... ibland blir det bättre, iblad blir det sämre och ibland blir det som i dag. Annorlunda. Hög personalfrånvaro ledde till att jag fick addera ca 180 minuters undervisningstid, det är väl ca 15% tror jag. På ett bräde. Jag fick också jobba över ca 2 timmar, men med kvalificerad övertid. Första gången i mitt 22-åriga läraryrke som det händer. Måste säga att jag är galet nöjd med min chef, fast hon är eg inte min då jag jobbar på hög, men ändå. 

Att jag blev av med tre timmars planering och att vi snart ska vara klara med omdömen och f-varningar glömde jag att ta upp men ändå.... Jag fick träffa en klass som jag inte alls undervisat tidigare vilket kan vara lite spänt. Men vilka fina ungdomar. De var iofs en minimerad skara pga smittrisk men alla skötte sig fint, var trevlig, lugna och allmänt härliga. 

Jag fick också förmånen att gå in i en av mina "gamla" mattegrupper som jag hade förra året. Nu går de i åttan. Inte för att vara klyschig men... så stora de blivit. Och kloka. Och härliga. Och glada för att jag var där. Glada för min genomgång och förvånade över att jag kom i håg deras namn. Tänk att ungdomarna inte fattar att var och en av dem gör ett litet, lätt avtryck i mitt hjärta. Att jag kommer bära med mig dem i alla mina dagar. 

Jag minns mina första, egna elever på Viggestorpsskolan 97-98. Jag minns varenda namn. Kanske skulle jag inte känna igen dem i dag men kommer de fram och presenterar sig så kan jag nog berätta hur deras läsutveckling var, hur det´ras taluppfattning utvecklades och myckete mera. Pierre, Caroline, Jessica x 2, Sebastian och ett gäng till. Mina första på Ektorspsringen; Maria, Svanthe, Elin och Frida mfl. Ingen av dem förstår nog vilken påverkan de haft på mig. 

Att möta nya situationer och  konstellationer är det som utvecklar oss. Jag blir så galet imponerad av de elever som jag träffar. Självklart är mina egna elever som jag undervisar men också de som jag bara hoppar in hos. De är oftast väldigt accepterande och trevliga. 

När jag slutade i dag, lite senare än vanliga fredagar gick jag fortfarande på adrenalin eller vad de kallar det. Snabbt till Ica och åtelämna ett paket, handla godis åt pälsklingarna och sen hem. Jag ville bara ut till skogen. Tunnelseende. Byta om till hundkläderna, ta med dem och bonussällskap och sedan upp till Järsätterskogen. Freja blev blodhund. Hon är bedrövlig. Hon drar så kopplet sluter åt, så tungen blev lila. Jag har sele men det funkar inte så bra då jag måste dra den över huvudet och då får hon total panik. Efter lite söka efter godis lugnar hon ner sig och chillar. Nja, inte chillar men blir hanterlig. 

Naturen! Alltså den  bjuder på galet vackra vyer. Så njutbart. Som att skölja hjärnan i en kall, frisk, klar fjällbäck. Jag älskar det. Det jag tycker extra mycket om är att det inte är nån stor grej. Jag kommer hem, byter om, lassar in hundarna, åker bil i 10 minuter och då kan vi lunkar runt i dessa fina omgivningar så länge eller så lite vi vill. 

Passade förresten på att köpa en av mina favoritblommor i dag. Ranunkel. Gräsligt namn men underbar blomma. Lager på lager, som en lök, eller som jag....

Nu är det fredagskväll. Jag ska glida ner i bubblet. Äta lite gott. Bara vara. I morgon är det en ny dag och det blir spännande att se vad den för med sig. 

Önskar er en härlig kväll. 

Jag startade den här dagen med ett ovälkommet ryggskott. När jag reste mig ur soffan och var på väg ut i köket så nöp det till utav bara bängen i ländryggen. Krampliknande smärta, fosterställning, andas och sedan försöka ta mig vidare i morgonrutinen. Jag hade behövt vara hemma men det kändes inte som ett alternativ i dessa coronatider. Vi som är utan förkylningssymtom måste vara på plats. 

Jag har haft så sjukt ont i dag. Det har jag fortfarande. Linement, värme och massagedyna och lite senare en skön natts sömn så hoppas jag att jag kan jobba i morgon.  Lite stark, stark medicin så ska det säkert gå. 

På jobbet var det glest med folk, mest bland personalen men även bland eleverna. Jag hoppas bara att alla fattar att om de går hem pga av några symtom så är det karantän som gäller. Det är alltså inte ett tillfälle för social samvaro irl. Även om det är två med symtom så kan det ju vara så att en har corona och den andra inte så är spridningen i gång. Jag vet att våra ungdommar förmodligen kommer vilja bryta mot detta men då måste de vuxna kliva in och vara just vuxna. Själv skulle jag bli tokig om jag hade barn hemma som var hemma pga av sjukdom och så kommer man hem och det är kompisar på besök. "Men vi är ju alla krassliga". Det hjälps inte. Det är just så skiten sprider sig. Och jag tror att en sån regel kan minimera den "falska hostan" som till viss del kan breda ut sig, eller de med pollenallergi som ser sin chans till lite ledig. Nu om någonsin är det dags för vuxna att vara just det, sätta gränser och ramar. 

Samhället kommer få det tufft ändå med alla småbarnsföräldrar som måste vara hemma då deras små är snoriga. Ungar är ju snoriga ungefär 8 månader om året de första åren. De kan ju bli hemma för vab fram till i sommar om de har ett par tre ungar. Så himla skönt att jag inte har småbarn. Dyrt blir det också om man ska leva på 80% av lönen under ett par månader. Nåt som hemmavarande ungdomar inte bryr sig så mycket om. Det handlar om respekt för andra att inte smitta och på så vis haverera andras jobbmöjligheter och inkomster och till syvende och sist samhällets funktioner och struktur. 

Sunt förnuft efterlyses överallt, konstigt nog verkar just den egenskapen ha hoppat över många människor. Jag tänker på hamstring av de mest märkliga saker, toapapper och jäst mm. Eller så är de egoister som gärna får sig en extra ledighet där de fullständigt skiter i restriktionerna. 

När allt detta är över kommer vi få leva med resultatet och det kommer analyseras om när och var och av vem alla felaktiga besluts togs. Den som lever får se. 

Jag hoppas verkligen att alla som lever nära mig har förstånd att agera på bästa sätt och rida ut den här stormen trots att det kan bli både isolerat och en tristess. 

I dagsläget behöver ingen vara orolig för att stå  utan samtalsämnen. Vädret har ju funkat i alla lägen i vårt avlånga land. Brist på vinter, för mycket vinter, snöchock, torka med dskogsbränder, regn med översvämningar, det är som upplagt för samtal. Nu kan vi även addera corona. 

Det finns så många frågor men väldigt få svar. Infallsvinklarna är många. Vad ska hända, hur går det med samhällsekonomin, ska grundskolorna stänga, vad händer med våra mest utsatta, hur kan man hjälpa, hur kan man undvika, kommer toapappret att ta slut men framförallt, varför hamstrar så många just toapapper? 

Jag är inte orolig för egen del men tänker på konsekvenserna. Många samtal startar med "tänk om". Jag tänker på de äldre som också är ensamma. Hur påfrestande rent psykiskt blir inte en karantän. Eller de som är äldre och som har hemtjänst, där hemtjänstpersonalen kanske besöker 15-20 äldre sårbara varje pass. Jag vet att personalen är proffs på hygien men ändå.... 

Själv lever jag nästan på som vanligt. Jag tvättar händerna oftare och längre och spritar dem när jag har möjlighet. Mina barn har däremot fått hemstudier från gymnasie, komvux och universitet. Det ställer stora krav på dem. Speciellt på de elever som faktiskt behöver hjälp med skolan och dess uppgifter. Väldigt många har svårt att diciplinera sig, att förstå skriftlig information och att själva söka fakta och kunskaper. Som pedagog blir det då extra viktigt att lägga ut både skriftlig och muntlig information på de lärplattformar som skolorna använder. 

Jag funderar mycket på hur många frånvarande elever och vuxna det kommer bli när kulmen är nådd. Min chef pratade om 40%. Det är många det. Eftersom det inte kommer vara 40% rakt av och jämnt fördelat i klasserna, på de olika skolorna så måste man tänka utanför boxen för att lösa det här. Jag hoppas att om min skola tvingas skicka hem elever med hemstudier att jag, om jag är frisk, ändå kan gå till jobbet och göra hemuppgifterna där. Det är på min arbetsplats som jag har tillgång till läromedel, scanner mm. 

Äta jord är fina grejor tycker Kimmo.

I väntan på "den stora kulmen" passar jag på att vårda mig själv på bästa sätt. Långa hundpromenader i frisk luft, äta mycket grönt och se till att jag får bra med sömn. Jag känner mig hur frisk som helst förutom att jag fick ryggskott när jag klev ur soffan i morse. Som en blixt från klar himmel, det är ju lite så ryggskott jobbar. Turligt nog har jag stark, stark medicin att ta till. Att röra på sig direkt är också jätteviktigt så att stanna hemma är inget alternativ för mig. 

Mycket grönt ska det vara i dessa tider. Broccoli/squash/grönkålsris med tomat, lök och vitlöksfrästa champinjoner toppat med en färsbiff och givetvis Biggans sås. 

Jag önskar er fin lill-lördag och att ni har hälsan. Om ni är krassliga så stanna hemma, se en film eller ta tag i alla de där små grejorna som ligger lagrade på din mentala "to do-list".

Måndag var studiedag. Den skulle starta med "obligatorisk" friskvård. Jag är starkt emot det obligatoriska i det. Ingen på min arbetsplats är anställda för att vare sig tvingas promenera, yoga eller köra styrkepass. Å andra sidan fint att bjuda på den tiden men.... det måste vara frivilligt. Många mår nog väldigt mycket bättre av att få använda tiden till hands-on-uppgifter. 

Hur som helst jag skulle ju ha ypga för mina kollegor. Det gick väl sisådär då det som alltid i min värld händer saker. Ett annat pass blev inställt pga sjukdom och då skulle jag vara i idrottshallen istället men jag har inga nycklar dit, den somjag blev ombedd att be om hjälp med det var också hemma och sjuk. Det blev helt enkelt yoga i cafeterian. Utifrån de förutsättningarna gick det bra. Det var massor av störande ljud, alldeles för ljust och allt för smutsigt på golvet."Kunderna" var väldigt gulliga, ambitiösa, gjorde sitt bästa och snälla mot mig. Jag kände verkligen hur mycket jag saknat att instuera. Jag tror att jag skulle vilja börja ha grupper igen, inte i den omfattningen som för 10-15 år sedan men kanske en gång i veckan. I dag har jag grym träningsvärk i axlar, armar och lår. Precis som det ska vara. 

Vi hade mycket tid till eget arbete i går  men ett extrainsatt möte ang plan vid större coronaeffekt behövdes. Så många frågor och och väldigt få svar. Jag är ju ny i denna konstellation av mötesdeltagare och det är intressant. Trots att jag jobbat 1,5 år på samma arbetsplats så känner jag långt ifrån alla. Många hejjar man bara på nån gång i veckan. I går blev jag djupt imponerad av två av mina kvinnliga kollegor. Så kloka,  bra frågor och tankar, lösningar som hamnar utanför boxen och väldigt proffsiga i sitt sätt att formulera sig. Jättekul att få delta och lära sig. 

En Fb-vän delade en kul bild som jag bara måste dela vidare. Svenskarna har ju gått och blivit hysteriska när det gäller att hamstra toapapper och det fyller våra flöden nu. 

Nu förstår man plötsligt varför trycket på toapapper är så  enormt. 

Jag kom hem vid 16 i går. Solen sken och fåglar kvittrade. Givetvis blev det en timmes långsam promenad med pälsklingarna. Skärblacka bjuder verkligen på flera fina promenadstråk. Mitt hjärta varmt och själen mjuk. 

Här är promenadstråket runt Motalaström. De har byggt en väg av bryggor. Vattnet var spegelblankt och solen värmde så gott. 

Jag och mina hundar.... Jag har aldrig änt mig så vilkorslöst älskad  som jag gjort sedan jag skaffade hund. 

Spot on!

Våren är verkligen här. Vildrosornas skira, ljusgröna blad har börjat veckla ut sig ur sina små knoppar.   

Lika fantastiskt varje år. Lika magiskt. Lika underbart. Lika förvånande. Det kommer som en glad överraskning även om jag efter alla år kanske borde vara "van".

Nu ska jag ta tag i den här dagen. Ännu en studiedag då mycket av tiden ska läggas på IST, omdömen och F-varningar. 

Jag önskar dig en glimrande tisdag.

I går var jag på bio, det var länge sedan sist. Det var också första gången som jag var på Cnema. Det är en mindre biograf med mindre salonger, inte så påkostad foajé utan med en mer industriell känsla. Helt ok för mig och den fyllde absolut sin funktion. Cnema har utbud av lite smalare filmer men har ibland de lite mer komersiellla.  

Funktionellt i all sin enkelhet. Både jag och mitt sällskap blev ändå förvånade över att biografen bjöd på kaffe och kanelbulle i foajén. Konstigt så här i Coronatider. 

Jag så alltså filmen Min pappa Marianne. Den var helt underbar och med en historia som förtjänar att berättas och pratas om. Ämnet är svårt men här hade man valt feelgoodvinkeln. Lassegård var helt magisk i rollen som den 60-åriga prästen som vill vara sitt riktiga jag. Hedda Stiernstedt härlig i som journalistdottern med drömmar som gått i kras. Lena Endre var så där mjuk och behaglig som hon så ofta får vara när hon gestaltar kvinnor. Jag tänkte flera gånger att den prästfrun är något utöver det vanliga. Klas Wiljergård gav oss många skratt tack vare hans ganska tröga person i filmen men ändå så trovärdiga klokhet. Att Noor El-Refai var med höjde filmens värde ytterliggare. Jag rekommenderar verkligen att ni ser filmen. 

Cnema ligger mitt i vårt vackra Norrköping. Att hitta bra parkering kan vara lurigt. Jag hade tur och hittade en plats, gratis också, nära Moa Martinssons plats. 

Vilken vacker vy. Jag älskar att man lagt så mycket energi på att skapa magiska platser i Norrköping. Industriell hårdhet möter modern mjukhet. 

En stege mot stjärnorna. Siktar man mot dem så når man iallafall trädtopparna.... Många klychor passar till den här bilden. Jag tog den mest för att jag tyckte den var ganska cool. 

Nu ska jag packa i hop och starta upp dagen. Just i  dag blir det genom att guida mina kollegor genom ett yogapass. Förhoppningsvis en bra start på två dagars studier för oss pedagoger. 

Önskar er nu en underbar måndag.

15 mars. Mitt i årets första vårmånad. Vårtecken har vi haft i landet sedan januari. Framförallt i den södra delen av Sverige. Snödroppar, krokusar, fågelkvitter och en sol som värmer om man sitter i lä skapar en skön känsla inombords. 

Det gör ont när knoppar brister, som Karin Boje uttryckte det i en av mina favoritdikter. Våren är en svår tid för mig. Jag tror ju själv att jag drabbas av lättare vårdepression när våren kommer. Små problem blir stora, jag mattas lite lättare och orken tryter verkligen. Det blir lite som att andas med en elefant på bröstkorgen, hjärtat klappar hårdare och fortare, minnet sviker och jag känner verkligen att jag inte är min bästa version. Kan vara våren eller så är det ett resultat att jag jobbat i 6-7 månader och att det är det som sliter. Skolans värld är fantastisk och underbar men det är väldigt speciellt och ställer emellanåt omänskliga krav på de pedagoger som jobbar där. 

På något sätt blir det ohållbart när man ska tillgodose varje enskilt barn. Att det är en grupp som ska undervisas har liksom skjutits åt sidan till förmån för individen. Alla vårdnadshavare förväntar sig  att vi ger deras barn full uppmärksamhet och fokus. Det räcker med att man har en elev som behöver 25% av vuxenstödet så är obalansen ett faktum. Ett annat faktum är att den förälder som skriker högst och rumsterar om mest kommer få ut mest av skolan. Det knasiga blir när klassen består av elever där fler än 50% har diagnoser. Jag har hört mig för bland nuvarande kollegor, gamla kollegor och sådana pedagoger jag umgås med via sociala medier och det ser ungefär lika ut över hela landet. Var kommer alla diagnoser ifrån? Nu kommer jag låta som jag är100 år gammal men när jag var liten fanns inte alla dessa diagnosbarn, inte i den omfattningen ialla fall. Jag tror vi hade en klasskamrat som hade DAMP, det kallades så då och någon hade dyslexi men det var under min högstadietid. Nästan 35 år sedan!!!

I dag blir det bio för mig. Jag skulle ha gått i går men min mage protesterade och sa ifrån. Den har lugnat sig nu och jag ser fram emot att se filmen Min pappa Marianne. Den går på Cinema och där har jag aldrig varit förr. Det ska bli spännande men framförallt trevligt att göra något en gråkall söndag. 

Den senaste tiden har jag fått frågan många gånger om varför min blogg heter som den gör. Det är inte så att jag älskar och har en massa spindlar, jag identifierar mig inte heller med någon form av superhjältefigur men... För en sisådär 13 år sedan, när jag började blogga, vilket jag började med för att jag är en skrivande människa som älskar ord och som behöver få lite struktur på tankarna som virvlar runt funderade på vad min blogg skulle heta. Jag hade ett samtal med min dåvarande svärmor om kvinnans roll i en familj. Hon sa att har man gått in som kvinna i en familj så får man förlika sig med att man håller i alla trådar, man är spindeln i nätet. Ganska så ofeministiskt ställningstagande men det var andra tider då. Jag höll verkligen i det mesta av ruljangsen i familjen; dagisscheman, hämta och lämna, tvätt, städ, tandläkarbesök, bvc-besök, regnkläder, matlagning osv. Som spindeln mitt i nätet. Min roll är ganska annorlunda nu med vuxna barn men namnet får fortsätta hänga med, som ett minne från en svunnen tid. Jag tänker varer sig ändra det eller sluta blogga då jag fortfarande är en skrivande person och det här gör gott för mitt inre. Att det sen finns ganska många som följer mig och visar intresse för både min vardag, mitt jobb och mina funderingar är en bonus. 

Hoppas ni alla får en fin dag. 

Så har snart ännu en arbetsvecka och ännu en fredag passerat. Min började med än nygammal erfarenhet. Jag har ju fått förtroendet av mitt fack att vara skyddsombud (eller mest var det nog att ingen annan velat axla denna uppgift) så jag var med på mitt första Samverkansråd på mitt "nya jobb". Intressant må jag säga. Rent spontant kan jag se många förbättringspunkter framförallt måste mötena ha mer tid avsatt eller så måste de ske oftare. I min värld är samverkansråden de som ska styra verksamheten, tyvärr har det på många skolor blivit som så att det är Ledningsgruppen som gör det. Många medarbetare på många skolor uppfattar det just som att på samverkansråden ges information men på ledningsgruppen fattas besluten. Ledningsgruppen som är en grupp, oftast av rektor utsedda, personer som ska agera rådande i den pedagogiska verksamheten. Jag har full förståelse för (jag har också suttit i ledningsgruppen under många år) att det känns lyxigt och utvalt  att ingå där men.... Förhandlingar sker mellan arbetsgivare och fackliga representanter. Om man inte är enig kan det bli fråga om en Mbl 11 och därefter Centralfackligförhandling. 

I dag var det typ 13% borta av arbetstagarna. Jag funderar på vad som händer. Varför är så många sjuka? Är det coronasymptom, oro för corona eller bara ett resultat av en dålig arbetsmiljö? Det är något som jag som skyddsombud ska grotta ner mig i. 

I kväll, då det är fredag, går nog många hem till härligt familjemys. Själv gick jag hem och styrde upp ett yogapass inför måndagen. Jag älskar yoga så galet mycket att jag är så noga med att kunna presentera det på bästa sätt, speciellt om det är nån som aldrig provat förr. Jag känner ett ansvar för att det ska bli en positiv upplevelse. 

Nu över till något helt oyogiskt men väldigt sinneslugnande. Älskade Ozzykatten känner av att det är vår. Han har nu gjort sina första utenätter för i år. Han rasslar in på morgonkvisten, kall och hungrig, sover sen hela dagen och så ut igen. Det är helt ok, men jag är lite orolig då det försvunnit två katter i området helt nyligen samt att det tydligen vandrar runt ett lodjur i närheten. Oskön känsla. Är det inte barnen man oroar sig för så är det djuren. 

En ganska stor och ståtlig kisse. Vilken jäkla päls han har. Han ser galet tjock ut. När vi flyttade hit så tappade han en stor del i vikt men har gått upp det igen under vintern men under all fluffig päls finns nu en massa muskler och magen är bara en tom skinnpåse. Det måste vara något mer i honom än bara "bondkatt". Han väger fasiken 8 kilo och är som en klumpeduns....

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll.

Hur kan något så vackert och perfekt göra sån stor skada? Det här viruset som vi alla pratar, läser, och diskuterar om börjar verkligen tränga sig på. Nu påverkar det nästan oss alla som finns på denna jord. Resor måste ställas in, arbetsplatser och skolor stängs. Vad blir nästa steg för oss här i Sverige? Det gäller att vara varsam när man pratar om det, iallafall när man som jag pratar om det med barn och  unga. Man vill ju inte vara den som skapar en masshysteri på en hel högstadieskola. 

I dag märktes det att det var glest i bänkarna. Jag vet inte om det beror på Corona eller om det är av andra anledningar som eleverna är sjukanmälda. Många av personalen var också frånvarande. Kan det vara så att man tar Folhälsoinstitutets rekommendationer på allvar? Jag tror också att den slopade karensdagen kommer bli en dyr historia för samhället. 

Jag är ju nyblivet skyddsombud på vår enhet, för LR. Jag har fått många frågor redan nu angående Corona. Har skolan nån plan?, Vad händer om alla skickas hem under två veckor?, Kommer vi bli tvugna att jobba längre innan vi får sommarlov?. Många av frågorna har jag i nuläget inget svar på så jag får ta reda på dem. I dag har jag också fyllt i en arbetsskadeanmälan för egen del. Även en sån uppgift är utbildande. Det finns så mycket att lära. 

Jag hör till den nyfikna sorten som älskar att lära mig nya saker. Inte bara saker som jag har använding för i det dagliga livet utan också saker som man kan vrida och vända på, diskutera och samtal, tänka och tänka om.  Jag tänker ofta att människor som inte gillar att prata och diskutera måste vara som ett hav i stiltje i sin hjärna. Där händer inget och de tar sig ingen stans. Å andra sidan riskerar de säkert inte att bli vare sig stressade eller utbrända. Nån sa en gång att det är de som brinner i båda ändar som först blir utbrända. Å tredje sidan så har jag av erfarenhet märkt att ingen blir så stressad som en arbetslös som har två möten samma vecka. 

Jag pratade med Suss om det i går. Det här med att de som har minst att göra verklar klaga mest. Att en heltidsarbetande mamma som hämtar på dagis efter jobbet, åker och handlar med barnen, sen hem för att laga mat, tvätta, bada barn, lägga barn och sedan själv stupa i säng vid 23 sällan klagar. Nope, det är de barnlösa, arbetslösa, fritidsaktivitetslösa osv som pustar, stånkar och stönar. Och hela tiden med hjärnstiltje. 

I dag har vi gräsligt väder här, regnet vräker ner, det blåser och är sjukt grått. Det skulle lika gärna kunna vara oktober. Vi behöver sol, klar luft och utevistelse. Frisk luft botar det mesta, kanske inte corona men ändå.....

Önskar er nu en fin torsdag, och i morgon är helgen här igen. Det blir toppen för alla som faktiskt är lediga!