Alla helvetets bekymmer, sorger, saknader, rädslor och mer därtill har greppat mig. Nu är det ordentligt och på riktigt. Ingen baksmälleångest eller liknande.

Ni som känner mig vet att jag ofta delar med mig om hur jag mår. Lite för frikostigt ibland kanske. Min filosofi är att det som vädras krymper och blir oskadliggjort. Förutom kärlek då, den måste ju få synas och höras.

Min senaste vecka har varit mycket mörk. Jag känner igen alla tankar och symtom. Har varit här förr, känner så väl igen både mig själv och sörjan jag slaskar runt i. Tack vare det vet jag, att när det krisar så pass, måste jag ta hjälp utifrån. Tack o lov för sobril och liknande.

Jag vet att det finns de som inte tror på att själen kan vara trasig. Att det finns de som anser oss som mår psykiskt dåligt, jämt eller i perioder, som svaga människor. Du som tänker så föreställ dig;

Att andhämtningen blir grund och snabb. Att du blir yr. Att magen knyter sig och allt vill rinna ur. Att du måste kräkas. Munnen blir så torr att du inte kan svälja. Att du inte har kraft att röra dig. Att du inte har styrka att ligga still. Att tystnaden skriker och vrålar. Att ditt hjärta dunkar öronbedövande. Att känsel i armar och ben försvinner. Att du bara måste jaga på och fly. Att varje andetag hotar att spränga ditt bröst.

Nej, den som känner så är allt annat än svag och störd. Så blir det när man försökt vara stark för länge. Jag borde vetat bättre och stoppat i tid. Det gör mig nästan lite förbannad. Hur kunde jag låta det gå så långt?

Rent krasst så kan jag ånga på ett tag till med hjälp av både runda och avlånga piller. Men det är inget bra i längden. Jo, det är det men jag måste också förändra. Det blir obra att bara sätta plåster på symtomen istället för att ta rätt på källan till det som river och sliter.

Mitt i allt elände så kan jag ändå frambringa tacksamhet. Eller, jag behöver inte frambringa. Den finns ju där. Hur många gånger har jag inte kraschat i hop på Karros soffa? Aldrig en suck eller så till svar. Kusin Gittan som är beredd att kasta sig i väg när det kaosartade slår till inne i mig. Och Suss som lyssnar och pratar precis så länge som krävs.

Att sen bli hållen om när jag mitt i natten kastar mig fram och tillbaka i vånda är ovärderligt. När min fina son kommer och lägger sig brevid mig när jag vilar, betyder massor. Då kan jag tom uthärda tanken på att min 14-åriga dotter just nu sitter i en buss på väg till Berlin.

Just nu är jag vare sig stark eller kaxig. De ångestfria stunderna ganska kortvariga men... som alltid... det går över. Det gäller bara att inte vara otålig eller ha för bråttom.