Oj vad den här veckan har gått fort.Det är så pass intensivt på jobbet att det givetvis inte finns en minut över till att sitta och ha tråkigt. Det är alltid en massa som ska skrivas, mailas, läsas, analyseras och lyssnas på. Jag älskar mitt jobb, mest av allt att undervisa, sen att umgås med likasinnade. Jag menar mina kollegor, vi är inte lika men någonstans finns en gemensam grundvärdering och framförallt viljan och lusten att diskutera för att komma framåt. Jag är verkligen tacksam för de arbetskamrater jag har omkring mig och inte för en sekund har jag varit rädd att någon ska gå bakom min rygg sedan jag bytte arbetsplats. 

Den här veckan har jag gått ganska fri från kränkningar. Jag har bara blivit kallad, "kärrringjävel", "hora" och fått höra att "jag ska anmäla dig" en sisådär 3-4 gånger. Ja, ni ser, toleransribban är skyhög nu. Det skulle vara intressant att se den läkare, utredare på försäkringskassan eller butiksbiträde som skulle svälja detta utan att man gör en regelrätt anmälan till lämplig instans. Kanske dags för att ge skolan lite mer mandat, det här tjafset om mobiltelefoner är bara där för att rikta uppmärksamheten bort ifrån de verkliga problemen. 

Efter den här veckan kommer jag hem lite tidigare på eftermiddagen, inarbetad tid som kompas ut. Då passar jag på att ta tag i huset. Det gror igen ganska fort. Mina päsklingar står för en hel del av skiten, typ hårtussar i alla hörn, tassavtryck från de leriga promenaderna över hela nedervåningen. Vad som egentligen göms i helteckningsmattan som täcker trappstegen vill jag inte ens tänka på. Å den fanns där innan oss, och även då fanns det hundar i huset. Nu när vi går mot ljusare tider känner jag starkt att oväntade besök är mindre önskvärt då dammtussar, kladd och klet inte kan gömmas i mörkret. Men, exakt just nu är alla väldigt välkomna. Å andra sidan är vi ca 40 år ifrån mentaliteten "vi hade bara vägarna förbi". Min pappas syskon var bäst på det, att bara dyka upp. Och det blev supermysigt varje gång. Hela min familj blev som nyaddad med energi och glädje. 

På den tiden kom verkligen folk bara förbi. Dåtidens Facebook och Instagram. "Tjena, vad gör ni?" "Skulle just äta, fläskottletter med pressad potatis men kom in och sätt er, vi tar upp lite bröd så räcker det till alla". Som jag saknar dessa tider. Jag har två sidor av barndom. En är ljus och vacker den andra mörkare. Ju mer tiden går glimtar det ljusare fram allt oftare. Jag får också fin hjälp att minnas allt det goda, min kusin och min "syster yster" ger mig små pusselbitar som ger bilden av mitt liv ett glimrande skimmer. 

I går hade jag förmånen att få till en fika med min älskade kusin. Hon är så härlig, boostar mig på bästa sätt. Kanske på det sätt som jag allra mest behöver det på. Jag lever ett så annorlunda liv än hon men aldrig på världskartan att hon är dömande. Det är en fin egenskap, att kunna se att det som man själv valt inte är det rätta för alla människor. Å andra sidan, hade jag själv fått välja hade jag inte valt det här. Jag valde något annat men omtändligheterna ledde mig hit. Vägen var inte spikrak utan hade en hel del korsningar och ibland är det lurigt när man ska välja väg. Den snabbaste vägen är inte alltid den vackraste, som mamma brukade säga. 

Jag börjar bli min mamma, på så många sätt. Jag är galet lik henne till utseendet. Kanske inte riktigt lika vindögd, men nästan.  Jag säger saker som hon brukade säga och jag blir orolig över samma saker som hon brukade oroa sig för. Sedan kan vi inte komma ifrån att jag har tusen frågor att ställa henne, frågor jag inte visste jag hade innan hon dog. Oftast äär det ändå ok men ibland korsas ens väg av någon eller det uppstår en händelse så man hamnar lite extra i saknad, eftertanke och längtan. I dag var det en sån dag. Och jag är tacksam för det. Det skapar bearbetning, trots att det gått mer än 15 år så bearbetar jag fortfarande. 

Vi hade vår här, sedan kom morgonljuset och med det chockerande nog snön. Ovälkommet. Knopparna på häcken blev mäkta missnöjda. I natt hade vi 7 minusgrader. I kväll, på hundpromenaden omfamnade våren mig på det vackraste av sätt. Snöfritt, 5 plusgrader och massor av fågelkvitter. Jag kände hur det spritte till i kroppen. Så underbart att få bli förälskade i naturen om och om igen. Varje årstid har sin tjusning som förför mig. 

Nu tänker jag strax ta helg och önskar att du får en underbar sådan.