I dag blev det inget morgoninlägg. Jag kände mig ganska ordlös och tom. Det behöver jag inte vara länge. Vanligtvis så räcker det att dyka upp på jobbet så spinner hjärnan i gång. Så även i dag. Det dyker alltid upp något, en trasig kopieringsmaskin, ett oväntat men väldigt viktigt möte, en halv klass som är sjukanmäld, ett förråd som har slut på pennor, en mailkorg som svämmar över av frågor som måste besvaras snarast. Full fart helt enkelt men den dag min inkorg är tom är jag förmodligen klar med det mesta. 

I dag har jag funderat på olika föräldrars roll för sina barn. Alla föräldrar är olika, precis som barnen. Jag tycker ändå att man kan trycka in dem i olika kategorier och sätta etiketter på dem. 

1. De egoistiska: De som tror att jag bara har deras barn som elev. Förväntar sig omedlebara svar på mail, de ska gärna mailas fyra fem gånger innan de är nöjda. För den dagen. Jag ska helst anpassa hela undervisningen efter deras barns behov alternativt sitta enskilt med den eleven. Att eleven ingår i en grupp när den är i skolan har helt försvunnit....

2. De respektfulla: som alltid visar förtroende för barnets pedagoger. De tar föräldraansvar, bemöter oss med respekt, kräver att deras barn uppför sig respektfullt mot både elever och pedagoger. 

3. De anklagande:  som på fullaste allvar tror att jag som lärare har valt ut deras barn som syndabock för allt som händer. De tror och agerar som om jag gör allt för att försvåra skolasituationen för barnet. De missar en viktig sak, jag får betalt för det jag gör. Jag behöver inte blanda in känslor och dessutom så har jag  krav på mig från skolledning, skolverket mm att få alla elever att nå godkända kunskapsnivåer. Jag kan inte kosta på mig att med flit se till att någon misslyckas. Just den här typen försöker ofta spela ut olika pedagoger mot varandra. 

4. De naiva: De som tror att deras barn är änglar och aldrig gör något fel. Att vi kan se mönster som ständiga lögnare, klottrare, kränkare, mobbare är inget de är beredda att se. Skulle man ändå kunna bevisa det så är det bara i skolan detta beteende finns. Alltså är det skolans fel.... O visst, alla har olika roller beroende på hem, skola, arbete osv men så här pass??? Not so much. 

5. De oförstående:  som tycker att deras barn "gör vad den ska". De har noll förståelse för att en mening som svar på en fråga som avslutas med "svara utvecklande" eller "resonera kring" inte når ända fram. Sådana vårdnadshavare måste man ofta lägga fram elevexempel i olika betygsnivåer för, så att de själva kan se skillnaderna. 

6. De krävande:  som vill ha hjälp med sådant som inte ligger på mig som lärare. Tex ta reda på hur bussar går, vilka fritidsintressen som eleven kan söka till för att få mer kompisar, rapportera om hur eleven har mått i skolan, under hela veckan, varje vecka... 

7. De ickeansvarstagande:  som aldrig kommer på föräldramöten men som sedan mailar och undrar varför vi inte lägger ut ett protokoll med allt vi pratat om. Kanske dags att börja gå på möten... Just den här typen vill alltid ha utvecklingssamtal efter att de själva slutat sitt arbete utan förståelse för att jag också gjort det då. Vill man besikta bilen åker man dit när bilbesiktningen är öppen, annars kan man få körförbud. Borde kanske appliceras på barn. Ursäkten jag fått höra flera gånger är "ja, nu har ju vi tre (4,5,6,7) barn så det blir så många möten då.... Kanske de borde tänkt på innan det roliga började. 

8. De tacksamm:  de som förstår arbetsbelastningen. De har insyn i att vi har 24 andra elever och oftast fler vi undervisar, att vi går på möten, att all lektionsfri tid inte betyder att vi är föräldratillgängliga. De som inser att jag inte är IT-expert utan vänder sig till rätt instans för hjälp med datorerna. 

Jag skulle kunna fortsätta med 9,10, 11 12.... Ni som är i samma bransch förstår precis. Vill man sitt barns bästa kan man börja med att lära dem säga Tack, Ursäkta, och Förlåt. Att sedan skicka med bordskick, bra hygien (oj, oj, oj så många svettstinkande ungdomar med smutsiga kläder och otvättat hår jag möter varje dag), förmågan att passa tiden, vara tyst när någon annan talar, vänta på sin tur, visa respekt mot äldre, visa samma respekt mot klasskamrater och de möbler och det material vi har i skolan och att inte ta saker för givet. Grundar föräldrarna med dessa saker så kommer deras barns skolgång gå väldigt mycket smidigare. De kommer då ha större chans till kunskap, hitta goda vänner och få en trygg vardag och därigenom stärkt självkänsla och självförtroende.

Jag tror många föräldrar inte orkar hänga i och hålla ut. De väljer bort strider om hårtvätt, läxläsning och  hur man talar till andra. De gör nog hellre saker själva då det går fortare och blir rätt med en gång. Det leder tyvärr till ungdomar som inte har nån koll på hur de ska ta sig an nya situationer. Givetvis finns här ett antal diagnoser som ställer till det men att vara förälder är lite som för oss pedagoger "vi har de barn som vi fått". Jag upplever i många fall att vi pedagoger har större tro på barnen än vad föräldrarna har. De verkar tro att deras barn är oföränderliga och oförbätterliga. Ingen är det. Bara vilja och uthållighet finns. Och det är absolut inte farligt att sätlla krav.

Kanske är det det som är de stora bristerna i dag, orken att vilja förändra till förbättring. Hoppet verkar många gånger sättas till tiden. Med tiden kommer det bli bättre. Sorry, det gör det inte. Snarare tvärtom. Samhället är redan fyllt av en mängde odrägliga typer, kravmaskiner. Vi vill helst inte ha fler och där måste alla hjälpas åt, inte bara skola och barnomsorg. Den första förändringen måste komma närmast de små. Man måste börja gräva där man står. Ingen behöver göra något ensam det finns alltid fler som är beredda att pitcha in och ställa upp men.... då måste alla börja förstå att ledordet är TILLSAMMANS. Ingen behöver vara stark ensam men man måste vara stark nog att be om hjälp.