Våren tassar inte fram direkt. Det känns som om den boxar till mig utan dess like. Smock, rätt i fejjan. Nu för tiden är jag ingen sollapare. Jag har fått en föraning om vad UV-strålarna gör med huden och det slipper jag gärna. Jag kan ångra alla gånger jag mer eller mindre medvetet bränt sönder mig. Trots all solvarning så valde jag att ligga en halvtimma i solen och lyssna på ljudbok. Skönt. Återhämtning. Lugn och ro.

Det är lite dåligt med den där ron just nu. Det är oro hela tiden. Det spelar ingen roll vad eller hur mycket jag trycker i mig. Det spelar ingen roll vilken situation jag är i eller vem jag är med. Oron finns där ändå. Den finns där av en anledning. Åh, jag känner igen den så väl. Min ständiga besökare, min inneboende, min ovälkomna gäst.

Vet du vad som, i dag, stör mig mest? Att jag faktiskt sänkte min guard, att jag låtit ytan bli mjuk. Att jag låtit mitt inre bli som en svamp. Inte en skogssvamp utan mer en sån där man köper i Grekland på semestern. Jag har ju tagit mig igenom mer än de flesta. Jag har varit med om mer än genomsnittsmänniskan och faktiskt rett ut det hela. Jag vet att jag hade inre diskussioner med mig själv om att släppa intill och lita på innan jag släppte taget. I dag kan jag verkligen ångra somliga av mina handlanden. Fast... jag måste tänka så här... då, när jag gjord mina val gjord jag de utifrån de fakta jag hade just då.

Nu är sanningen en annan. Prisman belyses från ett annat håll och kastar andra färger på väggen...eller i hjärtat. En kväll som denna, varm och vacker, är en kväll man vill dela med de man tycker allra bäst om. Jag hoppas att ni gör det...

Så är den här igen, den långa fredagen. Jag tycker nog inte att den är värre än andra fredagar. Eller dagar över huvudtaget. Det är ju avskyvärda barnlämnardagen så för att kompensera har jag bokat upp mig på en del grejor. Att fira påsk är inget för mig. Att fira högtider är inget för mig alls, såvida jag inte har barnen hos mig. När jag inte längre har någon att "bry mig och pyssla om" blir de högtidliga dagarna bara dagar i mängden av dagar. Då känns det bättre och festligare att mysa till det en vanlig vardag.

Jag gissar att det är min allmänna sinnesstämning som får mig att rycka på axlarna åt alla kycklingar, tuppar, fjädrar och ägg. Jag ser verkligen fram emot när det vänder. När det känns lätt igen. När orken och inspirationen kommer tillbaka. Jag saknar gamla Mia. I går var känslan så stor att jag var tvungen att ställa frågan rakt ut i luften, för mig själv. "Var är jag, var är Mia?"

Jösses så snurrigt mitt 40-åriga liv kan vara. Som jag trasslat till det. Men nu är det gjort så då får jag lägga kraften på att reda ut och ställa till rätta. Energikrävande, såklart. Nu så får jag börja pussla om mitt livspussel och hitta nya bitar. Ramen är lite trasad men grunden finns. Jag behöver inte ha tokbråttom heller. Att lägga livspussel tar ju tid.... Och tilldelad tid är tillräcklig tid, som min gamla chef brukade säga.

Nu ska jag sätta på kaffe och plocka fram lite fika... Precis som om det vore en alldeles vanlig dag.

Tack älskade. Tack finaste. Tack käraste. Hjärtat växer. I de svåraste, svåra av stunder. Det är då det är så underbart vilsamt och tröstande att få värma våra händer i varandras. Hålla om och bli hållen. Bara vara nära.

I kväll tänker jag på några populära rader ur Bibeln....

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.

Ibland blir tom jag mållös. Besviken är inte det rätta ordet, förtvivlad eller uppgiven kanske. Nej, absolut inte uppgiven förresten för det finns somligt i livet jag aldrig, aldrig ger upp.

Till skillnad från andra....

Att laborera med sin kropp i form av tillförda substanser är allt annat än kul. Bra kan det vara med tanke på att det kan leda till ett bättre mående. Vägen dit är jäklig. Kroppen protesterar och själen värker.

När det liksom inte slår över totalt kan jag ändå fascineras av vad som händer. Hela kroppen vibrerar invändigt. Endast i händerna visar det sig. Jag har varit så spänd att jag nu sovit mig till en nackspärr. Men jag har ju sovit! Även om jag vaknade tre och sprang, på riktigt, ner för att ta ett piller. Det gäller att inte låta skiten slå igenom för då blir det svårt att mota bort.

I dag skiner solen. Kanske är det lite blåsigt men det är ok. Det får bli en fika ute på altanen. Vi har inga direkta planer för dagen men det är ganska skönt. Jo, vi måste handla lite. Jag ska komma i håg att skriva en noggran lista. Spontanhandling funkar inte i min värld just nu.

Fler rapporter från min psykbrytna värld kommer förmodligen under dagen.

Alla helvetets bekymmer, sorger, saknader, rädslor och mer därtill har greppat mig. Nu är det ordentligt och på riktigt. Ingen baksmälleångest eller liknande.

Ni som känner mig vet att jag ofta delar med mig om hur jag mår. Lite för frikostigt ibland kanske. Min filosofi är att det som vädras krymper och blir oskadliggjort. Förutom kärlek då, den måste ju få synas och höras.

Min senaste vecka har varit mycket mörk. Jag känner igen alla tankar och symtom. Har varit här förr, känner så väl igen både mig själv och sörjan jag slaskar runt i. Tack vare det vet jag, att när det krisar så pass, måste jag ta hjälp utifrån. Tack o lov för sobril och liknande.

Jag vet att det finns de som inte tror på att själen kan vara trasig. Att det finns de som anser oss som mår psykiskt dåligt, jämt eller i perioder, som svaga människor. Du som tänker så föreställ dig;

Att andhämtningen blir grund och snabb. Att du blir yr. Att magen knyter sig och allt vill rinna ur. Att du måste kräkas. Munnen blir så torr att du inte kan svälja. Att du inte har kraft att röra dig. Att du inte har styrka att ligga still. Att tystnaden skriker och vrålar. Att ditt hjärta dunkar öronbedövande. Att känsel i armar och ben försvinner. Att du bara måste jaga på och fly. Att varje andetag hotar att spränga ditt bröst.

Nej, den som känner så är allt annat än svag och störd. Så blir det när man försökt vara stark för länge. Jag borde vetat bättre och stoppat i tid. Det gör mig nästan lite förbannad. Hur kunde jag låta det gå så långt?

Rent krasst så kan jag ånga på ett tag till med hjälp av både runda och avlånga piller. Men det är inget bra i längden. Jo, det är det men jag måste också förändra. Det blir obra att bara sätta plåster på symtomen istället för att ta rätt på källan till det som river och sliter.

Mitt i allt elände så kan jag ändå frambringa tacksamhet. Eller, jag behöver inte frambringa. Den finns ju där. Hur många gånger har jag inte kraschat i hop på Karros soffa? Aldrig en suck eller så till svar. Kusin Gittan som är beredd att kasta sig i väg när det kaosartade slår till inne i mig. Och Suss som lyssnar och pratar precis så länge som krävs.

Att sen bli hållen om när jag mitt i natten kastar mig fram och tillbaka i vånda är ovärderligt. När min fina son kommer och lägger sig brevid mig när jag vilar, betyder massor. Då kan jag tom uthärda tanken på att min 14-åriga dotter just nu sitter i en buss på väg till Berlin.

Just nu är jag vare sig stark eller kaxig. De ångestfria stunderna ganska kortvariga men... som alltid... det går över. Det gäller bara att inte vara otålig eller ha för bråttom.

Jo, Jarå... Jag älskar . Jag älskar så det gör ont. Så det bultar, så det värker och gör ont. Jo, jag älskar, massor. Blir mer än halv. Ensamt, vimsig och helt förvirrad. Ja, så mycket kan jag älska... och sakna..

Jorå, visst händer det att man känner så emellanåt. Escape! Var finns de här knapparna i verkliga livet. Spola framåt och spola bakåt vore också fint att kunna.

Just nu så funderar jag en del på om det inte vore en bra idé att återuppta min kontakt med vårdcentralens kurator. Tyckte inte att jag hade så mycket att säga den sista svängen jag gick där men... Nu tänker jag på ett annat sätt. Hon kanske skulle kunna lyssna på mina tankar om vaxdukar, sofföverdrag, krassliga barn, gulliga djur och sånt. Känner att jag har så mycket som trängs i mitt inre som vill ut. Det funkar inte att sitta på kalhygget och mala på utan jag behöver en mottagare. Just nu har jag inte det.

I går träffade jag Karro för första gången på allt för lång tid. Det märktes. Jag lät orden flöda likt Tännforsen. Undrar om hon hängde med alls? Det är lite jobbigt att vara ute i ingenstans och känna sig så ensam som jag stundom gör. När jag tänker på det fattar jag inte hur jag överlevde psykiskt under den tid jag var sjukskriven. Kanske kan jag tacka mitt dagboksskrivande och mitt bloggande för det. Nu har jag iallafall mitt jobb med arbetskamrater och så.

Att vara själv är men att vara ensam när man är mer än en är jäkligt skrämmande. Jag är ju en kvinna som gillar ord. Jag älskar Skäringers konstruerande av nya uttryck. Hon säger mycket av det jag känner.

Just i kväll känner jag ett behov av att höra att jag betyder något. Att min närvaro och insats väger tungt. Mitt i ensamheten behöver jag få känna att det hela har en mening, att min insats är värd något. Att det är viktigt att det är just jag som är här. Att jag inta bara stoppats in i någon annans sammanhang. Som mamman har man en oerhörd mening och är totalt obytbar var man än är eller befinner sig. Men det är också ett av naturens odiskutabla under.

Det är nog det värsta... Känslan av att bara fyllt ett hålrum. Jag har dessutom givits en rejäl portion "det är ditt fel" så därigenom blir livet lite extra tungt. Mitt mål inför morrondagen är att prat och lyssna. Jag ska ventilera mig så jag kan klara mig på retur kommande vecka. Återvinning är bra.