Första april 2020 blev verkligen en mörk dag på så många olika plan. Jag läste redan på morgonen att Falubocken Kåre brunnit ner. Ha, ha tänkte jag, vilkeet dåligt aprilskämt. Tyvärr var det inte det. Så sorgligt! Kåre har blivit en symbol för staden jag verkligen kommit att älska. Den har stått där sedan 1988 då gruvan fyllde 700 år. Brytningen upphörde 1992, alltså två år innan jag flyttade till Falun. Jag älskar historien om bocken Kåre som enligt sägnen var den som hittade kopparfyndigheterna. Han sprang bort och när han hittades hade han koppar på hornen då han gnuggat dem mot en kopparhaltig sten. Jag hoppas innerligt, innerligt att de har råd att bygga upp den igen. Den har varit en som en varm, varm välkomnande gestalt när man kommer vägen in mot Falun. 

Nästa tragiska, ännu mer och verkligt tragiska händelse är den i Göteborg. Kåre är ändå ersättningsbar. I göterborgstrakten har en mellanstadieelev huggits ihjäl av en annan elev. Det gick så där rättt in i mig. Mitt filterlösa jag kände total smärta. Ett par föräldrar skickar sin son till skolan, innan dagen är slut är han mördad. Ett annat par skickar sin son och innan dagen är slut är han en mördare. Fruktansvärt! Vilket svek av vuxenvärlden. Vi har verkligen tappat bort de här barnen oavsett vad som ligger bakom. Jag funderar på om det omigen är ett systemfel med allt för flata konsekvenser av ett pågående destruktivt beteende eller om det ligger mer på en enskild. Så länge vi inte vet mer är det ingen idé att resonera kring just det här fallet utan man får göra det mer generellt. Det får bli en annan gång då jag är allt för tagen av det hela. 

Mörkt är det också ur Coronasynpunkt. Människor blir sjuka, människor blir ensamma med sin oro och ångest, människor dör av viruset. Jag undrar hur många som kommer fara så illa att de sedan väljer att avsluta sina liv. Verksamheter kommer gå omkull, ekonomier krascha, massarbetslöshet och depression. Jag kan bara uppmana alla som mår dåligt och är fulla av tankar och funderingar; snälla sök hjälp. Ring någon, ta kontakt med vården.

Själv var jag hemma och hostig förra veckan och känner mig inte 100% än. Kroppen säger ifrån när jag inte tränat på ett par veckor. Det är det där med balansen i min kropp. Utan träning börjar lederna bråka av mina vardagssysslor. För mycket träning så blir det samma sak. Tur att jag har lov om två dagar. Förhoppningsvis kommer jag vara frisk och kan träna en del då. 

Promenader går nästan alltid väldigt bra. Det bästa med dem är att även själen får sin återhämtning. Det gäller att välja sina promenadstråk så att kropp, själ och sinne får sitt. Jag avslutar inlägget med en av mina favoritplatser. 

Jag hoppas på en ljusare dag i dag. Att vi kan få godare nyheter. Kanske är plasmaförsöket det som kan hjälpa de insjuknade så att viruset hålls stången. De är ju redan sjuka men om man kan hejda en svårare utveckling är det strålande. Vi får hålla tummarna. Låter pyttigt att skriva så men ändå....

Nu önskar jag er alla en fin torsdag, vädret visar sig omigen från sin bästa sida och uppmanar på något vis alla som sitter isolerade att gå ut och lapa lite sol och frisk luft. D-vitamin och syre i sig kan göra underverk för människan. 

Vi höres....