Några få saker verkar jag har förstått rätt och ha grepp om. Jag vet att jag har jäkligt ont i ryggen och i mitt bäcken. Jag vet att jag inte klarar att göra vissa saker som att bädda, tömma diskmaskinen, bära tvättkorgen, sova en hel natt, dammsuga, sitta i en bil längre tid än 30 minuter, städa, gå på bio, träna på gym, klara mig utan värktabletter, hålla mig till den röda tråden när jag pratar, komma i håg namn och ord, ja listan kan bli riktigt lång.

Jag vet också att läkaren anser mig vara så dålig att han inte tycker att jag ska arbeta alls just nu. Han tycker att jag i lugn och ro ska gå igenom den smärthanteringskurs som ingår i min rehabiliteringsplan. Jag vet att terapeuterna tycker att jag ska acceptera ett liv med ständig smärta och att de finns där för att ge mig verktyg att hantera först och främst min vardag som mamma för att sedan långsamt komma tillbaka till mitt arbete. Jag vet alldeles bestämt att jag vill tillbaka till just min egen arbetsplats, jag vet också att mitt jobb är det bästa man kan ha.

Det jag inte riktigt har fått grepp om är varför försäkringskassan anser att mina besvär inte är tillräckliga för att få sjukpenning. Deras riktlinjer säger att jag kan klara "ett på arbetsmarknaden vanligt förekommande arbete".  Vilket arbete det skulle kunna vara kan de inte svara på. Sen blir allt lite luddigt men jag tror att det är så här: Om jag inte får sjukpenning och inte heller kan få andra/lättare arbetsuppgifter på min egen arbetsplats så måste jag ställa min arbetskraft till förfogande. När beslutet blir definitivt så måste jag alltså gå till arbetsförmedlingen och anmäla mig där. Undrar hur snart jag kan få A-kassa? Kan man få det retroaktivt? Nästa stora fråga är ju om nån överhuvudtaget vill anställa någon som inte kan sitta mer än 10 minuter i taget, inte kan gå speciellt långt, inte kan lyfta, bära, hålla flera bollar i luften, vrida sig, tja.... du hajjar va?

Den mest akuta frågan är väl hur jag löser månadens räkningar och hur jag gör för att få mat i kylen. Själv kan jag leva på nästan ingenting men det funkar dåligt om man har två hungriga barn. Givetvis vill jag tillbaka till mitt jobb, helst i morron. Det som krävs för att det ska fungera är att jag blir av med det som gör ont. Jag har inte valt det här, jag har inte valt ensamhet och isolering, jag har inte valt att missta ca 5000 kr i månaden. Tänk så mycket pengar det blir på ett halvår. Jag har inte kunnat få nån diagnos. Vänner i min rehabgrupp har varit hemma 2,5 år (diagnos diskbråck), 5 år (fibromyalgi) och 3 år (whiplashskada) utan att ha samma strul som jag. Jag kan nästan bli avundssjuk, de vet vad som är felet. De kan söka prognoser och hitta stödgrupper medan jag svävar i det grå. Hör inte hemma nånstans och ständigt med en känsla av att vara misstrodd.

Många stunder kan jag känna hopp och glädje över det lilla jag faktiskt klarar av. Mycket tack vare att Jonas är en sån jäkel till kämpe och att han ständigt tror att allt löser sig. Många är dock de svåra stunderna när det gör så förbannat ont att jag lätt skulle kunna sälja min själ till djävulen för den minsta lilla lindring. Jag skriver inte det här för att få ryggdunkningar eller att ni ska tycka synd om mig. Jag skulle bara vilja ha lite lugn och ro.

En av de som "behandlar" mig sa på ett så bra sätt i dag lite hur jag önskar att det skulle vara. "Maria, du behöver lugn och ro, inte behöva oroa dig för den ekonomiska biten, speciellt inte nu när du går en behandling. Du verkar så motiverad och taggad att hantera det här och skulle ha stora chanser att återgå till arbetet bara du får tid att acceptera, sörja och ta nya tag. Du ska ju faktiskt säga adjö till den du en gång varit och börja tycka om den du är nu".

En dag som denna är det lite tyngre än vanligt. Jag har haft möte med fackets skyddsombud, varit på rehab och suttit i en del tunga samtal med försäkringskassa och vårdcentral. Sådant suger energin ur mig, den lilla energi jag har och som jag borde få lägga på mig själv och min familj. Känslan just nu är att samhället skiter i hurvida jag fungerar som mamma och sambo bara jag klarar att gå till jobbet och få min lön så att jag kan betala skatt. Vad är det som gjort att de sjuka ska granskas så hårt och hela tiden misstänkas, som om vi lurar till oss läkarintyg för att vi är lata eller arbetsskygga.

Jag är allt annat än arbetsskygg och lat, snarare tvärtom. Just därför är det extra svårt att behöva inse att jag aldrig mer kommer kunna göra allt jag gjorde förr, göra lika mycket eller lika snabbt. Jag kommer alltid att få väga för och emot, prioritera och sålla, både bland måsten och roligheter. Du får tycka vad du vill men innan du dömer mig, pröva att gå i mina skor en vecka... eller varför inte bär mitt onda ett par dygn... då kanske domen blir någorlunda rättvis.