog mig undan, valde att dricka gårdagens vatten ur vattenglaset då ansträngningen att hämta nytt var för smärtsam.

Läkarna skrev ut Panocod. Det lindrar lite men... jag blir konstig i huvudet av dem. Att köra bil med dem i kroppen är inget säkert alternativ. 3 om dagen skulle jag ta. Sist jag var hos läkaren dubblade han dosen. Det här leder bara till att jag är än mer en säkerrhetsrisk. Det som oroar mig är att jag dessutom kanske hamnar i ett beroende. Den arbetsterapeut jag träffar en gång i veckan har som mål att jag, och de andra i gruppen, ska "lära oss leva med smärtan". Vi ska liksom hitta vår aktivitetsnivå och sedan jobba utifrån den. Vi går igenom hur vi ska kunna hantera våra hem och familjer, hur vi ska få familjelivet att fungera. Har man familj så måste man handla mat, städa, tvätta, gå på utvecklingssamtal, föräldramöten, ja ni vet hur det är. Det är svårt för mig att acceptera att jag alltid ska ha det så här. Jag gillade den jag var förr, full av fart och ork, nära till skratt. Nu måste jag sörja förlusten av mig själv och se hur jag ska gå vidare. Ett tungt jobb som tar så mycket kraft och energi.

Det är nu nästa slag kommer!!! Kanske det som knäcker mig fullständigt. Det som kommer att få mig att ge upp. Eller kanske det som får mig att stänga av och köra på tills jag fullständigt går sönder. Försäkringskassan meddelar i dag att de från den 25 mars inte betalar ut nån sjukpenning. Alltså en månad senare får jag veta det. Jag har inte haft en chans att återgå till jobbet. Jag är lika sjuk som jag var dagen då jag inte gick till jobbet den 25 september. Enda skillnaden är att jag faktiskt återfått synen på vänster öga. Jag har ingen diagnos och då räknas inte mina "krämpor". Tänk så mycket enklare det varit om jag brutit mig eller drabbats av något annat som är mätbart eller synligt på en röntken.

Nu rinner tårarna och tankarna kan inte tänka en rak tanke. Jag orkar inte slåss mer. Det finns inte en enda extra resurs i mig. Ingen förmåga att överklaga beslutet. Vad har jag nu för alternativ? Ta ett snabblån så jag kan betala mina räkningar den här månaden, börja jobba på måndag och trycka i mig mer smärtstillande än någonsin. Försöka hålla mig undan möten och samtal på jobbet då min förmåga att delta är så oerhört svag. Be min exman ha barnen på heltid? Leta lägenhet inne i Norrköping, flytta dit så jag slipper resorna? Hur ska jag orka en flytt? Vad händer med min relation med min fästman då? Eller är det bara att släppa taget, inte göra något alls. Gå till jobbet, bita i hop till den dag min chef tar mig åt sidan och ger mig en varning för att jag missköter mina arbetsuppgifter? Hur många varningar krävs för att man ska bli uppsagd? Är det bättre att jag säger upp mig? Blir arbetslös och får A-kassa? Det verkar ju vara svårt för människor att få jobb i dag.

När jag tar ett kliv utanför mig själv och ser ner på min situation känner jag att: Det är för tragiskt. Någon som har kämpat i motvind i så många år, som har tagit hand om så många andra, som försökt att hitta något positivt i allt som händer har slutligen nått sin gräns. Kraften har tagit slut och givetvis lusten också. På något vis finns det bara ett skal kvar av mig, ett skal som ständigt gör ont. Hitintills har barnen och Jonas varit min drivkraft, nu undrar jag... Vad finns det som kan föra mig framåt, få mig att orka.

Kanske tycker du nu att det här inlägget är i deppigaste laget. Att jag inte borde skriva om hur illa jag tycker det här är men... Min blogg är mitt reflektionsdokument, min ventil. Och du kan  ju närhelst du vill stänga ner sidan och välja att läsa något annat, gladare mer hoppingivande. Själv har jag aldrig valt att hamna i den här situationen och jag kan heller aldrig välja bort att vara i den. Jag önskar verkligen att det bara gick att stänga av, hoppa in i en annan verklighet och leva det liv jag önskat mig.

 

Pia

25 april 2013 18:27

Massa energi och kärlek till dig Mia❤

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...