...

Jag hoppas och tror att det ska vända nu. Jag vaknar ännu som ett asplöv men dagarna går bättre. Nätterna med för den delen. Jag sover som halvt ihjälklubbad. Givetvis pga alla små piller men ändå... Sömn gör nytta. Väldigt mycket är gungigt och oroligt men nånstans, där, lite längre fram, väntar det totala lugnet.

Att ta tjuren vid hornen är inget för en konflikträdd person. Fast är jag verkligen konflikträdd? Kanske är det så att jag bara väljer mina strider med en otrolig omsorg. Livet har lärt mig att det många gånger är bättre att svälja förtreten än att låta den gro. Den varg man matar är den som överlever. Allt och alla kan blomma bara rätt jord, näring, vatten och solljus tillsätts. Blir det obalans kan det både bli torka eller röta. Och vem vill få ett ruttet hjärta? Eller en förtorkad själ? Inte jag.

Än en gång är vi framme vid fredagen. Jag har haft lite svårt att framringa den där positiva fredagskänslan. Det var dock länge sedan jag fick så mycket beröm och komplimanger som i dag. I morse satte jag locktången i håret lite snabbt för att styra "till rätt"a mitt självlockiga hår. I vanliga fall så brukar jag platta det. Både kollegor och elever har sagt så gulliga saker. Härligaste är nog ändå kommentarerna om att "jag ser ut att vara på G", "att jag har en ny energi i mig". Det känns lite så, precis nu, i detta ögonblick.

Mitt liv är ju lite a´la bergochdalbana så jag hinner gå igenom bra många känslor och sinnesstämningar under en dag. Förhoppningsvis kommer det att stabiliseras under den närmaste framtiden. Att vi går mot sommaren känns bra. Den tid vi är i precis just nu är den jag älskar allra mest. Björkarnas musöron och det där darrande känslan i naturen. Åh, det varar så kort men är så underbart. Jag skulle vilja stanna tiden och bara vara. Det är lite som med julen. Själva julafton är inte så speciell för mig. Väntan och förberedelserna betyder så mycket mer.

Våren bär löften om sommaren. Den lovar på sitt hemlighetsfulla sätt att allt ska bli bra, att allt kommer gå fint. Är det inte det vi alla vill höra? Att det blir bra. Inprogrammerade från barnsben att när marken rämnar så finns det någon där som fångar och håller om och viskar "det ordnar sig, det blir bra". Även som vuxen finns behovet kvar, alla behöver någon som viskar de förlösande orden... om det så är tjuren själv.