Under mitt snart 40-åriga liv har jag utsatts eller varit med om en hel del. Jag tänker på mindre trevliga saker som sjukdomar, dödsfall, separationer och liknande. De stunder som livet bara flutit på och varit njutbart har varit väldigt korta.

Min stora förtröstan har hela tiden varit att jag, och även mänskligheten som helhet, inte utsätts för mer än man klarar av. Den tanken har varit tröstande. Den tanken har fått mig att söka nya vägar och framförallt att be om hjälp. När stöd och hjälp inte funnits i min direkta närhet har jag varit duktig på att söka mig utanför min närmaste cirkel och krets. (I dag är ju min närmaste, naturliga cirkel ohyggligt liten)

Under en lång tid har det ena bekymret efter det andra landat i mitt knä. Hela tiden har jag försökt hålla fasaden målad och nyspacklad. Trots det har jag de senaste 18 insett att sprickorna kommer och att jag släppt på en massa saker som tidigare varit viktigt för mig.

Aldrig förr har mitt hem, eller huset jag bor i, varit så rörigt, stökigt, dammigt och faktiskt smutsigt. Jag orkar inte, jag får för ont. Det onda gör mig så trött och samtidigt blir det svårt att sova, så jag blir ännu tröttare. Aldrig förr har jag behövt säga nej till mina barn så ofta som nu. Jag är glad om sängen bäddas 2ggr i veckan istället för varje dag. Blommorna vissnar trots att jag försöker vattna dem i tid. Det är som om de visar i sitt bladverk hur jag mår invändigt. Alla säger att sånt inte är viktigt. Nej, inte livsviktigt men helt, rent och fräscht omkring mig gör min själ lite lättare.

Allt som jag fått avstå från, inte kunnat göra och utföra både roligheter och andra sysslor gör mig ledsen och nedstämd inifrån och ut. En nedgående spiral utan slut. Gränser som ständigt flyttas.

När så den senaste motgången landade på mitt bord i början av veckan kände jag att "nu får det vara nog". Det finns ändå en bortersta gräns. Passerar man där så väntat stupet. Oavsett om jag har mig själv att skylla för somliga motgångar och viss motvind tycker jag ändå att det är bra nu. Eller, nu är det så dåligt att det räcker.

Att söndras kan pågå under lång tid eller komma plötsligt. För somliga är det glasklart vad som slitit ut en medan det för andra är luddigare och kanske också mer komplext.

Nej, jag är inte den jag varit. Jag saknar mitt gamla jag. Att jag är förändrad är helt klart, all förändring är inte heller av ondo. Jag är kanske inte världens värsta bitch... men på nåt lustigt sätt verkar en del uppfatta mig så.

När jag hamnar i det här läget blir jag väldigt... ja, jag vet inte... bitter kanske. Jag ser plötsligt bara allt jag förlorat, allt jag aldrig kommer få och allt jag valt bort för....

Tur att jag har världens bästa livförsäkring. Mina två fina barn som behöver mig, hjälper mig och ganska ofta förstår mina begränsningar. Och nånstans, det bara måste bli så, kommer jag missa stupet och hitta en stadig väg att gå på.