Grå, är ordet för dagen. Ute är det gråväder med regn. Jag känner mig genomskinligt grå och kroppen känns som en smärtande grå disktrasa. En neredag helt enkelt. Enklast just nu vore att krypa ner i sängen, låta rullgardinen vara nere och bara slumra bort i nån slags dvala.

När jag börjar räkna i mitt huvud så inser jag att på tre veckor har jag inte gjort något som kan räknas som socialt. Jag har varit på två utvecklingssamtal, på mina möten med sjukgymnast och läkare men det är också allt. Det är dags att tvinga i väg mig på något. Annars kommer jag mista förståndet fullkomligt.

När jag kommer i det här läget är det lätt att tappa greppet. Att tycka om mig själv blir svårt. Att någon annan skulle kunna tycka om mig känns helt befängt. När jag mår så här tycker jag inte att jag tillför något till andra människor utan drar mig undan och stänger in mig själv. Det går inte att "skärpa sig" eller "rycka upp sig". Tung i kroppen, en elefant på bröstkorgen och bromsolja i hjärnan.

Sådana här dagar blir det inte lätt att leva med mig eller att vara nära mig. Jag vet att det bästa vore att berätta hur det är, öppna upp och ta emot den omtanke och kärlek som finns men jag har liksom inte den möjligheten. Jag är som en liten arg, ledsen och sorgsen igelkott med taggarna utåt.

Nu gäller det att jag tar tag i mig själv. Gör mig i ordning och gör något trots att jag inte vill. Om skalet ser ut som vanligt kanske själen kan komma tillbaka i ett mera normalt läge.