Så har vi nått fram till dag 4. Min hosta verkar ha lugnat sig lite men jag känner mig trött och sliten och lite instängd. Att comhems nät låga nere i morse var inte nån höjdare heller. Jag var väldigt inställd på att dra igång med avstämningarna direkt. Dessvärre fick det vänta i mer än 4 timmar innan jag kunde logga in i dexter och ist. Nu är jag klar, det är bara att sammanställa de ämnesspecifika kommentarerna och infoga dem i en anmälan till rektor. Det blir måndagens jobb oavsett om jag är på plats på jobbet eller hemma. Förmodligen kan jag jobba då. 48 timmar utan symtom borde bli ganska lagom. Mitt lönesamtal i morgon uteblir dock, o i morgon är det chefens sista dag så jag undrar hur det blir med det. 

Freja Bus supportar på sitt alldeles egna sätt när matte sitter och planerar. Hon liksom häller ut sig här i soffan. 

Solen strålar från en klarblå himmel även idag. Många halvkrassliga sitter nog med sina näsor vända mot solen. Det tycker jag de gör rätt i. Frisk luft och massor av D-vitamin kan väl aldrig vara fel för ett snabbare tillfrisknande. Jag blir lite rastlös av sådan. Ska jag sola vill jag helst vara vid vattnet. Själv har jag avnjutit en långsam promenad med hundarna. Fågelkvitter, massor av vårdofter och glada hundar. Det värmer i mitt hjärtat. Det gäller att greppa det lilla när det så ofta är tomt, hjärtat alltså. 

Jag har övat Freja i att "hoppa upp" Hon tycker det är superkul och jag tycker det är så roligt när hon tar egna initiativ och hoppar upp på stockar och stenar, bänkar och omkullfallna träd. Just den här björken är nog närmare 80 cm i diameter. Bra hoppar för en liten pajsare som knappt är en skollinjal i mankhöjd. 

Det är mycket jag saknar och längtar efter. I går drabbades jag av en stark längtan att ringa min mormor. Det var länge sedan jag kände så. Hon fick en stor plats i mitt liv när min mamma gått bort. Jag hade ändå turen att få ha henne kvar i många år, hon blev 100. Det är när jag är extra skör och filterlös som längtan efter de som  inte finns kvar kommer över mig extra mycket. Som nu, när jag är lite krasslig, har mycket att tänka på och ännu mer att nysta i. Vid sådana stunder skulle det kännas fint att höra en bekant och kär röst som bara har mitt bästa i fokus. 

Livet går inte alltid som på räls... och kanske är det det som gör just livet?

Livet, jag brukar säga att det är som en bergochdalbana. Det stämmer men det kan alltid liknas vid väldigt många fler saker; en lång resa där alla vet målet men inte stationerna längs vägen, dagarna som går där vår uppgift är att fylla det med liv.... Det är emellanåt och kanske extra mycket just nu "Tikum Olam", världen är trasig och vi måste laga den. Uttrycket passar in på så mycket just nu. Corona. Meningen. Lusten. Leken. Allvaret. Sorgen. Glädjen. Omtänksamheten. Ömheten. Närheten. Samhället. Skolan. Men som sagt, en bergochdalbana. När det gått ner måste det nån gång vända och gå upp även om det kostar både i tid, pengar, energi och kraft. 

Nu önskar jag just dig, en glimrande fortsättning på torsdagen. I morgon är det fredag och vi står inför helg igen. Och den kan bli exakt så fantastisk som du vill.