Just nu känns det som om jag står i en korsning med två vägar att välja. Väg ett handlar om att fortsätt försöka hitta vad som är fel i min rygg. Smärtan är ju väldigt specifik och lokaliserad till ett antal punkter. Vissa rörelser förvärrat det hela.

Andra vägen att gå handlar om att acceptera smärtan, den är kronisk och beror på en Wind Up. Pga långvarig smärta har hjärnan fastnat och signalerar smärta och kommer förmodligen aldrig sluta med det. Andra vägen handlar också om att vara utbränd. Systemet är överbelastat sedan många år och har nu "gått sönder".

Jag har svårt att acceptera att jag skulle vara utbränd. I somras fick jag äta kortison och efter 3 dagar var jag helt smärtfri. Inte försvinner väl utbrändhetssymtomen av kortison?

Min arbetsterapeut verkar helt vara inne på väg 2. Själv vacklar jag men börjar inse att jag måste bestämma mig för ett hållbart förhållningssätt till min kropp och själ.

Jag längtar så efter att jobba. Hela tiden har jag trott att jag ska bli bättre och sen ladda om och börja jobba frisk och stark. Tyvärr handlar det nog om att försöka jobba och klara hus, man och barn TROTS att jag har jätteont och blir trött av smärtan.

Livet är inte enkelt, det kräver jag inte heller men det hade varit skönt med en liten lättnad.