Att säga som det är.... Det är svårt. Det svider, skaver och ger upphov till blåsor. Ni vet, såna vätskefyllda, svullna och ömma.... Aj, säger jag. Sånt vill man Inte ha.

I kväll så. Är jag i min ensamhet. Det är ok. Det är planerat. Eller inte. Det här var ju inte planera men det är så det blev. Jag har haft en toppenkväll med min kusin men sen... Sen blev det sämre. Det blev faktiskt riktigt jättedåligt. Jag började tänka och känna efter och då så slog det mig,... En massa saker.

ja, hur som.... Jag är där jag är, jag gör det jag gör och jag hoppas på att bli den jag vill bli.

som den perfekta eleven jag var (iaf på högstadiet) så älskar jag planering, scheman, tidsangivelser och sådant. Jag kommer i tid, i mycket god tid. Under hela mitt 25-åriga arbetsliv har jag bara varit sen 2 ggr. Jag vill veta på precisen när barnen ska komma till mig, när jag förväntas vara någonstans osv. Överraskningar är inget för mig. Jag vill, och behöver, veta exakt hur och när saker ska ske.

Jag planerar, skriver in och kollar av. Kalla det kontrollbehov, eller nåt liknande men sån är jag. Jag vill veta. Spenderar jag dagen hemma eller händer det nåt annat? Är vi barnfria, kan jag slappna av och bara vara eller kommer det rassla till och storma in ett gäng tonåringar? Det stör mig inte, inte på nåt sätt bara jag är beredd.

Så i dag har jag fått öva min autistiska ådra genom att få ändra mina planer. Jättejobbigt, jätteledsamt, det för med sig så mycket skit. Jag har så dåliga erfarenheter att det nästan däckar mig. Det är då jag faller in i gamla mönster och väljer att stänga av. Stänga av och ner. Inte känna, inte tänka, fokusera i sugröret och se framåt. Ont. Det gör ont. Men det går ju över.

Omständligheterna ville inte gå min väg, inte den här gången. Lite för mycket flyt för fröken Johnsson en tid kanske. Världen söker balans och då blir det så här.

Så i kväll möter jag den berömda svackan. Men jag tar det med ro. För nu vet jag, svackorna är korta och det vänder fort. Men, jag har lite svårt att förstå att världen inte inser hur knasigt det blir. Det blir jättekonstigt och då vill jag inte vara med. Jag tar den väg jag är van vid. Bakom, ut och bort.

Så nu har jag planerat upp att få en fin och bra helg med mina barn. Jag har saknat dem massor. Det ska bli så kul att höra om deras skolstart. Och allt det där andra som man som mamma vill veta och vara en del av.