Ända sedan jag kom in i puberteten har jag varit drabbad, eller mera lidit, av sömnsvårigheter. Först var det mest söndagsnätterna som jag hade svårt att sova men ju äldre jag blev desto mer spred det ut sig över veckans alla dagar, eller nätter rättare sagt. Är man ensamståendutan barn gör det ju inte så jättemycket att ha en sömnlös natt då och då. När jag fick mitt första barn och insåg att jag absolut hade tappat kontroll och ordning i mitt liv så slog det till totalt. Jag "glömde" helt hur man gjorde när man skulle sova. Det hela höll fullständigt på att gå över styr då min rådiga sambo tog med mig till läkaren och krävde hjälp. Utan sömn i 6-8 veckor blir man en fara både för sig själv och sitt barn. Jag fick sömntabletter utskrivna och har nästintill utan avbrott ätit det i 13 år. Skönt nog har jag aldrig behövt öka dosen utan kunnat hålla mig till rekommenderade 1-2 tabletter. Trots det har jag fortfarande sömnlösa nätter, så som i natt. Vad det beror på vet jag inte men det kanske beror på den kommande fullmånen.

När jag är vaken ensam på natten är det nästan omöjligt att skydda mig från alla tankar som kommer och går. Förr försökte jag alltid kämpa emot, hålla sinnet rent men det blev för jobbigt. Jag har ändrat taktik och låter tankarna komma som de vill. De ploppar upp, svischar förbi och försvinner eller så dröjer de sig kvar och kräver att jag ska komma fram till nån lösning eller beslut.

I natt är det minnen från förr som ger sig tillkänna. Tankar och stämningar intar både kropp och själ. Jag tar emot dem med både glädje, sorg och saknad. Minnen från en lycklig barndom plockas fram. Julaftnar firade hos mormor och morfar. Vi var alltid i deras hus i Skärblacka. Massor av ljus, brasa, ett fantastiskt julbord med både lutfisk, brunkål, korvr, skinka och ris ala malta. Givetvis kom tomten varje år.  Lika säkert som att tomtefar kom var att jag blev övertrött och bröt ut i gråt likt en bortskämd snorunge. Jag minns det så väl. Jag var oftast inte ledsen för nåt speciellt, bara utmattad av anspänning, förväntan och allt för många ischoklad i magen. En jul, kan ha varit den sista vi firade där blev jag faktiskt besviken på paketen. Termobyxor, en ful vintermössa i skinn och lurv (en sån där med öronlappar) och en armbandsklocka var inte alls vad jag önskat. Min storkusin frågade mig varför jag var ledsen och då berättade jag att det var för att jag fått en klocka och jag som inte ens kunde klockan. Gullig som hon var erbjöd hon sig raskt att lära mig klockan. Men för att göra det behövde hon ett ritblock så hon kunde rita upp för mig. Då brast jag ut i högljutt vrål "Men jag fick ju inte ens ett ritblock!" Jag var nog mindre popular bland de övriga julfirarna. Det här måste ju vara ungefär 32 år sen så jag hoppas jag är förlåten i dag.

Å andra sidan kan människor alltid hitta nya saker att ogilla en för. "Som man frågar får man svar" eller "Den som söker skall finna". Letar man fel och brister hos någon kommer man alltid att hitta det. Jag är duktigt hård mot mig själv och hittar väldigt ofta och många fel med mig som person. Kanske är det därför jag oftast blir tyst i konflikter med personer som står nära mig. Jag är väldigt medveten om, när och hur jag har felat. Jag är min egen strängaste domare och det skulle göra allt för ont att höra någon annan sätta ord på det jag själv nyss formulerat i mina tankar.

Överlag borde människan vara snällare mot sig själv och varandra. Kvinnor i synnerhet. Jag måste många gånger bromsa min tanke och verkligen påminna mig själv om vad som är viktigt, på riktigt här i livet. Jag läste ett sånt där visdomsord som så många delar och lägger upp på Facebook. Det stod nåt i stil med; Man vet att man är den rätta för varandra när man utsätts för saker i livet som skulle kunna dela på en men ändå fortsätter hålla i hop. Det gäller både i kärleksrelationer som vänskapsrelationer. Sen så är ju inte allt svart eller vitt. Ibland glider man in i gråzoner och ibland landar man in i nån helt annan färg. Rosaskimmrande känns ju inte så dumt.

Det var länge sedan jag skrev nån tacksamhetslista. Så här kommer dagens, eller nattens.

Jag känner tacksamhet för att:

• Mina barn är friska
• Min sambo är frisk
• Jag har flera vänner som finns för mig både i lätta som svåra stunder
• Snön har smält
• Jag såg en kungsörn på nära håll häromdagen
• Jag kunde cykla, något jag inte gjort på två år
• Våra djur är friska, tillgivna och trivs hos oss
• Om jag bara ber om det så finns min Finaste alltid för mig
• Jag har ett arbete som väntar på mig
• Jag behöver aldrig ofrivilligt gå hungrig
• Min familj har tak över huvudet och ett varm hem att känna sig trygg i

Det här är några av mina tacksamhetspunkter just i dag. Nu går bollen över till dig som har tagit dig tid att läsa detta inlägg, vad känner du dig tacksam för i dag?