Ibland händer det saker i mitt liv som är jobbiga och tråkiga. Det blir tungt och motigt. I tidigare inlägg visade jag på några av de små pusselbitar som format mig till den jag är i dag. Kanske lyfte jag bara några av de mörka bitarna vilket behövdes just då för att förklara hur jag mår och är just i dag.  Hela jag är ju som ett gigantiskt pussel i 3D-format. Jag skrev också att jag oftast väljer att minnas min barndom som lycklig.

Jag har ett gott minne och gillar att tänka tillbaka på mina finaste stunder i livet. Det gör mig varm och får mig att känna mig nära de som inte längre finns kvar hos mig. Just denna motiga dag måste avslutas med en lugn stund och minnen av glimrande ögonblick och upplevelser.

Eftersom det är pappas födelsedag söker jag bakåt i mitt minne. Det här måste varit i slutet av sjuttiotalet, kanske 1978. Det var iallafall en riktigt rejäl vinter. Jag kan inte riktigt minnas vem som kläckte idén men vi skulle iallafall åka ut till torpet. Torpet var min mormors barndomshem och ligger mellan sjön Dovern och järnvägen som stäcker sig mellan Skärblacka och Finspång. Eftersom det var en sån där riktig vinter med en halv meter snö minst så var vi tvugna att skida de sista två kilmometrarna. Här plogades det inte alls eftersom det bara var två tre hus som låg utmed den här vägen, vårat hus vägens slut, och alla hus var numera sommarbostäder. För att ni ska förstå det festliga i det men också den beslutsamhet min far kunde ha när det gällde sådana här aktiviteter ska ni veta att vi klämde in oss i en folkvagn bubbla. Två vuxna och tre barn, skidutrustning till samtliga och lite matsäck skulle in i denna lilla gröna ärta. Jag tro jag minns registreringsnumret ännu: DZJ 037

Min mamma gillade inte att åka skidor men pappa var duktig på det. Det kan ha varit så att pappa skidade fram med mig i en pulka efter sig. Solen strålade, det nöp i kinderna och när vi kom fram insåg mamma och pappa att nyckeln till huset låg kvar i stan. Typiskt. Det här kom att hända så många gånger i framtiden att ett av de yttepyttesmå fönstrena på övervåningen togs loss och bara sattes in lite löst. Glömdes nyckeln kunde vi lätt hämta stegen, klättra upp, peta ut fönstret med karm och allt, krypa in och sedan gå ner och låsa upp innifrån. Oftast fick min pappa klättra. Han var en smal men stark och seg person. Hur som helst, när vi kom fram grävde pappa ut sittplatser i snön och vi drack varm choklad och åt skogaholmslimpa med medwurst på. Än i dag får jag en sån skön känsla av den smörgåskombinationen. Jag kan minnas känslan i mig där jag satt i solen och mumsade smörgås och brände tungan på choklad. Min pappa var världens bästa och starkaste.

Jag hade tur när jag var liten. Mina föräldrar prioriterade att mamma var hemma med oss barn. Hon måste ha varit hemma från 1967 till 1979 på en höft. Då jag är yngst minns jag så väl mina lata förmiddagar med mamma. Mina äldre bröder gick till skolan och jag var hemma. Något av det roligaste var när mamma gjorde gymnastik till ett radioprogram. Jag var med så gott jag kunde. Vi plockade äpplen och stod i. Bäst var det sista. Jag gissar i dag att man skulle jogga på stället men hemma hos oss avslutade vi med att mamma jagade mig runt runt mellan kör, vardagsrum och hall. Ett under att vi inte sladdade omkull på de välstädade golven.

Andra lite mindre roliga minnen , men som bara blev dråpligare och roligare för varje gång de sedan har berättats, var när mamma skulle skaka damejeannen med hemsatt vin. Just den här dagen glömde hon att dra ut den från hörnet den stod i och krossar den helt enkelt mot kakelväggen när hon skakar den fram och tillbaka. Många liter, nästan helt färdigt, bärvin rann ut över golvet på gästtoaletten. Åh, vad jag tyckte synd om mamma som grät och torkade upp vin. Eller dagen då hon planterade om den meterhöga kaktusen som hon var så stolt över. Trots växtens taggighet hade hon lyckats plantera om den och även lilla jag förstod att det här var verkligen en bravur. När hon sedan ställde upp den på fönsterbrädan fanns det ingen gräns för min beundran. Jag hade aldrig sett en så fin kaktus hos någon förut. Det var en varm sommardag och lilla vädringsfönstret stod på glänt. Helt plötsligt kommer någon hem, öppnar ytterdörren och plötsligt skapas ett drag genom lägenheten likt en mindre storm. Mamma och jag bara står där och stirrar på kaktusen som börjar svaja och sedan faller den. Det gick som i ultrarapid... Jag tror till och med att mammas rop var som ett avgrundsvrål. Kaktusen gick i bitar och fick raskt flytta ner i soppåsen.

När jag gick i förskoleklass började mamma jobba natt på sjukhuset. Hon fortsatte sedan med det i säkert 20 år till. Nattarbetare sliter enormt på månniskor men det var för vår skull mamma gjorde det. Hon kunde på så vis ändå fortsätta vara mycket närvarande i våra liv. Min mamma var av den gamla sorten som ändå var ny. Hon tog lika mycket ansvar hemma som gamla tiders hemmafruar men jobbade också. Jag är uppvuxen med hemkokt saft och sylt, hembakat bröd, egengjord korv, hemstickade tröjor och liknande. Hon var så fantastiskt duktig på alla sorters handarbete. På senare år klädde hon även om möbler och målade om. På det sättet blev jag ganska bortskämd. Jag önskar att mamma skulle finnas kvar, hon kunde så mycket som jag inte var mottaglig att fråga om eller lära mig innan hon dog. En sak sa mamma till mig många gånger vilket jag har tagit till mig; Man behöver inte göra allt själv. Har du möjlighet att köpa en sak eller en tjänst så gör det om du vinner tid att ge dig själv eller dina barn. Klokt.

När jag var liten hade inte alla bil. Vi hade det men det var på nåt vis pappas egendom. Han tog bilen till jobbet. Ofta kom han hem på lunchen till mamma och mig. Han åt och tog en liten middagslur. Mamma cykladed överallt. När jag var riktigt liten satt jag i en regnbågsfärgad sits bakpå och lutade örat  mot hennes rygg. Pappa åkte bil till jobbet och mamma cyklade med mig bakpå och två påsar från Ica på styret. När mamma började jobba cyklade hon till och från jobbet oavsett väderlek. Inte rättvist. Undrar varför det aldrig ifrågasattes eller varför de inte helt naturligt tog bilen varannan gång. Världen var kanske inte sån på den tiden.

Mamma var den som följde mig till barngymnastiken och till simskolan. Jag gick i simskola 3 veckor varje sommar. Mina äldre bröder gick på märkestagning något jag också fortsatte på sen. Under tiden vi simmade satt mamma och läste alltid beredd på att vi var fikasugna. Hade vi tur hade mamma tagit med köpesaft. Alltid apelsin för bärsaft hade vi ju egen. Svettiga bullar ur en påse hörde också till.

När jag tänker på hur min mamma var och hur hon slet för oss utan att klaga är det inte underligt att hon blev sjuk. Jag vill inte skylla allt på hennes rökande. Visst, hon fick KOL men hem och jobb hade utmattat henne långt innan tror jag. Aldrig att hon hade det som vi kvinnor i dag tjatar om  nämligen "egentid".

Jag har många fina minnen från min tid som liten. Campingsemester i Sverige, besök hos släktingar i Danmark, badutflykter, kalas med vännerna som bodde i vårat bostadsområde. Anneberg hette vårat torp. Där finns en guldgruva av vackra minnen. De flesta omgivna av slöa humlor som surrade, midsommarblomster, myggor och salubrin.

Livet kan vara hårt i bland men jag väljer att minnas en lycklig barndom. Nästan alltid i allafall. Utan den familj jag hade då hade jag inte varit där jag är i dag. Måsskrik och sädesärlor kommer alltid lugna mig och göra mig lycklig. Förresten... jag kallar de sistnämnda för vippstjärt ,och det kan jag tacka mormor för.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...