Ibland händer det saker i mitt liv som är jobbiga och tråkiga. Det blir tungt och motigt. I tidigare inlägg visade jag på några av de små pusselbitar som format mig till den jag är i dag. Kanske lyfte jag bara några av de mörka bitarna vilket behövdes just då för att förklara hur jag mår och är just i dag.  Hela jag är ju som ett gigantiskt pussel i 3D-format. Jag skrev också att jag oftast väljer att minnas min barndom som lycklig.

Jag har ett gott minne och gillar att tänka tillbaka på mina finaste stunder i livet. Det gör mig varm och får mig att känna mig nära de som inte längre finns kvar hos mig. Just denna motiga dag måste avslutas med en lugn stund och minnen av glimrande ögonblick och upplevelser.

Eftersom det är pappas födelsedag söker jag bakåt i mitt minne. Det här måste varit i slutet av sjuttiotalet, kanske 1978. Det var iallafall en riktigt rejäl vinter. Jag kan inte riktigt minnas vem som kläckte idén men vi skulle iallafall åka ut till torpet. Torpet var min mormors barndomshem och ligger mellan sjön Dovern och järnvägen som stäcker sig mellan Skärblacka och Finspång. Eftersom det var en sån där riktig vinter med en halv meter snö minst så var vi tvugna att skida de sista två kilmometrarna. Här plogades det inte alls eftersom det bara var två tre hus som låg utmed den här vägen, vårat hus vägens slut, och alla hus var numera sommarbostäder. För att ni ska förstå det festliga i det men också den beslutsamhet min far kunde ha när det gällde sådana här aktiviteter ska ni veta att vi klämde in oss i en folkvagn bubbla. Två vuxna och tre barn, skidutrustning till samtliga och lite matsäck skulle in i denna lilla gröna ärta. Jag tro jag minns registreringsnumret ännu: DZJ 037

Min mamma gillade inte att åka skidor men pappa var duktig på det. Det kan ha varit så att pappa skidade fram med mig i en pulka efter sig. Solen strålade, det nöp i kinderna och när vi kom fram insåg mamma och pappa att nyckeln till huset låg kvar i stan. Typiskt. Det här kom att hända så många gånger i framtiden att ett av de yttepyttesmå fönstrena på övervåningen togs loss och bara sattes in lite löst. Glömdes nyckeln kunde vi lätt hämta stegen, klättra upp, peta ut fönstret med karm och allt, krypa in och sedan gå ner och låsa upp innifrån. Oftast fick min pappa klättra. Han var en smal men stark och seg person. Hur som helst, när vi kom fram grävde pappa ut sittplatser i snön och vi drack varm choklad och åt skogaholmslimpa med medwurst på. Än i dag får jag en sån skön känsla av den smörgåskombinationen. Jag kan minnas känslan i mig där jag satt i solen och mumsade smörgås och brände tungan på choklad. Min pappa var världens bästa och starkaste.

Jag hade tur när jag var liten. Mina föräldrar prioriterade att mamma var hemma med oss barn. Hon måste ha varit hemma från 1967 till 1979 på en höft. Då jag är yngst minns jag så väl mina lata förmiddagar med mamma. Mina äldre bröder gick till skolan och jag var hemma. Något av det roligaste var när mamma gjorde gymnastik till ett radioprogram. Jag var med så gott jag kunde. Vi plockade äpplen och stod i. Bäst var det sista. Jag gissar i dag att man skulle jogga på stället men hemma hos oss avslutade vi med att mamma jagade mig runt runt mellan kör, vardagsrum och hall. Ett under att vi inte sladdade omkull på de välstädade golven.

Andra lite mindre roliga minnen , men som bara blev dråpligare och roligare för varje gång de sedan har berättats, var när mamma skulle skaka damejeannen med hemsatt vin. Just den här dagen glömde hon att dra ut den från hörnet den stod i och krossar den helt enkelt mot kakelväggen när hon skakar den fram och tillbaka. Många liter, nästan helt färdigt, bärvin rann ut över golvet på gästtoaletten. Åh, vad jag tyckte synd om mamma som grät och torkade upp vin. Eller dagen då hon planterade om den meterhöga kaktusen som hon var så stolt över. Trots växtens taggighet hade hon lyckats plantera om den och även lilla jag förstod att det här var verkligen en bravur. När hon sedan ställde upp den på fönsterbrädan fanns det ingen gräns för min beundran. Jag hade aldrig sett en så fin kaktus hos någon förut. Det var en varm sommardag och lilla vädringsfönstret stod på glänt. Helt plötsligt kommer någon hem, öppnar ytterdörren och plötsligt skapas ett drag genom lägenheten likt en mindre storm. Mamma och jag bara står där och stirrar på kaktusen som börjar svaja och sedan faller den. Det gick som i ultrarapid... Jag tror till och med att mammas rop var som ett avgrundsvrål. Kaktusen gick i bitar och fick raskt flytta ner i soppåsen.

När jag gick i förskoleklass började mamma jobba natt på sjukhuset. Hon fortsatte sedan med det i säkert 20 år till. Nattarbetare sliter enormt på månniskor men det var för vår skull mamma gjorde det. Hon kunde på så vis ändå fortsätta vara mycket närvarande i våra liv. Min mamma var av den gamla sorten som ändå var ny. Hon tog lika mycket ansvar hemma som gamla tiders hemmafruar men jobbade också. Jag är uppvuxen med hemkokt saft och sylt, hembakat bröd, egengjord korv, hemstickade tröjor och liknande. Hon var så fantastiskt duktig på alla sorters handarbete. På senare år klädde hon även om möbler och målade om. På det sättet blev jag ganska bortskämd. Jag önskar att mamma skulle finnas kvar, hon kunde så mycket som jag inte var mottaglig att fråga om eller lära mig innan hon dog. En sak sa mamma till mig många gånger vilket jag har tagit till mig; Man behöver inte göra allt själv. Har du möjlighet att köpa en sak eller en tjänst så gör det om du vinner tid att ge dig själv eller dina barn. Klokt.

När jag var liten hade inte alla bil. Vi hade det men det var på nåt vis pappas egendom. Han tog bilen till jobbet. Ofta kom han hem på lunchen till mamma och mig. Han åt och tog en liten middagslur. Mamma cykladed överallt. När jag var riktigt liten satt jag i en regnbågsfärgad sits bakpå och lutade örat  mot hennes rygg. Pappa åkte bil till jobbet och mamma cyklade med mig bakpå och två påsar från Ica på styret. När mamma började jobba cyklade hon till och från jobbet oavsett väderlek. Inte rättvist. Undrar varför det aldrig ifrågasattes eller varför de inte helt naturligt tog bilen varannan gång. Världen var kanske inte sån på den tiden.

Mamma var den som följde mig till barngymnastiken och till simskolan. Jag gick i simskola 3 veckor varje sommar. Mina äldre bröder gick på märkestagning något jag också fortsatte på sen. Under tiden vi simmade satt mamma och läste alltid beredd på att vi var fikasugna. Hade vi tur hade mamma tagit med köpesaft. Alltid apelsin för bärsaft hade vi ju egen. Svettiga bullar ur en påse hörde också till.

När jag tänker på hur min mamma var och hur hon slet för oss utan att klaga är det inte underligt att hon blev sjuk. Jag vill inte skylla allt på hennes rökande. Visst, hon fick KOL men hem och jobb hade utmattat henne långt innan tror jag. Aldrig att hon hade det som vi kvinnor i dag tjatar om  nämligen "egentid".

Jag har många fina minnen från min tid som liten. Campingsemester i Sverige, besök hos släktingar i Danmark, badutflykter, kalas med vännerna som bodde i vårat bostadsområde. Anneberg hette vårat torp. Där finns en guldgruva av vackra minnen. De flesta omgivna av slöa humlor som surrade, midsommarblomster, myggor och salubrin.

Livet kan vara hårt i bland men jag väljer att minnas en lycklig barndom. Nästan alltid i allafall. Utan den familj jag hade då hade jag inte varit där jag är i dag. Måsskrik och sädesärlor kommer alltid lugna mig och göra mig lycklig. Förresten... jag kallar de sistnämnda för vippstjärt ,och det kan jag tacka mormor för.

För över två år sedan skrev jag ett inlägg, det måste vara på bloggspacebloggen, om att falla. Alla människor faller någon gång och de allra flesta har då någon som finns där för dem. Någon som ser till att dämpa fallet, att ta emot och lyfta upp. Jag hyllade då mina fina vänner som ställde upp när jag hade det svårt. Min pappa hade just gått bort och mycket i livet var tungt och svårt. En riktig vän finns där och stöttar utan tanke på egen vinning. Man ger någon sin hjälp, lyssnar och kommer med goda råd och vet att en dag kanske den som fallit har fått tillbaka sin styrka och i sin tur kan återgälda. Kanske inte just till den som var ens egen hjälp utan till någon annan. Det sprider sig likt ringar på vattnet. Det blir som ett gigantiskt spindelnät.

När jag träffade Jonas insåg jag ganska snabbt att han inte var någon dussinmänniska. Han är oerhört omtänksam, snäll och generös. Utan att blinka skulle han dela sin matlåda med en främling om han visste att personen stod utan mat och var hungrig. Han lånar ut saker och ger av sin tid i så stor utsträckning att han omöjligt kan hinna inkassera från människorna omkring sig.

Jag vet att han vill finnas för mig i alla lägen. Han hjälper, utan att tveka, till att ringa runt, fråga och "skälla ut" de som hanterat mig illa inom sjukvården  eller till de vi nu behöver ta hjälp av. I de här lägena har han en imponerande kraft och uppfinningsrikedom. Han är inte bara den som fångar mig när jag faller utan han är också konstruktiv och kritiskt granskande. Så länge jag inte "stänger ut honom" kommer han kämpa i evighet. Förstå min rikedom som hittat en sådan man. Bara jag pratar och säger vad jag vill finns möjlighet till utveckling och styrka. Tyvärr är det ju inte alltid som jag har den förmågan, det är ju en av mina svagheter. Jag har oerhört svårt att be om hjälp.

Det som kan kännas lite svårt är att det under våra år tillsammans hela tiden är jag som varit den svaga och behövande. Helt olikt den person jag en gång var. Det är jobbigt. Jag minns mig själv som stark men den personen finns inte kvar. Jag är en ny, nån annan och jag gillar inte henne så bra. Å andra sidan så har min fina berättade att det var först när jag visade min innersta, svaga sida som han föll för mig.

Vad som än händer i mitt liv så kommer jag alltid att känna lycka över att  jag faktiskt fick möta mitt livs kärlek. Att det liksom kunde hända efter ett 11-årigt äktenskap. Plötsligt fanns han bara där. Jag har valt att tro på "Meningen" med sådant som händer i livet. Det var en mening med att jag och mina barns far separerade precis i rätt tid. Att jag var ensamstående ett par månader innan jag mötte Jonas. Någonstans måste det finnas en mening även med att jag blivit sjuk. Jag kan inte se den just nu men kanske klarnar det lite längre fram i livet.

Nu när det känns jobbigt och tungt längtar jag lite extra mycket efter en stor varm kram av min älskade och att för en kort stund kunna låtsas att allt kommer ordna sig, det kommer bli bra. Jag vet inte hur, jag vet inte när men jag måste tro på det. För någonstans finns det en mening med allt som händer, så även för mig. 

Jag anser mig inte vara en vinnare men inte heller en förlorare. Jag är inte världens största kämpe men inte heller någon som alltid ger upp. Under mina år här på jorden har jag fått mer än de flesta att ta hand om vilket jag skrivet tidigare om. Skulle det vara så att du missat det kommer här en snabb genomgång.

Min mamma blev allvarligt sjuk när jag var 10 år. Pappa belånade hus och hem och skuldsatte oss. Jag har faktiskt hört till dem som haft tomt i kylen från den 15.e och räknat ner till den 25:e. Min egen pappa lånade av mina sparpengar, något jag givetvis inte fick berätta för mamma. Jag har varit med om julafton utan klappar, kommit hem från min studieort på min födelsedag utan att bemötas med grattis. Mina föräldrar skiljde sig utan att berätta det för mig (bodde ju inte hemma då) sedan separerade de och flyttade in i varsin liten lägenhet. Plötsligt fanns det ingen plats och inget hem för mig att komma hem till när jag hade studieuppehåll. Jag har firat julafton ensam i min lilla etta i Falun utan att någon önskade mig god jul. Känslan att inte vara efterlängtad och saknad har alltid följt mig.

Jag har varit en av alla de barn som inte har något att berätta efter sommarloven, julen eller födelsedagen.  Dessa barn blir otroligt bra på att hitta småsaker att lyfta upp och fram eller att rikta fokus mot någon annan som har mer att komma med. På så vis märks inte ens egen fattigdom.

Jag har haft min far boende hemma hos mig då han blivit vräkt pga utebliven hyra. Han var spelmissbrukare. Sådana ska man aldrig lita på. Jag har tömt och flyttat ut närstående ur 4-5 lägenheter under en 3års period pga sjukdom och dödsfall. Under många år var min mamma sjuk, även min pappa insjuknade sen i KOL. Aldrig har jag kunnat räkna med mina föräldrar som stöd vare sig ekonomiskt, praktiskt eller känslomässigt. Givetvis har de gjort sitt bästa, iallafall uner mina första 10 år här på jorden, och det är jag sååå glad och tacksam för. Trots allt har jag många fina minnen från min uppväxttid. Väldigt många. Jag väljer att hålla de lyckliga stunderna högt och har lagt mycket energi på att förstå hur saker och ting kunde bli som de blev. När min morfar dog 1983 och mamma insjuknade 1984 så verkar det som om mina föräldrars ork och förmåga att vara just föräldrar tog slut. Och som yngsta barnet och den enda flickan fick jag sköta mig själv och ta ansvar över det mesta hemma.

När mina föräldrars förmåga att hålla samman familjen försvann valde jag att fånga upp fina vänner som närstående. På arbetsplatser och i skola ska man ju fylla i anhörigblankett. Kanske hör jag till de få som anser bästa vännen vara den närmaste att informeras om något illa skulle hända mig. Blodsband är inte alltid starkast men med samhällets sätt att vara har det skapat ett hål i mitt hjärta att inte ha närvarande föräldrar. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått höra att jag är älskad av mina föräldrar. Däremot minns jag att min far en gång sa till mig "Det var din mamma som tjatade om ett tredje barn trots att vi inte hade råd". Där fick jag helt plötsligt ansvaret/skulden för familjens trasighet.

Jag har blivit sviken på många sätt men jag har också ansvar för de sveken. Det jag har med mig i ryggsäcken gör mig till en svår person att älska. Jag vet det och jag jobbar otroligt mycket för att slipa bort de vassa kanterna på mig själv. Hjärtat har blivit lite hårt med tiden. Mina barn och min älskade sambo har dock förmågan att göra mig varm, pirrig, glad och lycklig. De mjukar upp mig och värmer mig inifrån och ut.

Att utbilda mig till lärare var en mångårig dröm och jag har aldrig ångrat det. På alla mina arbetsplatser har jag hittat fina vänner och en otrolig värme och respekt. När jag  inte haft en fungerande familj så har mitt arbete fyllt mig med lust, ork och energi.

För ett år och snart fem månader sen fick jag oförklarligt ont i ryggen. Nu är jag noga undersökt på alla de sätt man kan bli undersökt på. Ingen förklaring har hittats. Läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut förstår min smärta och oförmåga att fungera "normalt". Min familj och mina närmaste vänner har sett mig förvandlas från en aktiv person med full fart på arbetet och hemma till någon som ständigt är trött, har ont, sover dåligt och nästan alltid får avstå roligheter. Att åka bil i mer än 30 minuter, gå på bio, träna, promenera hunden längre än 500 meter, sitta på en middag, ha fester eller gå på dem är sådant jag inte längre kan göra. Det bröllop som jag och Jonas planerat till förra sommaren fick ställas in. Jag orkade inte organisera och ta tag i det. En bröllopsdag ska vara lycklig och framförallt smärtfri. Vi har inte varit på någon semester. Min 40-årsdag närmar sig. Den fest jag funderat kring och i huvudet planerat och glatt mig åt har runnit bort som sand mellan fingrarna. Jag har absolut inga pengar till den och ännu mindre möjlighet att förbereda. Under en kort tid när jag var dålig jobbade jag. När jag väl kom hem efter en åttatimmarsdag var smärtan så stor att jag blev liggandes i soffan från fyratiden fram till det var dags att gå upp till sängen. Med förtvivlan såg min sambo att jag gled bort och undan allt mer. Efter en dag på jobbet så fanns inte ens ork att prata, jag tystnade. Drog mig undan, valde att dricka gårdagens vatten ur vattenglaset då ansträngningen att hämta nytt var för smärtsam.

Läkarna skrev ut Panocod. Det lindrar lite men... jag blir konstig i huvudet av dem. Att köra bil med dem i kroppen är inget säkert alternativ. 3 om dagen skulle jag ta. Sist jag var hos läkaren dubblade han dosen. Det här leder bara till att jag är än mer en säkerrhetsrisk. Det som oroar mig är att jag dessutom kanske hamnar i ett beroende. Den arbetsterapeut jag träffar en gång i veckan har som mål att jag, och de andra i gruppen, ska "lära oss leva med smärtan". Vi ska liksom hitta vår aktivitetsnivå och sedan jobba utifrån den. Vi går igenom hur vi ska kunna hantera våra hem och familjer, hur vi ska få familjelivet att fungera. Har man familj så måste man handla mat, städa, tvätta, gå på utvecklingssamtal, föräldramöten, ja ni vet hur det är. Det är svårt för mig att acceptera att jag alltid ska ha det så här. Jag gillade den jag var förr, full av fart och ork, nära till skratt. Nu måste jag sörja förlusten av mig själv och se hur jag ska gå vidare. Ett tungt jobb som tar så mycket kraft och energi.

Det är nu nästa slag kommer!!! Kanske det som knäcker mig fullständigt. Det som kommer att få mig att ge upp. Eller kanske det som får mig att stänga av och köra på tills jag fullständigt går sönder. Försäkringskassan meddelar i dag att de från den 25 mars inte betalar ut nån sjukpenning. Alltså en månad senare får jag veta det. Jag har inte haft en chans att återgå till jobbet. Jag är lika sjuk som jag var dagen då jag inte gick till jobbet den 25 september. Enda skillnaden är att jag faktiskt återfått synen på vänster öga. Jag har ingen diagnos och då räknas inte mina "krämpor". Tänk så mycket enklare det varit om jag brutit mig eller drabbats av något annat som är mätbart eller synligt på en röntken.

Nu rinner tårarna och tankarna kan inte tänka en rak tanke. Jag orkar inte slåss mer. Det finns inte en enda extra resurs i mig. Ingen förmåga att överklaga beslutet. Vad har jag nu för alternativ? Ta ett snabblån så jag kan betala mina räkningar den här månaden, börja jobba på måndag och trycka i mig mer smärtstillande än någonsin. Försöka hålla mig undan möten och samtal på jobbet då min förmåga att delta är så oerhört svag. Be min exman ha barnen på heltid? Leta lägenhet inne i Norrköping, flytta dit så jag slipper resorna? Hur ska jag orka en flytt? Vad händer med min relation med min fästman då? Eller är det bara att släppa taget, inte göra något alls. Gå till jobbet, bita i hop till den dag min chef tar mig åt sidan och ger mig en varning för att jag missköter mina arbetsuppgifter? Hur många varningar krävs för att man ska bli uppsagd? Är det bättre att jag säger upp mig? Blir arbetslös och får A-kassa? Det verkar ju vara svårt för människor att få jobb i dag.

När jag tar ett kliv utanför mig själv och ser ner på min situation känner jag att: Det är för tragiskt. Någon som har kämpat i motvind i så många år, som har tagit hand om så många andra, som försökt att hitta något positivt i allt som händer har slutligen nått sin gräns. Kraften har tagit slut och givetvis lusten också. På något vis finns det bara ett skal kvar av mig, ett skal som ständigt gör ont. Hitintills har barnen och Jonas varit min drivkraft, nu undrar jag... Vad finns det som kan föra mig framåt, få mig att orka.

Kanske tycker du nu att det här inlägget är i deppigaste laget. Att jag inte borde skriva om hur illa jag tycker det här är men... Min blogg är mitt reflektionsdokument, min ventil. Och du kan  ju närhelst du vill stänga ner sidan och välja att läsa något annat, gladare mer hoppingivande. Själv har jag aldrig valt att hamna i den här situationen och jag kan heller aldrig välja bort att vara i den. Jag önskar verkligen att det bara gick att stänga av, hoppa in i en annan verklighet och leva det liv jag önskat mig.