I dag är mina tankar, känslor och hormoner lite "all over the place", för att citera Prins Daniel. Han sa ju så straxt efter sin dotters födelse för drygt ett år sedan. Att få barn är ju något av det största man kan vara med om så jag förstår hans ordval.

Min anledning har inte alls med någon lyckad förlossning att göra. Snarare "många bäckar små..." Jag känner mig sliten i kroppen efter gårdagen, huvudet luddigt efter en natt med dåligt med sömn och orolig inför dagens besök hos sjukgymnast och arbetsterapeut. Nu ska jag lära mig leva resten av mitt liv med konstant värk och starka smärtlindringspiller. Jag vill inte det. Min önskan är att bli helt frisk.

En annan känsla jag har är att jag bär en förbannelse. Nåt har jag gjort tidigare i mitt liv som jag nu får betala priset för. Det är på tok för mycket som går galet i mitt liv för att det bara ska vara slumpen eller ödet. Jag prövas ständigt, snart är min gräns nådd.

Man får det man förtjänar...

Eller så borde jag lära mig bättre av mina misstag. Ungefär som om jag skulle vara rädd för tandläkaren. Ni vet, man undviker och gå dit när man kallas. Åren går och till slut kommer tandvärken. Det går inte att bita i hop längre, bokstavligt talat. När man sen måste uppsöka tandläkaren akut visar det sig att man har ett gigantiskt hål som måste rotfyllas. Visst hade det då varit bättre att gå redan vid första kallelsen? Problemet hade varit mindre då. Än värre blir det om man sen gör om samma misstag.

Men nu handlar inte mitt liv om tandläkarskräck och trasiga tänder. Det var bara en liknelse för att förklara känslan jag har.

Ibland är det skönt att göra saker som man verkligen kan, för då slipper man tänka. Eller så kan man tänka, på nåt annat.

Pannkaksstekning är nåt jag gillar att göra. Det går automatiskt och jag kan liksom låta hjärnan göra vad den vill.

I dag har jag, sambon och min son kluvit ved. Pga min ryggsmärta kan jag bara göra vissa moment. Som att trycka på knappen och dra i spaken. Viss tankekraft krävdes för att lägga biten rätt och klyva den i ett lagom antal bitar beroende på tjocklek. Ett utomhusgöra som jag klarade bra att göra.

Nu har vi alltså ved till skapligt många mysbrasor. Vedkorgen fylldes och nästa regnande dag kommer jag definitivt elda i kaminen. Glädjande nog har vi massor av mer stockar att dela och klyva.

Du som haver barnen kär
Se hur liten jag faktiskt är

Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i nina egna händer

Lyckan kommer, lyckan går
Livet river alltid upp sår...

10 cm eller hundra mil.... Det spelar ingen roll. Ensamhet kan inte mätas i metersystemet. Att känna sig ensam handlar mer om att stå ensam med tankar, känslor, glädje, sorg eller problem. Att inte vara saknad, efterlängtad eller önskad.

Om man som jag bestulits på älskade personer pga sjukdom och ålderdom blir ens värd ganska märklig. Många gånger får jag höra att "du kan väl..." och sedan nåt märkligt råd.

Ingen, ingen kan ta den förlorades plats. Nu, i natt, saknar jag mamma. Det river och sliter i mig. Jag vill ringa, höra hennes röst. Bli bjuden att komma. Få packa bilen full med barn och övernattningsväskor. Bli uppmött av kram och omtänksamhet. Känna känslan av att hon tar över. Att jag kan få släppa taget.

Jag vill bli hållen om innerligt, med värme och direkt närhet. Villkorslöst. Det var länge sedan något var villkorslöst i mitt liv.

I natt är saknaden brutal. Den river, smärtar, tårar mina ögon. Klyschor svischar förbi i mitt huvud. De som har sina mammor kvar men klagar, skärp er. Ni som har syskon som vill umgås med er, ta vara på det. Det är så ensamt utan.

Många har i glada stunder bjudit mig sin vänskap, sina föräldrar eller liknande men... Jag kommer aldrig betyda för dem vad en dotter skulle betytt. Mina barn kommer aldrig stå lika högt i kurs som de "riktiga" barnbarnen.

Ibland är det indiska uttrycket Paria snubblande nära. "Var god rör ej". Jag kommer för evigt vara dömd för någon jag inte länge är.

Vissa var omåttligt nöjda med tanken på min nys relation. Tänk att det gick så fort, trots allt! De kan liksom inte ens dölja känslan att det är skönt att slippa ha ansvar över mig.

Sådana signaler har gjort mig oerhört envis. Stark? Nej! Men jag har blivit allt duktigare på att klara mig själv. Så duktig men också lyhörd. Så lyhörd att min kropp går sönder av all signaltolkning. Jag ser egenom de mest falska intentioner.

Falskheten kommer att göra mig tyst och tillbakadragen. Och... Framförallt... Jag ser igenom de egoistiska tankarna och trots min önskan om omtänksamhet och närhet kommet jag stänga av och...

Och välja det liv jag är dömd att leva. Med sår och ansvarig för
Min egen lycka.

Att då välja bort olyckan borde väl stå högst på listan.

Eller som jag tidigare skrivit; hellre ensam själv än ensam bredvid någon. För lyckan kommer och lyckan går.

Jag fullkomligt älskar såna här små tavlor med kloka ord på. Vi har ett gäng hemma hos oss. Det här var dagens fynd!

Ibland händer det, inte ofta, att hela jag är allt annat än trött. Hela kroppen, själen och sinnet genomsyras av en rastlöshet. Ibland kan jag lista ut varför men oftast inte.

Hela huset sover medan jag ligger i soffan och glor på dumburken. Kanske är det saknaden efter mina barn som fladdrar runt i mig, eller oron över hur en fin vän mår, eller undringar kring min hälsa, eller tankar kring vad jag kan göra för min Finaste eller... eller så är det en kombo.

Som jag skrivit tidigare så är jag något av en "fixaochlaga"-person. Jag vill göra och hjälpa, helst innan nåt gått sönder eller innan personen ber om hjälp. En beteendevetare satt diagnosen "medberoende" på mig. Spännande, undrar om jag kan hitta en cool bokstavskombo på det. MBPS, kanske. MedBeroendePersonsSyndrom!

Kontentan av det är att man ständigt vänder utochin på sig för att hjälpa andra eller dölja och underlätta någons missbruk. Båda mina föräldrar var ju sjuka i KOL länge innan de dog. Min pappa var dessutom spelmissbrukare. Inte konstigt om jag blir lite kocko av det. Att därtill vara lärare i 15 år, vilket innebär att ständigt tillfredsställa andras (elevers, föräldrars, kollegor, rektorns, Soc, samhällets) behov när syndromet utan dess like.

Tur för mig att jag har min egen riddare som slåss för mig. Eller åtminstone bromsar mig innan jag ropat Ja. Sen måste jag erkänna en sak. Jag har blivit klokare de senaste åren. Jag försöker tänka först. Väga saker till och från. Fundera. "Ger detta energi eller kommer det ta?" Ibland vet man inte i förväg men det kan nog vara bra för alla att tänka så.

För vems skull gör jag detta? Bloggandet är verkligen en sak som jag gör för min egen del. Jag sorterar, vrider och vänder, och reder ut tankar och känslor med mitt skrivande för att i slutändan, förhoppningsvis komma till klarhet.

Alla behöver vi hitta sätt att reflektera, utvärdera och gå vidare på samma eller nya vägar. Somliga tränar, andra bakar, vissa promenerar, plockar svamp, åker motorcykel eller tom sover. Det viktiga är nog bara att var och en finner ett sätt som passar och funkar.

Har du funnit ditt?