Så har vi nu kommit fram till fredagskvällen. Alla som jobbar vet känslan. Iallafall alla som jobbar heltid och raka veckor. Den här veckan har varit lite utöver edt vanliga. Utan att avslöja för mycket så har det regnat kränkningsanmälningar, andra anmälningar, mail, möten, samtal, utvärderingar av åtgärdsprogram, oro för sjuka kollegor, krav på att ordna distansundervisning trots att vi ortfarande bedriver undervisning på själva skolan, föräldrar som inte kan förstå varför deras hemmavarande barn kan få göra prov just hemma och så lite undervisning på det. Jag blir trött. Mitt huvud tar slut.

Jag får verkligen anstänga mig för att veta vad bulljävlarna kostar om man får 10 kronor över om man köper 5 men det saknas 20 kronor om man köper 7. I vanliga fall inga problem men med svängdörr i klassrummet, elever som rullar runt på sina stolar, de som tror att lektionen har flextid och andra som sitter och skriker att "antag" inte är svenska utan nån jävla italienska då blir det lätt rörigt även i fröken Johnssons huvud. Jag ska balansera runt 60 minuter med drygt 25 elever och föräldrar blir tokiga över att göra läxor med två barn. Sorry men lärarutbildningen skickade inte med nån extra portion med multitaskingförmåga eller extra tålamod. "Jag får betalt för detta " är ett bra mantra, bara man inte följer upp det med "men inte tillräckligt".

Veckan som gått har givetvis innehållit både träning, hundpromenader och sköna naturupplevelser men också tid med både min dotter och son. Tyra har ju bott på egen hand snart ett år nu och sonen väljer, helt förståeligt med tanke på läget just nu att bo till största del hos sin far. 

Under onsdagen agerade jag skjuts och stöd åt Tyratösen när hon skulle till sjukhuset för ultraljud av hjärtat samt arbetsprov. Hon har ju ärvt mina skitkassa gener men kanske i något uppgraderad form. Jag är så tacksam att man tar tag i hennes mående och tar det på allvar. Efter sjukhusgrejen köpte vi fika och sen "slaktade" jag mina modersplantor av palettblad så hon fick 10-talet krukor med skott hem. När jag skjutsade hem henne passade vi på att handla lite. Hon har ju inte tillgång till egen bil eller att få skjuts så ofta så när vi väl ses ser vi till att få många ärenden gjorda. Kul att hänga med henne, skönt att kunna hjälpa till coh härligt med hennes glädje och tacksamhet. Mina barn är inte serverade något på silverfat, inte söndercurlade utan faktiskt bra, vuxna människor som både tar ansvar och hjälper till utan att man måste be dem. 

Det har inte varit enkelt och det har varit tufft att veta att om tex deras mobil går sönder kan jag inte bara köpa en ny åt dem. Kontrasten blir sjukt galen mot de som har insällningen att "men då lånar jag av pappa"... Och sen försvinner det där lånet i nån form av spill eller så. De vet att jag inte har några stora reserver att ösa ur så de måste faktiskt klara sig själva. Å det gör de, med den äran. Jag är så stolt och får så mycket beröm för mina ungdomar.

Jag tänker tex på Tyra som jobbade mer än 100% på ett boende i Norrköpingunder ett år. Hela den tiden bodde hon i Linköping och behövde pendela. Buss, tåg och sen buss á 1,5 timma - enkel resa. Jag hade nog inte orkat det själv. Att sluta halv tio, komma hem vid halv tolv och sedan gå upp igen vid 5 på morgonen. Det ger perspektiv. Jag börjar åtta som tidigast med det i perspektiv så blir det löjligt och oförskämt att tro att man "börjar tidigt" om man inte är bagare elelr typ tidningsbud. Hänger ni med i mina tankebanor?  Så jäkla glad att hon inte hann gå rätt in i väggen. Jag som gillar fortbildning är ju dessutom extra stolt över att hon senaste året valt att studera för att utveckla sig själv och kanske kunna studera vid högskola eller universitet. Jag älskar tanken på att mina barn är allt annat än nöjda eller svårighetssökare, problem är till för att övervinnas. På egen hand, precis som vuxna människor gör. 

Det är bara sorgligt att Coronaskiten slår undan sonens hela studentfirande. Resa utomlands, firande på barer och klubbar, bal, utspring och efterfest allt sådant bara sveptes bort i och med det här jävla viruset. 

Utanför Vrinnevisjukhuset finns detta underbara konstverk. Huvudet har ett syskon strax brevid. Jag tycker de är magiska. 

Tyra och jag har en grej i hop och det är att äta räkmackor. Jag hade samma sak med min mamma. Dessa köpte vi på Ica Kvantum i Klockaretorpet och de är oerhört geerösa med räkorna. Stora, saftiga och handskalade. Jag rekommenderar de varmt. Då jag älskar dill så kanske det är mitt ända önskemål, att det skulel vara lite mer dill på dem. Men jag snodde Tyras så jag blev nöjd. 

Jag tröttnar aldrig på att vandra runt med hundarna i såna här vitsippsbackar. Om man erbjuder sig själv att vara lite extra naturen så kan man plocka ur sina hörlurar och lyssna på alla fåglar. Det är liksom galet. Som en myriad av fågelsång. Det gör mig lycklig, mitt i allt som är jobbigt och svårt blir hjärtat varmt och lätt som en heliumballong. Jag pratade en gång med en mamma som kom från Afganistan och jag frågade henne vad som var det ovanligaste eller konstigaste med att komma och bo i Sverige. Vet ni vad hon svarade? Alla fåglar! "Ni har så många fåglar, de är små, små eller lite större. Några är grå andra har så mycket färg och de låter så mycket på ett bra sätt". Hennes ord fick mig verklgien att börja uppskatta det vi har i vårt land. 

När jag gick genom "skogsdungarna" i närområdet i dag blev jag glad. På minst tre olika platser såg jag sådana här konstellationer av fallna träd och ditsläpade grenar. Det betyder att det finns barn som leker på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och när min mamma var liten och... Ja, ni fattar. Det finns barn som släpper mobilerna, datorerna och plattorna för att använda fantasin och vara ute och leka. Underbart!

Vi kom till en rejäl slänt och hundarna blev som tokiga. Svaret på varför kommer i nästa bild, är du äckelmagad kan du sluta läsa nu....

Resterna av ett rådjur. Bara 50 meter från Folketshus och typ två meter från den asfalterade gångvägen. Hur fasiken kom det dit? Känns orimligt på något sätt. 

    Min älsklingtjej saknar sin "mamma" när jag jobbar. På kvällarna tar hon igen förlorad tid genom att vara nära, nära.... Jag älskar det och jag älskar henne. På något vis uppväger hon min allmänna brist på närhet och omsorg. Utan mina pälsklingar vore jag bara hälften av den jag ändå lyckas hålla i hop och vara. 

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll. I morgon är det lördag och då hoppas jag på sovmorgon för oss alla. Iallafall för oss som jobbar heltid och raka veckor.