Måndag morgon och jag är uppe och redo för en ny arbetsvecka. Jag kan säga att det är med blandade känslor. Det känns som om jag ligger lite bak efter gällande planering och så. Måndagar är en av de dagar då jag har ok med planeringstid. Det som förmodligen kommer hända är att jag lyfts bort från planeringen och in i frånvarande kollegas undervisning. Det i sin tur kommer leda till sämre kvalité på mina egna lektioner. Vi är mitt i en kris, jag vet det, men det är så väldigt svårt att acceptera att jag måste sänka min ribba. 

Det skolan de sista veckorna till stor del ägnat sig åt är barnvaktning så att de med viktiga samhällsfunktioner kan gå till jobbet. Det är ok med mig men i det långa loppet kommer vi få kunskapsluckor bland Sveriges unga. Hur gärna man än vill tro så fungerar inte den digitala undervisningen lika bra som med en livs levande lärare. Vi är inte ersättnignsbara. Hade vi varit det så tror jag att det funnits nån form av app som föräldrarna skulle kunna välja istället för att skicka sina barn till skolan. Lite som Kry... Kanske skulle det kunna vara ett alternativ för alla elever som hamnar i hemmasittande. 

Den här veckan kommer också att bli spännande och jag känner viss oro inför viktiga beslut som ska fattas, eller redan har fattats. Omigen, den där vägen mot livets slut går inte alltid på ett enkelt, fint rakt spår utan omkopplingar och byten. Det var nog vanligare på mina föräldrars tid och ännu mera på mina mor-, och farföräldrars tid. Säkerligen hade de möjlighet att byta spår emellanåt men samhället krävde och valde mer eller mindre åt dem att stanna kvar i den riktning som de valde som mycket unga. 

Det är inte utan en viss portion pirr som jag i dag går till jobbet. Det är väldigt mycket som spelar in men jag vilar mig i tanken att även denna dagen här ett slut. 

Med den här vackra bilden från gårdagens promenad önskar jag er en fin måndag. Och vem vet, kanske hörs vi igen, lite senare i dag.