I går var jag på bio, det var länge sedan sist. Det var också första gången som jag var på Cnema. Det är en mindre biograf med mindre salonger, inte så påkostad foajé utan med en mer industriell känsla. Helt ok för mig och den fyllde absolut sin funktion. Cnema har utbud av lite smalare filmer men har ibland de lite mer komersiellla.  

Funktionellt i all sin enkelhet. Både jag och mitt sällskap blev ändå förvånade över att biografen bjöd på kaffe och kanelbulle i foajén. Konstigt så här i Coronatider. 

Jag så alltså filmen Min pappa Marianne. Den var helt underbar och med en historia som förtjänar att berättas och pratas om. Ämnet är svårt men här hade man valt feelgoodvinkeln. Lassegård var helt magisk i rollen som den 60-åriga prästen som vill vara sitt riktiga jag. Hedda Stiernstedt härlig i som journalistdottern med drömmar som gått i kras. Lena Endre var så där mjuk och behaglig som hon så ofta får vara när hon gestaltar kvinnor. Jag tänkte flera gånger att den prästfrun är något utöver det vanliga. Klas Wiljergård gav oss många skratt tack vare hans ganska tröga person i filmen men ändå så trovärdiga klokhet. Att Noor El-Refai var med höjde filmens värde ytterliggare. Jag rekommenderar verkligen att ni ser filmen. 

Cnema ligger mitt i vårt vackra Norrköping. Att hitta bra parkering kan vara lurigt. Jag hade tur och hittade en plats, gratis också, nära Moa Martinssons plats. 

Vilken vacker vy. Jag älskar att man lagt så mycket energi på att skapa magiska platser i Norrköping. Industriell hårdhet möter modern mjukhet. 

En stege mot stjärnorna. Siktar man mot dem så når man iallafall trädtopparna.... Många klychor passar till den här bilden. Jag tog den mest för att jag tyckte den var ganska cool. 

Nu ska jag packa i hop och starta upp dagen. Just i  dag blir det genom att guida mina kollegor genom ett yogapass. Förhoppningsvis en bra start på två dagars studier för oss pedagoger. 

Önskar er nu en underbar måndag.