Jag är ju först och främst mamma. Det jobbet har jag haft sen så där femton år. Tyvärr har jag också tvingats igenom metervis med litteratur om barns psykiska och fysiska utveckling. Min utbildning och mitt yrke har kräft det. Det är inget bra, när varje ord, nyans och handling kan analyseras sönder av mig. Inget är enkelt eller glasklart. Jag har lätt att straffa mig själv för de fel jag gör men himla lätt att förbise det som är bra eller tom strålande.

När jag slåss för mina egna barns mående kan jag inte låta bli att väga in de andra barnens sits. Det tär, nåt så alldeles.

Men som mamma.. bara en idiot kan tro att jag accepterar att mina barn kallas lata, giriga, bortskämda och liknande. Man får tänka och känna vad som, men endast en galning skulle klä det i ord. I och med att jag själv har den inställningen mot andra så är jag galet hård mot mig själv.

Jag är en av de där lyckliga mammorna som får ha min son "i knäet" trots att han är snart 13. Jag får hålla min 15-åriga dotter i handen på promenaden. Jag får "ligga sked" med mina små när mardrömmarna kommer. Deras eller mina. Jag har inga minnen av bra föräldrarelationer men jag har förmågan att ta allt ett steg uppåt. Att läsa och lära är inte så illa.

Bara en idiot eller galning använder uttryck som "men hen är ju ändå...år". Endast en sinnessvag person kräver mer av ett barn än av sig själv. Som pedagog möter jag många olika sorters barn och ännu fler sorters föräldrar. Diagnoser haglar och duggar tätt.

Jag har också förmånen att möta vuxna, vänner och nära personer som verkligen, verkligen tar sitt mående på allvar. De som kämpar för utredning och svar. De som behöver få svar. Å, jag har sån respekt för dem.

Borderline, Mano eller.. nåt annat. Men de vet och tar ansvar. Och aldrig, aldrig att de skulle lasta barnen. Vare sig sina egna eller andras.

Jag väljer oftast den mjuka vägen. Rädd för konflikter men jag blir så orolig och svag när mina barn hotas. Jag vacklar och vinglar. Jag är ju bara en ensam mamma.

Jag är ju bara mamma...

Jag läste nyss en artikel från Aftonbladet där skribenten Sanna Lundell ondgjorde sig över fenomenet bonusmammor. Tydligen hade hon läst en bok om kvinnor med ångest inför sambons barnveckor, tvätt, känslor mm. Jäklar i havet! Det var ord och inga visor. Slutklämmen var väl att "om bonusmammorna mår så dåligt så backa undan då".

Jag både håller med och blir stridslysten. Varför blir det så här för kvinnorna och inte för männen? Förmodligen för att ingen har någon som helst förväntning på att bonuspappan ska göra ett dyft. Det finns inga som helst krav uttalade på dem. Nu talar jag generellt och vet att undantag finns.

Men det är inte nåt som är lätt med att vara "den där jävla bonusen". Jag är ju det absolut sista som min sambos barn önskar. Inte nog med att de bara har pappa på halvtid, en jobbig kärring är där hela tiden. Hon ställer krav (om än lägre än på sina egna barn), har annorlunda regler, lagar konstig mat och framförallt tar uppmärksamhet från deras far.

Lev med den känslan ett par år! Hmm, svårt att inte bli deprimerad. Lägg därtill att vid en skilsmässa så är det i 80% (i runda slängar) pappan som behåller huset. Det innebär att "bonustanten" flyttar in där med sina ungar. Plötsligt så är alla satta på nån form av undantag. Ingen är hemma, ingen är bekväm. Och som kvinnans lott är, "det ständiga lidandet, lastar hon sig konstant för minsta friktion. Lägg därtill rädslan att, när helst det går åt fanders, bli hemlös.

Å, det finns massor av lyckliga bonusfamiljer. Jag tror jag läst om några, i typ Amelia. De reder ut allt, har familjeråd och ansvarsområden. Tyvärr, eller som tur är, är jag ingen stridig person. Kanske finns det de som tycker att jag är en dålig "kämpe" men....

Bär min skuld. Känn min ångest. Upplev mina misslyckanden. Bemöts med den kritik jag fått och får, bli baktalas på det sätt jag talats illa om samtidigt som du förväntas tvätta, laga mat, handla, städa etc. Ja, gör det så ska jag lyssna på dina goda råd.

Bonus?!? Inte faan har jag känt mig som nån bonus. Snarare som roten till allt ont. Och det är där Lundells slutkläm och råd kommer in. Jag bara undrar, är det rösten av en frånskild kvinna som tvingas lämna ifrån sig sina barn till fadern och hans "nya" 50% av tiden? Det skulle i så fall förklara en hel del.