I dag är mina tankar, känslor och hormoner lite "all over the place", för att citera Prins Daniel. Han sa ju så straxt efter sin dotters födelse för drygt ett år sedan. Att få barn är ju något av det största man kan vara med om så jag förstår hans ordval.

Min anledning har inte alls med någon lyckad förlossning att göra. Snarare "många bäckar små..." Jag känner mig sliten i kroppen efter gårdagen, huvudet luddigt efter en natt med dåligt med sömn och orolig inför dagens besök hos sjukgymnast och arbetsterapeut. Nu ska jag lära mig leva resten av mitt liv med konstant värk och starka smärtlindringspiller. Jag vill inte det. Min önskan är att bli helt frisk.

En annan känsla jag har är att jag bär en förbannelse. Nåt har jag gjort tidigare i mitt liv som jag nu får betala priset för. Det är på tok för mycket som går galet i mitt liv för att det bara ska vara slumpen eller ödet. Jag prövas ständigt, snart är min gräns nådd.

Man får det man förtjänar...

Eller så borde jag lära mig bättre av mina misstag. Ungefär som om jag skulle vara rädd för tandläkaren. Ni vet, man undviker och gå dit när man kallas. Åren går och till slut kommer tandvärken. Det går inte att bita i hop längre, bokstavligt talat. När man sen måste uppsöka tandläkaren akut visar det sig att man har ett gigantiskt hål som måste rotfyllas. Visst hade det då varit bättre att gå redan vid första kallelsen? Problemet hade varit mindre då. Än värre blir det om man sen gör om samma misstag.

Men nu handlar inte mitt liv om tandläkarskräck och trasiga tänder. Det var bara en liknelse för att förklara känslan jag har.