15 mars. Mitt i årets första vårmånad. Vårtecken har vi haft i landet sedan januari. Framförallt i den södra delen av Sverige. Snödroppar, krokusar, fågelkvitter och en sol som värmer om man sitter i lä skapar en skön känsla inombords. 

Det gör ont när knoppar brister, som Karin Boje uttryckte det i en av mina favoritdikter. Våren är en svår tid för mig. Jag tror ju själv att jag drabbas av lättare vårdepression när våren kommer. Små problem blir stora, jag mattas lite lättare och orken tryter verkligen. Det blir lite som att andas med en elefant på bröstkorgen, hjärtat klappar hårdare och fortare, minnet sviker och jag känner verkligen att jag inte är min bästa version. Kan vara våren eller så är det ett resultat att jag jobbat i 6-7 månader och att det är det som sliter. Skolans värld är fantastisk och underbar men det är väldigt speciellt och ställer emellanåt omänskliga krav på de pedagoger som jobbar där. 

På något sätt blir det ohållbart när man ska tillgodose varje enskilt barn. Att det är en grupp som ska undervisas har liksom skjutits åt sidan till förmån för individen. Alla vårdnadshavare förväntar sig  att vi ger deras barn full uppmärksamhet och fokus. Det räcker med att man har en elev som behöver 25% av vuxenstödet så är obalansen ett faktum. Ett annat faktum är att den förälder som skriker högst och rumsterar om mest kommer få ut mest av skolan. Det knasiga blir när klassen består av elever där fler än 50% har diagnoser. Jag har hört mig för bland nuvarande kollegor, gamla kollegor och sådana pedagoger jag umgås med via sociala medier och det ser ungefär lika ut över hela landet. Var kommer alla diagnoser ifrån? Nu kommer jag låta som jag är100 år gammal men när jag var liten fanns inte alla dessa diagnosbarn, inte i den omfattningen ialla fall. Jag tror vi hade en klasskamrat som hade DAMP, det kallades så då och någon hade dyslexi men det var under min högstadietid. Nästan 35 år sedan!!!

I dag blir det bio för mig. Jag skulle ha gått i går men min mage protesterade och sa ifrån. Den har lugnat sig nu och jag ser fram emot att se filmen Min pappa Marianne. Den går på Cinema och där har jag aldrig varit förr. Det ska bli spännande men framförallt trevligt att göra något en gråkall söndag. 

Den senaste tiden har jag fått frågan många gånger om varför min blogg heter som den gör. Det är inte så att jag älskar och har en massa spindlar, jag identifierar mig inte heller med någon form av superhjältefigur men... För en sisådär 13 år sedan, när jag började blogga, vilket jag började med för att jag är en skrivande människa som älskar ord och som behöver få lite struktur på tankarna som virvlar runt funderade på vad min blogg skulle heta. Jag hade ett samtal med min dåvarande svärmor om kvinnans roll i en familj. Hon sa att har man gått in som kvinna i en familj så får man förlika sig med att man håller i alla trådar, man är spindeln i nätet. Ganska så ofeministiskt ställningstagande men det var andra tider då. Jag höll verkligen i det mesta av ruljangsen i familjen; dagisscheman, hämta och lämna, tvätt, städ, tandläkarbesök, bvc-besök, regnkläder, matlagning osv. Som spindeln mitt i nätet. Min roll är ganska annorlunda nu med vuxna barn men namnet får fortsätta hänga med, som ett minne från en svunnen tid. Jag tänker varer sig ändra det eller sluta blogga då jag fortfarande är en skrivande person och det här gör gott för mitt inre. Att det sen finns ganska många som följer mig och visar intresse för både min vardag, mitt jobb och mina funderingar är en bonus. 

Hoppas ni alla får en fin dag.