För över två år sedan skrev jag ett inlägg, det måste vara på bloggspacebloggen, om att falla. Alla människor faller någon gång och de allra flesta har då någon som finns där för dem. Någon som ser till att dämpa fallet, att ta emot och lyfta upp. Jag hyllade då mina fina vänner som ställde upp när jag hade det svårt. Min pappa hade just gått bort och mycket i livet var tungt och svårt. En riktig vän finns där och stöttar utan tanke på egen vinning. Man ger någon sin hjälp, lyssnar och kommer med goda råd och vet att en dag kanske den som fallit har fått tillbaka sin styrka och i sin tur kan återgälda. Kanske inte just till den som var ens egen hjälp utan till någon annan. Det sprider sig likt ringar på vattnet. Det blir som ett gigantiskt spindelnät.

När jag träffade Jonas insåg jag ganska snabbt att han inte var någon dussinmänniska. Han är oerhört omtänksam, snäll och generös. Utan att blinka skulle han dela sin matlåda med en främling om han visste att personen stod utan mat och var hungrig. Han lånar ut saker och ger av sin tid i så stor utsträckning att han omöjligt kan hinna inkassera från människorna omkring sig.

Jag vet att han vill finnas för mig i alla lägen. Han hjälper, utan att tveka, till att ringa runt, fråga och "skälla ut" de som hanterat mig illa inom sjukvården  eller till de vi nu behöver ta hjälp av. I de här lägena har han en imponerande kraft och uppfinningsrikedom. Han är inte bara den som fångar mig när jag faller utan han är också konstruktiv och kritiskt granskande. Så länge jag inte "stänger ut honom" kommer han kämpa i evighet. Förstå min rikedom som hittat en sådan man. Bara jag pratar och säger vad jag vill finns möjlighet till utveckling och styrka. Tyvärr är det ju inte alltid som jag har den förmågan, det är ju en av mina svagheter. Jag har oerhört svårt att be om hjälp.

Det som kan kännas lite svårt är att det under våra år tillsammans hela tiden är jag som varit den svaga och behövande. Helt olikt den person jag en gång var. Det är jobbigt. Jag minns mig själv som stark men den personen finns inte kvar. Jag är en ny, nån annan och jag gillar inte henne så bra. Å andra sidan så har min fina berättade att det var först när jag visade min innersta, svaga sida som han föll för mig.

Vad som än händer i mitt liv så kommer jag alltid att känna lycka över att  jag faktiskt fick möta mitt livs kärlek. Att det liksom kunde hända efter ett 11-årigt äktenskap. Plötsligt fanns han bara där. Jag har valt att tro på "Meningen" med sådant som händer i livet. Det var en mening med att jag och mina barns far separerade precis i rätt tid. Att jag var ensamstående ett par månader innan jag mötte Jonas. Någonstans måste det finnas en mening även med att jag blivit sjuk. Jag kan inte se den just nu men kanske klarnar det lite längre fram i livet.

Nu när det känns jobbigt och tungt längtar jag lite extra mycket efter en stor varm kram av min älskade och att för en kort stund kunna låtsas att allt kommer ordna sig, det kommer bli bra. Jag vet inte hur, jag vet inte när men jag måste tro på det. För någonstans finns det en mening med allt som händer, så även för mig. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...