Att bli hållen om och få viska,  jag älskar dig..

Att få höra; jag älskar dig med...

Att glömma allt runt omkring när läppar möts...

Att få se in i ögon som glittrar...

Att få en klapp på rumpan...

Små, små ting i vardagen räcker långt

Närhet

Omtanke

Skratt

En kram

En kyss

Min lilla hand i din varma

Det är kärlek för mig

"En olycka kommer sällan ensam", är ett välanvänt uttryck. När det händer nåt som är mindre bra så är det lätt att radarn ställs in på sökande efter problem. Så är det iallafall för mig. Det är som om allt som kan gå galet gör det. Man kramar en snöboll, släpper den nerför slänten och sen rullar problemet iväg. Innan den stannar har den dragit på sig massvis som gör bollen lämpad till bottenboll på världens största snögubbe.

När det här händer måste jag uppbåda all min styrka och kraft för att bromsa och bryta ner problemet. Det är inte alltid jag klarar det själv. Jag får göra som våren. Våren tar ju hjälp av solens värmande strålar för att smälta bort snö och is. Jag tar hjälp av alla jag älskar och som älskar mig.

I går var en riktig skitdag. Inget har löst sig till i dag men kanske jag fått lite mer kraft och beslutsamhet. Jag sov bra under natten men vaknade redan vid femtiden. Tankarna snuddade bara vid Försäkringskassan och så drog det i väg. Hela kroppen reagerar, hjärtklappning och ångest. Det räcker inte med att ha kroniska smärtor utan jag måste få lite annat trassel också.

Tillsammans med Jonas har jag resonerat och funderat, om hur vi ska gå vidare.  Utan honom skulle jag inte orka. Jag är lite extra svag just nu för det har hänt lite andra tråkigheter som suger energi. Och det är nu jag förvånar er genom att inte skriva vad. Det finns  saker som tom jag inte lämnar ut.

När jag bloggar gör jag ju det för min skull. Jag skriver inte för att få fler följare eller besökare. Min mening är inte att såra någon eller att lämna ut någon. Alla sanningar har flera sidor, min-din-och den rätta. Givetvis ligger det mig närmast att skriva min sanning. Jag har tillbringat många timmar hos kurator, beteendevetare, psykologer, samtalsterapeuter och liknande för att få verktyg att hantera livet. Första gången var jag bara 12-13 år och stod med ena foten i min egen grav. Just då höll jag på med ett långsamt självmord (så uttryckte sig läkaren iallafall). Att svälta bort halva sig själv gör sönder ganska många funktioner på en nybliven tonårings kropp. Nånstans där och då, på barnkliniken på Vrinnevisjukhuset, började min bana att försöka förstå varför människor säger och gör som de gör. Men kanske framförallt varför jag själv  känner, tycker, tänker, reagerar och agerar som jag gör.

Ben Furman har skrivit en bra bok som heter "Det är aldrig försent att få en lycklig barndom". Med glimten i ögat reder han ut begrepp och ingjuter ett nytt tankesätt i sina läsare. Jag rekommenderar den varmt, både till er som känner att barndomen varit trasslig men även till er som har till största del härliga minnen.

Alla människor har rätt till sina känslor. Alla känslor. Jag tror inte att någon människa känner på det ena eller andra sättet för att straffa/såra/kränka andra människor. Känslor är till stor del en automatisk reaktion på en stimulering av tanken. Ibland är känslan ogrundad men den finns ändå där. Svårt att hänga med?

Här kommer ett exempel; En kvinna i en relation märker hur mannen får sms väldigt sent på kvällarna, att han ofta tar med sig telefonen in på toaletten och stannar där längre än vad en duktigt trög mage kräver. Känslorna som väcks i kvinnan är oro och svartsjuka. Om det pågår en längre tid kan den här oron rota sig och starta en ångest som biter sig fast. Föreställ dig en annan kvinna i en exakt liknande situation men hon reagerar eg inte alls. Känner hon något så kanske det bara är en omtanke om mannen. "Å, vad han verkar ha en besvärlig mage" eller "Stackare som får en massa jobbmess så sent".

Hur kan det vara så olika? Jo, det beror ju på vilka erfarenheter vi bär med oss. Har du levt med en man som varit otrogen kanske du direkt kopplar ihop beteendet med otrohet. Har du inte den erfarenheten så ligger kanske tanken väldigt långt bort. Det är nu det spännande kommer in. Du kan själv styra dina tankar och på så vis även dina känslor.

Jag har ju varit med om det jag tog upp i exemplet. Det naturliga kanske skulle vara att jag är fruktansvärt orolig att förlora min nya kärlek till någon annan, att jag ständigt skulle vara rädd att bli sviken. Förstå vilken energi det går åt att leva med dessa tankar och känslor. Istället har jag valt att lita på. Skulle mina tankar och känslor fladdra i väg har jag ändå förmågan berätta om min oro.

När man sätter ord på sina känslor är det viktigt att man inte skjuter ifrån sig anklagelser. Det är stor skillnad på att säga:

"Jag älskar dig så mycket och du är så värdefull för mig, ibland blir jag väldigt orolig och rädd att jag ska förlora dig" eller att säga: "Du är säkert otrogen eller har tröttnat på mig, det är därför du håller på med din telefon hela tiden och drar dig undan från mig" Vilket skulle du själv helst vilja höra? Ingen vill väl bli anklagad och dömd för något som inte är sant.  Får man höra det första citatet är det lättare att krama om och bemöta på ett fint sätt. Landar citat två in så är det förmodligen taggarna utåt och försvarställning som gäller.

Allt är en balansgång. Sedan vet ju både jag och ni att människor är otrogna, pratar illa om andra, sprider rykten och utnyttjar vänner. Bara för att man ska tänka på att vara mer ödmjukt försiktig i sitt sätt att vara ska man inte låta sig bli vare sig överkörd eller kontrollerad.

Nu ska jag kanalisera den lilla energi jag har i till några telefonsamtal. Finns en del att ta tag i med tanke på den hemska gårdagen. Energisugande ja visst men... jag får minsann se till att fylla på depåerna på något sätt.

Godday to ya!