Övar...eller snarare vänjer mig tillbaka igen, det är nog vad jag gör. Så här på Påskdagen, som liksom blir en lördag, känner jag in hur det var och hur det kommer bli. Ända sedan jag var liten så har jag övat och tränat. Jag har försökt att se de egna stunderna som mina och inte som ensamma och övergivna. Det har gått bra. Kanske har det varit lite svårt att inte vara önskad, efterlängtad och saknad. Men så är livet för de allra flesta, inte bara för mig.

På tal om önskad och efterlängtad... Hur gör man när man vill vara den någon önskar och längtar efter men liksom inte riktigt passar in. När pusselbiten är något för vass? Visst vore det skönt om biten bara mjukt och försiktigt gled in på plats. När den inte gör det så är det så lätt att börja anklaga sig själv och försöka modellera om. Du vet, det där "vara till lags-läget".

Jag är nog svensk mästare i att vara till lags. Jösses i havet. Oj så många gånger jag fått höra av mina nära att "nu får du ge dig". Jag vet ju att de har rätt men det är sååå svårt. Så svårt att följa hjärta OCH hjärna. Tänker lite på det min mamma sa på slutet... "Se till att bli nöjd Mia". Visst är det knasigt tudelat men ändå jäkligt viktigt. Man ska ju vara nöjd efter sin tur här på jorden.

Är du nöjd med din insats?

Våren tassar inte fram direkt. Det känns som om den boxar till mig utan dess like. Smock, rätt i fejjan. Nu för tiden är jag ingen sollapare. Jag har fått en föraning om vad UV-strålarna gör med huden och det slipper jag gärna. Jag kan ångra alla gånger jag mer eller mindre medvetet bränt sönder mig. Trots all solvarning så valde jag att ligga en halvtimma i solen och lyssna på ljudbok. Skönt. Återhämtning. Lugn och ro.

Det är lite dåligt med den där ron just nu. Det är oro hela tiden. Det spelar ingen roll vad eller hur mycket jag trycker i mig. Det spelar ingen roll vilken situation jag är i eller vem jag är med. Oron finns där ändå. Den finns där av en anledning. Åh, jag känner igen den så väl. Min ständiga besökare, min inneboende, min ovälkomna gäst.

Vet du vad som, i dag, stör mig mest? Att jag faktiskt sänkte min guard, att jag låtit ytan bli mjuk. Att jag låtit mitt inre bli som en svamp. Inte en skogssvamp utan mer en sån där man köper i Grekland på semestern. Jag har ju tagit mig igenom mer än de flesta. Jag har varit med om mer än genomsnittsmänniskan och faktiskt rett ut det hela. Jag vet att jag hade inre diskussioner med mig själv om att släppa intill och lita på innan jag släppte taget. I dag kan jag verkligen ångra somliga av mina handlanden. Fast... jag måste tänka så här... då, när jag gjord mina val gjord jag de utifrån de fakta jag hade just då.

Nu är sanningen en annan. Prisman belyses från ett annat håll och kastar andra färger på väggen...eller i hjärtat. En kväll som denna, varm och vacker, är en kväll man vill dela med de man tycker allra bäst om. Jag hoppas att ni gör det...